Lyhört? Polarpriset

Idag blev jag uppringd av SR Kulturnytt för att kommentera Polarpriset. Pink Floyd hade jag nästan glömt tills jag fick höra några titlar. Renée Fleming är en hårt arbetande och ibland mycket bra sopran av den amerikanska skolan och det är roligt för oss i branschen att operamusiken - och rösten - lyfts fram som den kanske populäraste genren inom klassisk musik. Men efter tonsättare som Ligeti, Gubaidulina, Stockhausen, Boulez, dirigenter som Gergiev, Rostropovitj och Harnoncourt, och som ende sångare Dietrich Fischer-Dieskau, framstår Fleming som en antiklimax. Bra men litet på retur om man ska döma efter senare inspelningar. Duktig men när den berömda "krämen" i rösten tunnas ut ingen stor personlighet eller genial uttryckskraft som kompenserar. Fleming är bra på att prata för operakonsten men ingen förnyare av sättet att sjunga eller repertoarupplivare som just Fischer-Dieskau eller 1900-talets stora sångerskor, de bortgångna Callas och Schwarzkopf. Paret Joan Sutherland/Richard Bonynge är "pensionärer" men hon använde en magnifik röst och en briljant teknik att till med maken dirigenten utforska och återuppliva ett par tre stora repertoarområden. Av fortfarande aktiva vore Placido Domingo en bra priskandidat som tenor, operachef, dirigent, beställare av nya verk, entusiast för att återuppliva gamla, en ständig förnyare av sin repertoar. Senast med något för en snart sjuttioårig stjärntenor så apart (och arbetskrävande) som Bajazets roll i Händels Tamerlano. Medan Cecilia Bartoli är en betydligt yngre artist som arbetar för att återuppväcka både glömd repertoar och glömda vokala uttryck, ja, skapa en hel teknik för detta. Men även om Bartoli säljer ut en konsert lika fort som Fleming så är hon konrtroversiell. Men att ge priset till Fleming verkar fantasilöst och desperat.