Alldeles för sent att blogga om Norén. Kunde ändå inte avhålla mig från att ge mig på tegelstenen. Som ung var han en sparsmakad poet, idag flödar orden för dramatikern, trots att han tydligen aldrig lämnat skrivmaskinen för ordbehandlaren. Inbunden hade det här varit ett mordvapen. Läste 150 sidor för att konstatera att den är välskriven. Fattas bara annat. Här fanns - upprepningarna och självmotsägelserna tycks inte vara många - redan från början ett halvt öga på utomstående läsare. Sen uppsköt jag den seriösa läsningen - till när ? här finns travar av olästa böcker - och började bläddra. Bakifrån och framifrån. Drog en lättnadens suck när jag hittade mig själv på ett par ställen - vem vill saknas här - och till min djupa tillfredsställelse utan kommentarer. Jag behöver tydligen inte ens presentation. Bra. Och slipper omdömen. Fattas bara annat, har aldrig haft något otalt med karln. Och haft mycket litet med honom att göra under de aktuella åren.
I början av 90-talet beställde jag en radiopjäs av Lars Norén. Han var mycket lätt att ha att göra med. På ett ställe var det en tydlig inkonsekvens i manus. Skriv om det bara, sa han i telefon. Så talar ett proffs. När Teater 9 spelade min uppsättning av Thomas Bernhards Ritter Dene Voss bjöd han generöst på sitt namns tyngd och ett par formuleringar som utan problem gick rakt in i den lilla marknadsföring vi kunde kosta på oss. När jag lämnade Radioteatern under min andra chefsperiod var han en av dem som gav diskret men tydligt stöd som inte kunde missuppfattas. Sånt minns man.
Det som går rätt in i teaterhistorien här är inte klädinköp, familjebestyr, lunchmenyer eller ett ombyggnadsraseri på sommarvistet, där Norén kvalar in som en ny Ernst Kirschsteiger. Det är snabbskisserna av skådespelare, regissörer, föreställningar. Norén har en mycket medvetet minst sagt snäv teatersyn där många bra saker inte har någon plats. Men den som orkar leta i den enorma ordstacken blir rikt belönad och antagligen också djupt oense av och med extremt välformulerade aforistiska beskrivningar av t.ex. Keve Hjelm och hans efterföljare, Thommy Berggren, "modern" teaterregi, skådespelare som Etienne Glaser som LN kritiserar men ändå vill arbeta med, o.s.v. Norén gör flera goda försök att fånga paradoxen hos just Keve Hjelm - hur han lika starkt strävade efter kollektivt samspel som han med sin personlighet kunde döda det, hur fången han var i ett (manligt) soloskådespeleri som han använde för sitt uppror mot en regissörsdominerad teater som var den enda han själv kunde relatera till... Skillnaden är bara att många av oss andra på gott och ont gillade att se Keve och hans dilemma, som ändå låg på en jävla konstnärlig nivå, och diskutera med honom.
Självklart är En dramatikers dagbok både vin och vatten. Men så hemskt förgriplig är den väl inte. Vi vet vad Norén och Zern tycker om varandra. Och det är faktiskt (mest) Zerns åsikter som Norén angriper, knappast hans karaktär, inte hans liv utanför recensioner och artiklar. Och jublet stiger nog när Norén slår huvudet på spiken apropå Expressens kultursida - "personlighetsstörda krönikörer vars uppgift är att pissa på människor, ungefär som de vita vakterna pissade på Mandela och hans kamrater på Robben Island". Har det sagts bättre av någon som har råd ? Däremot kunde Norén ha sovrat bland infama citat från i det närmaste lika störda skvallerbyttor i hans eget entourage, som han själv tar avstånd från innan boken är slut. Eller tycker han att skvallret redan från början faller på sin orimlighet ? Det är främst Michael Nyqvist och Charles Koroly som får komma med bisarra påståenden om f.d. arbetskamrater, vänner och kolleger. Men lögner klibbar även lagda i andras mun och författaren slipper ta ansvaret.
Hittills har jag bara hittat ett avsnitt som jag tycker riktigt illa om. Det handlar om ett idag - åtminstone av flertalet i den "kulturelit" som den här boken kittlar - helt bortglömt par skribenter, man och hustru, på sin tid kända och respekterade för djupa kunskaper och - i hennes fall - stilistisk flair. De öppnade tydligen på 60-talet sitt hem - och, kan man tänka sig, en inte oäven krets av bekantskaper - för den då helt okände blivande poeten från Genarp. Eftersom paret valde att tillbringa sin tid som pensionärer utomlands vet Norén inte hur länge de fick vara med på festen. Antagligen är de inte längre i livet. Nu beskriver Norén med namns nämnande hur mannen vid ett tillfälle skulle ha dragit in honom i sitt arbetsrum för att suga av honom. Är jag gammeldags som tycker att vi inte behöver veta det ? Och om det nu var så traumatiskt så att Norén vill skriva om det apropå att han går förbi deras bostad, i alla fall inte få dem postumt utpekade med namn. Lille Lars var stor nog för att ta vara på sig själv och säga nej till fula farbror, dessutom kom vännen Karl-Erik (Welin) till undsättning i rätt (fel) ögonblick. Och den unge Lars var väl inte på något sätt beroende av sin värd ? Den äldre mannen visade rejält dåligt omdöme, förstörde klumpigt en relation, men tycks ändå ha förstått ett nej. Ett feltramp, kanske ett övergrepp, definitivt inte en våldtäkt. och förlåt, Norén, vi tror inte allt Strindberg skriver heller. Det solkiga blir nu inte att den där mannen (ev. med hustruns goda minnen) för länge sedan tände på unge Norén utan att gamle Norén skriver om det utan att dra minsta parallell till sig själv och det oavbrutna behov av unga kvinnor, som upptar så många dagbokssidor. Nåja, det är kanske tanklösheten som visar att dagboken är autentisk ?
Comments