Naturligtvis är det fel att tala i egen sak men ingen kunde ta fel på stoltheten och glädjen när det spreds på Operan före kvällens Tosca att mottagaren av SvD:s operapris skulle bli Mats Ek. De första som fick reda på det var det hundratal som hade samlats i Guldfoajén för publikintroduktion inför lördagens premiär på Rossinis Askungen. Innan de bröt upp, mot tystnadslöfte - "inte ett ord när ni går till dom som ni möter som ska på Tosca" - en stormande applåd och sammansvurna fniss. Först var Ek försvunnen, prisjuryns representanter och operaledningen väntade i kulissen. Kören - en så starkt integrerad del av Eks arbete med Orphée - var så ivriga och stolta att gratulera att han knappt kunde ta sig fram till scenen. Och väl inne framför ridån fick han touche av Hovkapellet och Tosca-publiken - ibland en mycket särskild sort - applåderade antingen de sett prisproduktionen eller inte, stort jubel kring en blygt leende Mats Ek - jo, det är väl just så anspråkslös men fokuserad som publiken vill att en världsberömd konstnär ska se ut.
Uppsättningen av Glucks Orphée var inte bara Mats Eks operadebut. Den blev också genom hans tydliga vision och lågmälda oemotsäglighet just det senbarocka allkonstverk av musik, poesi, dans, som vi alltför länge fått leva utan. Frånsett en högst intressant och mycket gripande tolkning och bra regi och effektiv koreografi med stor musikalitet så återupprättade Ek liksom i förbigående en genre i dödsryckningar, balett- och köroperan. Och den har inte legat på sitt yttersta p.g.a. att verken skulle vara föråldrade eller genren inte önskad av publiken utan genom ett slags inom-teatern-byråkratism, som gradvis gjort det omöjligt för opera och balett att samarbeta trots att en så stor del av operarepertoaren förutsätter det. Mycket få i Orphées lycksaliga publik har reflekterat över det, de har bara tagit den återuppståndna formen för given liksom den del av Mats Eks arbete som tänjer uttryckets gränser. Det är radikalt på en tvåhundratrettiosex år gammal institution...
Comments