Kultur

Kulturskymning i köptemplet

Jag brukar inte skriva om shopping men ibland får man göra ett undantag. Vet de av er, trogna läsare, som bor i Stockholm och är intresserade av musik eller film att den 11 juni upphör NK Musik & Nöje på plan 4 i det stora varuhuset (eller är det egentligen bara en galleria) ? Det innebär att den idag mest välsorterade butiken för klassiska CD och bra DVD med film eller musik försvinner. Vi hänvisas till betydligt mindre välsorterade Megastore vid Sergelstorg. Tack för det som varit. Sagan är all för det runda kupolrummet med all världens klassiska CD och DVD i olika genrer, det sista stora "skyltfönstret" för nya utgåvor i respektive media och med verkligt fackkunnig personal. Och där det monotona shoppingbullret faktiskt bröts av klassiska toner från högtalarna. Visst kommer jag att besöka det stora varuhuset - man behöver underkläder, strumpor, gångkläder, skor, sängkläder, ok - men en stor anledning, belöningen, som gjorde den nödvändiga shoppingrundan angenäm, försvinner för alltid. Som ivrig nedladdare av nätets musikaliska härligheter har jag väl bidragit till härlighetens fall. Och genom att beställa jätteboxen med Felsenstein-DVD från Dussmann i Berlin i stället för via your local dealer... Men vi får väl slå vakt om Megastore i stället - där finns fortfarande ett rum med klassiska CD och DVD! - och om Belcanto på Tegnérgatan, och om vi orkar beställa svårare saker på Åhléns vid T-Centralen för att vänja dom... Men för musik- och filmälskarna är det slut på festen i det stora varuhuset. Den - och visst talar jag privilegierade storstadsbor - som inte har möjlighet att läsa om musiken i press eller specialtidskrifter och sedan följa upp med att näthandla, har blivit ytterligare kringsskuren. Snart är det helt slut med att inspireras till köp i butiken! Vi får alla köpa grisen i säcken.

Sett & hört: Otraditionell besättning, idiomatiskt skådespeleri.

När jag såg Rigoletto första gången på Operan för drygt 50 år sedan var Gilda svart och hennes far narren vit. Jag minns inte att någon vuxen förklarade detta för mig. Mattiwilda Dobbs var sopran från USA gift med en svensk och Erik Sundquist var hennes far i sin egenskap baryton. Punkt slut. I opera slog rollbesättning utan hänsyn till etnisk bakgrund igenom på 1950-talet när afroamerikanska artister slog igenom i Europa. Kvinnor som spelade män s.k. byxroller hade förekommit sedan 1600-talet och inte försvunnit ur operan så det var också en självklarhet - liksom att tenorer och basar mer sällan gestaltade groteska kvinnoroller. Kjerstin Dellert och Kerstin Meyer, två underbart sensuella kvinnor, alternerade på den tiden som Octavian i Rosenkavaljeren. Det var helt klart att de spelade en ung man, inte någon androgyn eller Birgit Nilssons lesbiska väninna... Litet senare i en barockopera på Drottningholm spelade tenoren Olle Sivall - expert på skurrila buffafigurer - en kärlekskrank amma som sjöng att det enda hon ångrade var synder hon undlåtit att begå och bl.a. uppvaktade en page spelad av en flicka. Kanske någon valde att se en bög i kjolar men för de flesta av oss var det en brechtianskt tydlig och mycket medryckande framställning av en dam som vägrade att bli gammal.

Under mer än ett decennium har dessa fält varit experimentområden inom talteatern, som affirmative action resp. queer-estetik eller bara pc, men sällan övertygande eftersom alltför mycket schablonering, karikering, ja, parodi, tagit överhanden. Nu har jag på mindre än en vecka upplevt  hur detta nygamla sätt att rollbesätta blir lika självklart och klockrent som i barndomens operauppsättningar.

