Aftonbladets nya kulturchef Karin Magnusson intervjuas i SvD och lämnar intervjuaren mållöst kippande efter andan. Kommenterande vänner och kolleger förstärker intrycket av turbokvinna. KM har sån himla koll, är så oförutsägbar och cool och bara så passionerad. En av dem liknar henne mentalt vid "en rymlig vindsvåning". Möblerad med vad, undrar man? Kanske lovande för svenska tidningsvärldens tredje (?) största kultursida. Kanske en garanti för att kulturen alls ska göra sig hörd på kvällstidningen. Vi lever ju inte längre i Allan Fagerströms eller Axel Liffners dagar. Men är det inte lite gammaldags och ocool att deklarera att man ska satsa på mer seriös bevakning av populärkultur? Det har jag hört nyblivna kulturchefer säga i tjugo år. De första djupanalyserna av Beatles harmonik publicerades väl i gamla Stockholms-Tidningen (Jodå, jag har i modern tid chattat med en death metal man som mer åberopar sig på Stockhausen och Ligeti...) Och läs motiveringen: "Populärkultur i sig är inte ytlig utan i så fall är det angreppssättet och journalistiken det är fel på." Jag trodde att det var populärkulturens grej att inte eftersträva onödigt djup? Och vad är det för fel på ytlighet? Oroväckande för Aftonbladets kultursida.
Eller är det åter så att detta "populärkultur" inte betyder populär kultur eller mainstream utan något som odlas av en generation medelklass - idag mellan 30 och 50 - som aldrig orkat göra upp med sin ungdomskultur och tillägna sig något nytt och litet mer krävande? Och ändå vill vara kulturelit. Läs noga nya kulturchefens CV i marginalen med hennes privata kulturkanon. Jämförelser med föregångare typ Karl Vennberg eller Agneta Pleijel ska vi glömma. Den enda seriösa kulturjobbet bland Karin Magnussons referenser är Kulturnytt i P1, hennes verksamhet på DN:s kultursida har gått mig förbi. Och hon tror inte bara på Gud (Innerspalten roterar i sina gravar), hon älskar Bruce Springsteen, har Mariah Carey som idol, har skrivit med Linda Skugge, läser Katrine Kielo och kollar Entourage. Den enda någorlunda seriösa konstnär hon erinrar sig är Joyce Carol Oates, som också skriver för mycket. Arbetskamraten hon minns är Kristian Luuk, som verkligen förvandlat grava störningar - psykofysiska spänningar och tics, konstant rastlöshet och stress - till framgångsrikt varumärke.
Min gode vän Gunnar Bolin kommer att läsa detta med milt rynkad panna och tycka att nu tar han allt i. Men för Aftonbladets läsare och kultursidans medarbetare hoppas man ju att den här artikelns bild av KM är en illasinnad karikatyr. Men snart ska vi få läsa allt(?) om Aftonbladets nya kulturchef i en relationsroman av hennes ex-man. För den gamle tog det i alla fall tjugo år innan Maja Lundgren kom loss. Vad är det här för sorts folk, den här självutnämnda kultureliten..? Jag är inte så naiv som jag låtsas. Men måste vi hylla dom också?
Nej, det är nog som du säger: ungdomar som inte velat/vågat växa upp.
J.V.
En annan kommentar:
Det som alltid förvånat mig genom åren är hur sådana personer som Karin Magnusson lyckas få höga poster utan att egentligen vara kvalificerade? Hur går det till? Är det bara kontakter? Ibland verkar det som om de högre cheferna vill ha obildat folk så att de ska motsvara en läsarkrets. De höga cheferna tror sig kanske på detta sätt få en garanti på att tidning skulle motsvara en genomsnittlig läsare? Jag vet inte om detta är sant, men jag ser inga andra skäl varför halvfigurer som Karin Magnusson annars skulle få toppjobb. Men återigen så motverkar allt detta fördjupning och kvalitet, och bidrar ännu mer till att den klassiska kulturen får det svårare och svårare att nå ut.
T.L.
Posted by: J.V | May 19, 2008 at 10:04 AM
Komplexitet och krävande prestationer har inte mycket värde i Kulturen. Enkelhet är en dygd. Lämna nu ert gymnasiala tänkande och väx upp istället.
Posted by: L | June 12, 2008 at 10:25 PM