Danska konstvetaren Merete Sanderhoff har definierat den moderna bildkonstens dissidenter - de som opponerar mot den avantgardistiska tradition som idag "trots värderelativismens härjningar" är bildkonstens prestigeladdade hierarki. Den tradition där Duchamps pissoar, Picassos Avignonflickor och Warhols Marilyn definierar kvalitet i det härskande paradigmet även för dem som i teorin omhuldar en postmodern frihet. (Det är tydligen de tre oftast framlyfta verken bland världens konstmakthavare.) Dan Jönsson gör den utomordentliga sammanfattningen på DN Essä 13/4.
Teatern, ja, scenkonsten i allmänhet, ligger väl här enligt samma ledande skikt i kulturdebatten hopplöst efter. Den postdramatiska teatern eller performance har knappast - vad än dess ganska få profeter senast hävdat i debatten - erövrat mainstreampubliken så som den avantgardistiska traditionen enligt Sanderhoff indoktrinerat bildkonstens medelklasspublik. Nja, jag tror ändå att scenkonsten skulle behöva det Sanderhoff kallar "passionister" - som "betonar verket, inte processen, sätter tekniken framför idén och talar hellre om att gå på djupet än att överskrida gränser" och kategoriskt avvisar "den reflekterande ironi och distans som genomsyrar samtidskonstens överskridanden". Låter det inte häftigt ? Och i mina öron inte alls gammeldags... Jönsson menar att den postmoderna konceptuella avantgardekonsten som härskande paradigm är en följd av "den nyliberala ekonomiska våg som banade väg för dagens globala konsumtionsekonomi". I ljuset av en sådan skrämmande insikt ska vi kanske se en ålderdomlig "passionerad" scenkonst som rena gerillarörelsen ?
PASSIONISM=AVDÖPAR-KYRKAN
Avdöp Döpta som far illa av Kyrkliga VattenDopets Konsekvenser med en Demokratisk Rättighet Juridiskt.
Posted by: AVDÖPAR-KYRKAN | January 26, 2009 at 03:33 PM