I Östgötateaterns iscensättning av Agrells Räddad spelar den svarte svenske skådespelaren William Wahlstedt bonden Nils fullständigt idiomatiskt. Det är klart att man reflekterar ett ögonblick över att han inte är vit och inte kan rodna vilket en vit skådespelare skulle ha gjort ett par gånger i rollen. Och han är väldigt svart i sin ljusbeiga linnekostym. Det är vår ovana, inte nödvändigen en fördom. Men han spelar ur alla aspekter en blyg men självmedveten och humoristisk men empatisk svensk lantbrukare från andra halvan av 1800-talet alldeles idiomatiskt. Tre dagar senare på Unga Klara ser jag Suzanne Ostens uppsättning av Marlowes Edvard den andre där tre skådespelerskor hela tiden spelar män, inte mer parodiskt eller karikerat än någon av männen. Frånsett att de har samma kostymer som männen ser de ut som kvinnor men spelar särskilt sina medelålders roller helt idiomatiskt.

Att jag använder det här ordet beror på att jag inte menar övertygande utan självklart och tonrent. Övertygande är något annat, en annan kvalitet, och har inget att göra med om man spelar sitt eget eller det motsatta könet. Eftersom Marlowepjäsens huvudtema hos Osten är homoerotik och homosocialitet är det självklart att männen som spelar män är mer övertygande i de aspekterna och bland dem självklart (höll jag på att säga) de mest typiskt "manliga". (Det är ju de senare man lika schablonartat alltid misstänker för att ha något att dölja...) De kvinnor i gruppen som spelar män ägnar sig i stället med bravur åt att framställa straighta män som Edvards bror - Cilla Thorell - som tycks skita i att bror kungen är bög och knappt se hans älskare - eller medelålders och äldre män som har stor auktoritet men inte längre slänger sig i valparnas böghög. Det är inget som helst problem för mig som man i sextioårsåldern att identifiera mig med den antagligen minst 25 år yngre Malin Cederbladhs gestaltning av den förtorkat aggressive men skrämmande vitale onkel Mortimer. (Jag har också brorsöner även om de inte för krig direkt.) Allt långt bortom könsschablonerna.

Idiomatiskt skådespeleri. Svarta kan spela vita och naturligtvis tvärtom. (Rättighetsägarna till Porgy & Bess är självklart rasister om de fortsätter neka vita att spela svarta i Gershwins opera.) Kvinnor kan spela män och naturligtvis tvärtom. Och detta utan att rollfigurerna anakronistiskt uppfattas som HBT-personer. När vi har uppnått detta, är nästa steg om de gör det bra eller dåligt, övertygande eller ej. Såväl Wahlstedt som Thorell, Cederbladh och Victoria Olmarker var verkligen bra men först och främst idiomatiska. De framställer tydligt det som är egendomligt för dvs. tillhör dem som de framställer. Lika självklart som den vite Rigoletto och hans svarta dotter för 50 år sedan.

Lyhört men storstilat: Bankier om drömmen om Kina

På gott och ont och helt ärligt och oskyddat, utan hycklande bortförklaringar , beskriver Channa Bankier i dagens DN med en text - ett slags prosalyrik - och en bild sin egen och en halv generations verklighetsfrämmande dröm om Kina. De som sett Svenskt landskap med kinesiska detaljer på Dramaten har redan tagit del av det i pjäsens program. Det föregivna maoistiska lyckorike som blev ett utopiskt svar på de  yrvakna drömmarna om frihet(!) och förändring hos den första välfärdsgenerationen i Väst. Hon visar på den förföriska estetiken inte bara i siden och kalligrafi utan framför allt i formlerna, ritualerna, det pseudopolitiska spektaklet. Och hon talar inte med kluven tunga. Hon talar nu som då men med 60-åringens erfarenhet och all kunskap vi fått sedan dess om verkligheten bakom kulisserna. Jag minns att jag träffade henne i Kungsträdgården någon tid efter att hon kommit hem från den där resan 1966 och hur hon förälskat talade om hur "snyggt" det var i kulturrevolutionens Kina. De upplevelser, som hon nu ger samma uttryck för men med ett perspektiv som väger in vad vi idag vet om blodsutgjutelse och förtryck bakom förförelsens politiska teater. Det är vackert och tragiskt och förklarar mer än många mödosamt hopkomna avhandlingar och sura självskyddande apologier. Estetiken vinner nu också, med konstens kraft, och det är inte lättköpt. Läs, ni som var med och ni senfödda. Vad är dagens förförande motsvarighet till Maos Kina, som suddar ut all vettig argumentation, tycks besvara alla frågor? Inte längre någon regim i något fjärran land. Internet, mobiltelefoni, nya kommunikationer har gudskelov omöjliggjort det. Är det konsumismen, globaliseringen, något större än en aldrig så folkrik stat? Nja, den som visste det skulle ha nyckeln till framtiden.   

