Sett & hört: Otraditionell besättning, idiomatiskt skådespeleri.

När jag såg Rigoletto första gången på Operan för drygt 50 år sedan var Gilda svart och hennes far narren vit. Jag minns inte att någon vuxen förklarade detta för mig. Mattiwilda Dobbs var sopran från USA gift med en svensk och Erik Sundquist var hennes far i sin egenskap baryton. Punkt slut. I opera slog rollbesättning utan hänsyn till etnisk bakgrund igenom på 1950-talet när afroamerikanska artister slog igenom i Europa. Kvinnor som spelade män s.k. byxroller hade förekommit sedan 1600-talet och inte försvunnit ur operan så det var också en självklarhet - liksom att tenorer och basar mer sällan gestaltade groteska kvinnoroller. Kjerstin Dellert och Kerstin Meyer, två underbart sensuella kvinnor, alternerade på den tiden som Octavian i Rosenkavaljeren. Det var helt klart att de spelade en ung man, inte någon androgyn eller Birgit Nilssons lesbiska väninna... Litet senare i en barockopera på Drottningholm spelade tenoren Olle Sivall - expert på skurrila buffafigurer - en kärlekskrank amma som sjöng att det enda hon ångrade var synder hon undlåtit att begå och bl.a. uppvaktade en page spelad av en flicka. Kanske någon valde att se en bög i kjolar men för de flesta av oss var det en brechtianskt tydlig och mycket medryckande framställning av en dam som vägrade att bli gammal.

Under mer än ett decennium har dessa fält varit experimentområden inom talteatern, som affirmative action resp. queer-estetik eller bara pc, men sällan övertygande eftersom alltför mycket schablonering, karikering, ja, parodi, tagit överhanden. Nu har jag på mindre än en vecka upplevt  hur detta nygamla sätt att rollbesätta blir lika självklart och klockrent som i barndomens operauppsättningar.

I Östgötateaterns iscensättning av Agrells Räddad spelar den svarte svenske skådespelaren William Wahlstedt bonden Nils fullständigt idiomatiskt. Det är klart att man reflekterar ett ögonblick över att han inte är vit och inte kan rodna vilket en vit skådespelare skulle ha gjort ett par gånger i rollen. Och han är väldigt svart i sin ljusbeiga linnekostym. Det är vår ovana, inte nödvändigen en fördom. Men han spelar ur alla aspekter en blyg men självmedveten och humoristisk men empatisk svensk lantbrukare från andra halvan av 1800-talet alldeles idiomatiskt. Tre dagar senare på Unga Klara ser jag Suzanne Ostens uppsättning av Marlowes Edvard den andre där tre skådespelerskor hela tiden spelar män, inte mer parodiskt eller karikerat än någon av männen. Frånsett att de har samma kostymer som männen ser de ut som kvinnor men spelar särskilt sina medelålders roller helt idiomatiskt.

Att jag använder det här ordet beror på att jag inte menar övertygande utan självklart och tonrent. Övertygande är något annat, en annan kvalitet, och har inget att göra med om man spelar sitt eget eller det motsatta könet. Eftersom Marlowepjäsens huvudtema hos Osten är homoerotik och homosocialitet är det självklart att männen som spelar män är mer övertygande i de aspekterna och bland dem självklart (höll jag på att säga) de mest typiskt "manliga". (Det är ju de senare man lika schablonartat alltid misstänker för att ha något att dölja...) De kvinnor i gruppen som spelar män ägnar sig i stället med bravur åt att framställa straighta män som Edvards bror - Cilla Thorell - som tycks skita i att bror kungen är bög och knappt se hans älskare - eller medelålders och äldre män som har stor auktoritet men inte längre slänger sig i valparnas böghög. Det är inget som helst problem för mig som man i sextioårsåldern att identifiera mig med den antagligen minst 25 år yngre Malin Cederbladhs gestaltning av den förtorkat aggressive men skrämmande vitale onkel Mortimer. (Jag har också brorsöner även om de inte för krig direkt.) Allt långt bortom könsschablonerna.

Idiomatiskt skådespeleri. Svarta kan spela vita och naturligtvis tvärtom. (Rättighetsägarna till Porgy & Bess är självklart rasister om de fortsätter neka vita att spela svarta i Gershwins opera.) Kvinnor kan spela män och naturligtvis tvärtom. Och detta utan att rollfigurerna anakronistiskt uppfattas som HBT-personer. När vi har uppnått detta, är nästa steg om de gör det bra eller dåligt, övertygande eller ej. Såväl Wahlstedt som Thorell, Cederbladh och Victoria Olmarker var verkligen bra men först och främst idiomatiska. De framställer tydligt det som är egendomligt för dvs. tillhör dem som de framställer. Lika självklart som den vite Rigoletto och hans svarta dotter för 50 år sedan.

Comments

[Rikard]

Håller inte helt med vad gäller William Wahlstedt i Räddad. Det finns uttalande om Nils som stämmer väl in på schablonbeskrivningar/rasistiska beskrivningar av svarta. Kanske ville regissören göra en poäng här, men jag vet inte om det var särskilt lyckad. Men kanske det är mina glasögon det är fel på... Ser fram emot när man inte alltid känner sig tvingad att se en oortodox rollbesättning som en specifik tolkning.

[Rikard]

För att förtydliga min kommentar lite kan jag exemplifiera med två repliker som fälls om bonden Nils som i denna uppsättning spelas av en svart skådespelare:
”En mer utpräglad slavnatur än den där, har jag aldrig sett.”
”Konstig kurre den där. Ful som stryk och hederlig som synden, höll jag på att säga.”

[H H]

Ja, Stefan, här har vi början på en riktigt intressant diskussion.
Hur gestaltar man jämlikt?
Genom att visa bögar, lesbiska, män och kvinnor på scen i "oväntade roller" och slå på stora trumman; - Titta, titta vad radikalt?!
Eller göra detta och få publiken att acceptera det visade som självklarhet? Som du förstår är det sistnämnda som har intresserat mig. Ta min senaste svenska uppsättning, Blanche och Marie av Per Olov Enquist. En ung man som spelade en flickroll alldeles självklart och känsligt. Jakob Höglund anställdes av mig för att spela henne och inte spela att vi är radikala i bögsaken... I samma uppsättning agerade en gammal dam ut sin sexualitet mot en ung man som självklar del i gestaltningen.
Ingen har kommenterat det ovanliga i detta --- men accepterat. Att slå på stora trumman skulle bara konstiggöra det som bör framställas. Inte bara det utan just motverka sitt påstådda syfte.
Hilda Hellwig
Övertygande var ordet!