Teater är ibland bara för tråkigt men ikväll hade jag tagit mig i kragen så att det bar ända till Södra teatern och det ångrar jag inte. Alfhild Agrells Räddad! - urpremiär på Kungliga teatrarnas dramatiska scen och inget annat 1882 - och regissören Jenny Andreassons och dramaturgen Franka Geberts föreställning påminner en om hur bra teater kan vara. Tag chansen att se den, det fanns tomma platser ikväll, jag nätbokade inte förrän vid tolvtiden. Det är i högsta grad levande scenkonst, inget seminarium i genusvetenskap som skall avsittas i den politiska korrekthetens namn. Och härligt att se en klassiker som man inte KAN, där man INTE vet hur det ska gå för Nora och Helmer eller vilka de nu är... Och skönt att se en uppsättning av en pjäs som utspelas på 1880-talet som inte är uppdaterad till 1980 eller 2008 och där figurer som talar om historiska företeelser som kvinnans omyndighet inte går omkring i vintagekläder från secondhandbutiken utan har låtit teaterskrädderiet jobba. Andreasson och scenograferna Feinsilber och Olsson visar att man kan göra modern teater, ja, en iscensättning som känns fullständigt aktuell, utan att - som dagens opera- och teaterregissörer tror är obligatoriskt - dekonstruera och uppdatera. Och därför känns förhållningssättet, inte bara estetiken, bakom både design och spelstil i Riksteaterns & Östgötateaterns gemensamma satsning just modern, alldeles nutida. Och en modern känsla parad med en exakt datering är faktiskt förutsättningarna för vår inlevelse i den här historien, där människor som liknar oss men inte skulle kunna leva idag upplever tragedier som liknar men inte är identiska med vår tids i samhällsförhållanden som födde våra egna. Just de skillnaderna är den starka upplevelsens förutsättning. Och så roligt och tragiskt på en gång! Vilken dialog! Vilken spänning! Vilken iakttagelseförmåga! Leve Alfhild Agrell! Och må hennes pjäser leva igen om de har den här lödigheten. Rättvisa är ingen förutsättning för en litterär kanon, vem har sagt att estetiska omdömen skulle vara oföränderliga och efter en bra pjäs kan vi inte avgöra på vilken prispall Agrell skall stå i förhållande till Ibsen eller Strindberg. Men hurra för alla som dragit sitt strå till stacken för ett sällsynt levande projekt. Och så vitt jag kan överblicka är Jenny Andreasson den intressantaste nykomlingen som regissör på flera år.
Och så har jag fått en ny(gammal) favorit - Eva-Britt Strandberg! Vilket fruntimmer som man sa förr i tiden, vilken replik, vilken intensitet, vilken tajming, och så hon förmår försvara sin roll, styckets värsta skurk, en moder och svärmoder väl så hemsk som någon av Augusts pelikandamer! För vilken anseendet är värt vilka brott som helst, ja, helt slår ut barnbarnets död. Nu minns jag att jag som gymnasist såg EBS som ung flicka på Dramaten i Sjöbergs Yvonne och i Marat/Sade och annat i dåtidens lysande teatersällskap. Och sen i någon Shakespearemusikal i Göteborg med Wollter och Stangertz för hundra år sen. Och nu en mogen aktris med hela det register som Agrells dramaturgi kräver. De andra var inte oävna men Strandberg är den som håller grytan kokande. Hennes sort fattas på nationalscenen - vilken befrielse när någon har teknik och instrument att höras i hela salongen även i de svagaste nyanser. En självklarhet i professionell teater, faktiskt...
Nej, kasta er på Södrans biljettkassa - för mig var kvällen absolut Räddad! Sen får faktiskt Södrans servering göra klart för sig att en teaterpublik som har en kvart, tjugo minuters paus vill ha kaffe och kaka utan att behöva vänta på barhänget. Nu hämtades kaffe i koppar en och en medan barmästaren förklarade för mig och mitt sällskap att vi stod på fel plats... Det var samma sak på La Gioconda på Södran för ett par månader sedan. Då var fikat slut i andra pausen av tre! Södra teatern får lära sig att olika publik önskar olika saker.
Comments