Välförtjänt - SvD ger operapris till Mats Ek

Naturligtvis är det fel att tala i egen sak men ingen kunde ta fel på stoltheten och glädjen när det spreds på Operan före kvällens Tosca att  mottagaren av SvD:s operapris skulle bli Mats Ek. De första som fick reda på det var det hundratal som hade samlats i Guldfoajén för publikintroduktion  inför lördagens premiär på Rossinis Askungen. Innan de bröt upp, mot tystnadslöfte - "inte ett ord när ni går till dom som ni möter som ska på Tosca" - en stormande applåd och sammansvurna fniss. Först var Ek försvunnen, prisjuryns representanter och operaledningen väntade i kulissen. Kören - en så starkt integrerad del av Eks arbete med Orphée - var så ivriga och stolta att gratulera att han knappt kunde ta sig fram till scenen. Och väl inne framför ridån fick han touche av Hovkapellet och Tosca-publiken - ibland en mycket särskild sort - applåderade antingen de sett prisproduktionen eller inte, stort jubel kring en blygt leende Mats Ek - jo, det är väl just så anspråkslös men fokuserad som publiken vill att en världsberömd konstnär ska se ut.

Uppsättningen av Glucks Orphée var inte bara Mats Eks operadebut. Den blev också genom hans tydliga vision och lågmälda oemotsäglighet just det senbarocka allkonstverk av musik, poesi, dans,  som vi alltför länge fått leva utan. Frånsett en högst intressant och mycket gripande tolkning och bra regi och effektiv koreografi med stor musikalitet så återupprättade Ek liksom i förbigående en genre i dödsryckningar, balett- och köroperan. Och den har inte legat på sitt yttersta p.g.a. att verken skulle vara föråldrade eller genren inte önskad av publiken utan genom ett slags inom-teatern-byråkratism, som gradvis gjort det omöjligt för opera och balett att samarbeta trots att en så stor del av operarepertoaren förutsätter det. Mycket få i Orphées lycksaliga publik har reflekterat över det, de har bara tagit den återuppståndna formen för given liksom den del av Mats Eks arbete som tänjer uttryckets gränser. Det är radikalt på en tvåhundratrettiosex år gammal institution... 

"Räddad!" - en rekommendation

Teater är ibland bara för tråkigt men ikväll hade jag tagit mig i kragen så att det bar ända till Södra teatern och det ångrar jag inte. Alfhild Agrells Räddad! - urpremiär på Kungliga teatrarnas dramatiska scen och inget annat 1882 - och regissören Jenny Andreassons och dramaturgen Franka Geberts föreställning påminner en om hur bra teater kan vara. Tag chansen att se den, det fanns tomma platser ikväll, jag nätbokade inte förrän vid tolvtiden. Det är i högsta grad levande scenkonst, inget seminarium i genusvetenskap som skall avsittas i den politiska korrekthetens namn. Och härligt att se en klassiker som man inte KAN, där man INTE vet hur det ska gå för Nora och Helmer eller vilka de nu är... Och skönt att se en uppsättning av en pjäs som utspelas på 1880-talet som inte är uppdaterad till 1980 eller 2008 och där figurer som talar om historiska företeelser som kvinnans omyndighet inte går omkring i vintagekläder från secondhandbutiken utan har låtit teaterskrädderiet jobba. Andreasson och scenograferna Feinsilber och Olsson visar att man kan göra modern teater, ja, en iscensättning som känns fullständigt aktuell, utan att - som dagens opera- och teaterregissörer tror är obligatoriskt - dekonstruera och uppdatera. Och därför känns förhållningssättet, inte bara estetiken, bakom både design och spelstil i Riksteaterns &  Östgötateaterns gemensamma satsning just modern, alldeles nutida. Och en modern känsla parad med en exakt datering är faktiskt förutsättningarna för vår inlevelse i den här historien, där människor som liknar oss men inte skulle kunna leva idag upplever tragedier som liknar men inte är identiska med vår tids i samhällsförhållanden som födde våra egna. Just de skillnaderna är den starka upplevelsens förutsättning. Och så roligt och tragiskt på en gång! Vilken dialog! Vilken spänning! Vilken iakttagelseförmåga! Leve Alfhild Agrell! Och må hennes pjäser leva igen om de har den här lödigheten. Rättvisa är ingen förutsättning för en litterär kanon, vem har sagt att estetiska omdömen skulle vara oföränderliga och efter en bra pjäs kan vi inte avgöra på vilken prispall Agrell skall stå i förhållande till Ibsen eller Strindberg. Men hurra för alla som dragit sitt strå till stacken för ett sällsynt levande projekt. Och så vitt jag kan överblicka är Jenny Andreasson den intressantaste nykomlingen som regissör på flera år.

Och så har jag fått en ny(gammal) favorit - Eva-Britt Strandberg! Vilket fruntimmer som man sa förr i tiden, vilken replik, vilken intensitet, vilken tajming, och så hon förmår försvara sin roll, styckets värsta skurk, en moder och svärmoder väl så hemsk som någon av Augusts pelikandamer!  För vilken anseendet är värt vilka brott som helst, ja, helt slår ut barnbarnets död. Nu minns jag att jag som gymnasist såg EBS som ung flicka på Dramaten i Sjöbergs Yvonne och i Marat/Sade och annat i  dåtidens lysande teatersällskap. Och sen i någon Shakespearemusikal i Göteborg med Wollter och Stangertz för hundra år sen. Och nu en mogen aktris med hela det register som Agrells dramaturgi kräver. De andra var inte oävna men Strandberg är den som håller grytan kokande. Hennes sort fattas på nationalscenen - vilken befrielse när någon har teknik och instrument att höras i hela salongen även i de svagaste nyanser. En självklarhet i professionell teater, faktiskt...

Nej, kasta er på Södrans biljettkassa - för mig var kvällen absolut Räddad! Sen får faktiskt Södrans servering göra klart för sig att en teaterpublik som har en kvart, tjugo minuters paus vill ha kaffe och kaka utan att behöva vänta på barhänget. Nu hämtades kaffe i koppar en och en medan barmästaren förklarade för mig och mitt sällskap att vi stod på fel plats... Det var samma sak på La Gioconda på Södran för ett par månader sedan. Då var fikat slut i andra pausen av tre! Södra teatern får lära sig att olika publik önskar olika saker. 

Lyhört? Polarpriset

Idag blev jag uppringd av SR Kulturnytt för att kommentera Polarpriset. Pink Floyd hade jag nästan glömt tills jag fick höra några titlar. Renée Fleming är en hårt arbetande och ibland mycket bra sopran av den amerikanska skolan och det är roligt för oss i branschen att operamusiken - och rösten - lyfts fram som den kanske populäraste genren inom klassisk musik. Men efter tonsättare som Ligeti, Gubaidulina, Stockhausen, Boulez, dirigenter som Gergiev, Rostropovitj och Harnoncourt, och som ende sångare Dietrich Fischer-Dieskau, framstår Fleming som en antiklimax. Bra men litet på retur om man ska döma efter senare inspelningar. Duktig men när den berömda "krämen" i rösten tunnas ut ingen stor personlighet eller genial uttryckskraft som kompenserar. Fleming är bra på att prata för operakonsten men ingen förnyare av sättet att sjunga eller repertoarupplivare som just Fischer-Dieskau eller 1900-talets stora sångerskor, de bortgångna Callas och Schwarzkopf. Paret Joan Sutherland/Richard Bonynge är "pensionärer" men hon använde en magnifik röst och en briljant teknik att till med maken dirigenten utforska och återuppliva ett par tre stora repertoarområden. Av fortfarande aktiva vore Placido Domingo en bra priskandidat som tenor, operachef, dirigent, beställare av nya verk, entusiast för att återuppliva gamla, en ständig förnyare av sin repertoar. Senast med något för en snart sjuttioårig stjärntenor så apart (och arbetskrävande) som Bajazets roll i Händels Tamerlano. Medan Cecilia Bartoli är en betydligt yngre artist som arbetar för att återuppväcka både glömd repertoar och glömda vokala uttryck, ja, skapa en hel teknik för detta. Men även om Bartoli säljer ut en konsert lika fort som Fleming så är hon konrtroversiell. Men att ge priset till Fleming verkar fantasilöst och desperat.   

Lyhört & finstilt: Populärkulturens andlösa djup

Aftonbladets nya kulturchef Karin Magnusson intervjuas i SvD och lämnar intervjuaren mållöst kippande efter andan. Kommenterande vänner och kolleger förstärker intrycket av turbokvinna. KM har sån himla koll, är så oförutsägbar och cool och bara så passionerad. En av dem liknar henne mentalt vid "en rymlig vindsvåning". Möblerad med vad, undrar man? Kanske lovande för svenska tidningsvärldens tredje (?) största kultursida. Kanske en garanti för att kulturen alls ska göra sig hörd på kvällstidningen. Vi lever ju inte längre i Allan Fagerströms eller Axel Liffners dagar. Men är det inte lite gammaldags och ocool att deklarera att man ska satsa på mer seriös bevakning av populärkultur? Det har jag hört nyblivna kulturchefer säga i tjugo år. De första djupanalyserna av Beatles harmonik publicerades väl i gamla Stockholms-Tidningen (Jodå, jag har i modern tid chattat med en death metal man som mer åberopar sig på Stockhausen och Ligeti...) Och läs motiveringen: "Populärkultur i sig är inte ytlig utan i så fall är det angreppssättet och journalistiken det är fel på." Jag trodde att det var populärkulturens grej att inte eftersträva onödigt djup? Och vad är det för fel på ytlighet? Oroväckande för Aftonbladets kultursida.

Eller är det åter så att detta "populärkultur" inte betyder populär kultur eller mainstream utan något som odlas av en generation medelklass - idag mellan 30 och 50 - som aldrig orkat göra upp med sin ungdomskultur och tillägna sig något nytt och litet mer krävande? Och ändå vill vara kulturelit. Läs noga nya kulturchefens CV i marginalen med hennes privata kulturkanon. Jämförelser med föregångare typ Karl Vennberg eller Agneta Pleijel ska vi glömma. Den enda seriösa kulturjobbet bland Karin Magnussons referenser är Kulturnytt i P1, hennes verksamhet på DN:s kultursida har gått mig förbi. Och hon tror inte bara på Gud (Innerspalten roterar i sina gravar), hon älskar Bruce Springsteen, har Mariah Carey som idol, har skrivit med Linda Skugge, läser Katrine Kielo och kollar Entourage. Den enda någorlunda seriösa konstnär hon erinrar sig är Joyce Carol Oates, som också skriver för mycket. Arbetskamraten hon minns är Kristian Luuk, som verkligen förvandlat grava störningar - psykofysiska spänningar och tics, konstant rastlöshet och stress - till framgångsrikt varumärke.

Min gode vän Gunnar Bolin kommer att läsa detta med milt rynkad panna och tycka att nu tar han allt i. Men för Aftonbladets läsare och kultursidans medarbetare hoppas man ju att den här artikelns bild av KM är en illasinnad karikatyr. Men snart ska vi få läsa allt(?) om Aftonbladets nya kulturchef i en relationsroman av hennes ex-man. För den gamle tog det i alla fall tjugo år innan Maja Lundgren kom loss. Vad är det här för sorts folk, den här självutnämnda kultureliten..? Jag är inte så naiv som jag låtsas. Men måste vi hylla dom också?

Hört och sett forts

I veckan var jag för jobbet inbjuden till ett alls icke ointressant seminarium i kommunal regi om var nya byggnader för kultur kan tänkas ligga i Stockholm. Mycket givande. Kanske vi får en motsvarighet till Paris Cité de la Musique på nuvarande Gasverksområdet vid Värtan. Spännande. Och att kommunen tar ett ansvar för att leta bästa plats för ett nytt operahus är utmärkt. Men man kan inte undgå att reflektera över hur mycket tomt prat som tydligen anses behövas i dessa sammanhang. Som om inte de nya projekten räckte till! Varför skall enligt en närvarande politiker Stockholm bli en världsstad till 2030. Vad är en sådan? Vad behövs för att bli det? Kan man bestämma det och sen få det gjort? Är New Yorks och Paris ställning som metropoler resultat av politikers önskedrömmar? Kan inte olika städer fortsätta med att vara olika saker, sig själva t.ex. eller något annat de är bra på? Nej, för mig låter allt sånt här prat väldigt provinsiellt. Världsstad är det andra som utnämner en till, inte man själv. Här är det någe vajsing i tänkeriet. Det där med hönan och ägget, orsak och verkan, ni vet. 

Minst av allt finstilt - begravning für alle

Ingen i det här landet har väl undgått att känna förtvivlan över mordet på den tioåriga flickan i Stjärnsund och medlidande med hennes anhöriga. Men det är med stor förundran och stigande skepsis - för att inte säga vämjelse - man läser om hur närmast sörjande sluter avtal med SVT om sändning av sorgehögtiden och med ett förvånande språkbruk låter begravningsannonsen bjuda in allmänheten att följa akten i SVT eller på plats, i det senare fallet med löfte om "fika" och råd om parkering, stolar och regnskydd. Storbildsskärm för dem som inte får plats i kyrkan fullbordar bilden av massturism för bårlärkor.

Eftersom de närmast sörjande antagligen fortfarande befinner sig i chock utgår jag ifrån att de är omgivna av omdömeslösa rådgivare, som dragits med i det vulgära drevet. Massan skall få tillgång till ännu en privat tragedi för kollektiv känsloutlevelse. Det är inte första gången på senare år. Det är inte du eller jag som har blivit känslokalla om vi allt tidigare i varje liknande tragiskt skeende numera känner behov av distans snarare än deltagande. Den naturliga medkänslan grumlas redan i förväg av att tragedier med liknande komponenter allt oftare först och främst tycks göra de drabbade - offer liksom förövare - till ett nytt slags kändisar. Och de förnedras att spela med. Motbjudande och ännu mer tragiskt. 

Mer finstilt - brottsprovokation i sängen?

Apropå Katrine Kielos Våldtäkt och romantik - måste vid närmare eftertanke vara en av senare års djärvaste boktitlar - skriver Sanna Rayman i SvD: "Kvinnan är modig och rationell när hon uppsöker en relation där hon kan pröva sin tillit och ändå förnimma en risk. I sexet närmast hetsar hon honom att gå över gränsen och "bli" våldtäktsman. När detta inte sker återupprättas hennes tro på både människan och mannen och hon kan lämna honom." Man leker med elden för att lära sig sky den eller hur länge man kan hålla handen i lågan. För civilisationens fortbestånd får man ju hoppas att alla kvinnor inte omedelbart lämnar de män som "återupprättar" deras tro på "människan och mannen" och ger sig ut för att "pröva sin tillit och förnimma en risk" med en ny potentiell våldtäktsman. Men var och en, kvinnor som män, borde väl - oftast - veta bäst vad gäller sitt eget sexliv. Men för statsfeministiskt inspirerade lagstiftare måste det här vara en beskrivning av uppsåtlig brottsprovokation. Eller är jag frivol nu?

Två f.d. medlemmar i förbundet Humanisterna betonar i samma dagens SvD att religionsfriheten inte bara är frihet till utan också frihet från religion. Jag håller med dem om att lagen behöver bli tydligare i denna dubbla skrivning. Alltför länge har kulturrelativister förklarat bort brott mot andra mänskliga rättigheter med religiösa sedvänjor och kulturella olikheter samtidigt som man utgår ifrån att sekulariseringen av resten av samhäller går sin gång. Ännu ett exempel på diskriminering utifrån ett mångkulturellt synsätt. Senast i Ekots lördagsintervju igår underströk integrationsministern att religion är en privatsak. Men vore det inte bra att från dag ett göra det klart på ett enkelt och tydligt för alla som vill bosätta sig här ? Om du vill bo i Sverige får du ha vilka religiösa föreställningar du vill och praktisera dem men du har på ett ögonblick sagt farväl till eventuella delar av din kultur som inskränker andras frihet från religion, inklusive dina barns ? Vore det så kontroversiellt eller utgår vi - djupt diskriminerande - ifrån att det bara skulle bli en läpparnas bekännelse ?