Kultur

Finstilt forts. - Tyskland, Irland... vem har skulden om folket har fel?

Flaggar idag för Christoph Anderssons pedagogiska genomgång i DN av ett par böcker och en nätsajt om de högerextrema partierna i Tyskland. Även i Sverige har vi ju skäl att fråga oss hur rörelser som i de flestas ögon är så grundligt komprometterade kan etablera sig som oppositionspartier på procenttal över spärrarna? CA skriver utifrån Martin Brodkorp (www.endstation-rechts.de) : "Dagens ökande samhällsklyftor gör det möjligt. Likaså enskilda väljares känsla att både socialdemokrater och kristdemokrater svikit sina klassiska ideal - att värna de svaga i samhället. I det läget kan ett högerextremt parti som NPD bli rumsrent per automatik." Sätt in sverigedemokraterna i stället för NPD och ni får något att tänka på.

Sen hjälper ju inte direkt medelklassens och dess intellektuellas demonisering av underklassen. Ja, det finns en sådan och jag läser och hör den dagligen. Den är värre än någon annan "strukturell" diskriminering. Nej, rensa bort "white trash" och "den tatuerade delen av befolkningen" ur jargong och kåserande, sluta bli förvånade över att hantverkaren eller rörmokaren (när han äntligen dök upp) var "riktigt trevlig" (dvs. bara såg ut som en huligan och tog av sig om fötterna innan han klev på) och tolka inte varje politiskt inkorrekt intervjusvar av mannen/kvinnan på gatan i Landskrona eller Södertälje som främlingsfientlighet. Medelklassen projicerar sin skräck och sina fördomar på de hotfulla andra. Nu hade ju dess politik en avsevärd del i fascismens segrar i förra seklet och vi önskar ingen repris. Är det inte just föraktet för massan som gör massan farlig (läs om Elias Canetti) ? Eller som Erika Bjurström skriver om Margot Wallströms svar i SvD angående irländarnas "nej" - MW "vidgår inte med ett ord... att folkvalda politiker lämnat walk-over till tjönstemännen i Bryssel."

Folket har (nästan) alltid fel och måste övertygas så att de röstar rätt nästa gång. Det är det MW:s jobb går ut på. Då är det ärligare att som moderaternas förfäder säga rakt ut att obildade människor inte ska ha rösträtt. EB påpekar elakt att frågan hur ett av unionens mest EU-positiva folk kan rösta nej till ett fördrag som skulle gjort EU mer demokratiskt fortfarande är obesvarad. En del av svaret ligger kanske just i NPD:s framgångar i tyska delstater. Eller sverigedemokraternas. Dessa liksom hela länders irrationella nej i EU-omröstningar som "egentligen" rör andra saker, alltihop handlar väl om molande missnöje över ett verkligt demokratiunderskott? Vems är felet när besvikelsen över samhällets utveckling manipuleras i en avskyvärd riktning?

Återställarpolitik "över tid" - sista(?) stöten mot "1968"...

Ska vi vara historiemedvetna och se den senaste tidens attacker (från alliansen & närstående) mot Kulturrådet och de stora R:en som återställarpolitik "över (lång) tid"?  Varför reservera en så bra term för socialdemokratiska löften(?) om att ta bort försämringar i försäkringssystemen från i förrgår när det passar så bra på nyliberal och annan strävan att upphäva en svensk kulturpolitik som för 35 år sedan t.o.m. moderaterna mer eller mindre villigt ställde sig bakom. Framsteg eller bara tillbaka till tiden före 70-talets demokratiserande kulturpolitik och expansionistiska institutionsbyggande? Eller det är kanske nydanande att riva system och klyva institutioner utan att sätta något i stället?

Handlar det om ett borgerligt trauma: Att krossa de sista(?) resterna av en politik med rötterna i det förhatliga "1968". Man undrar om t.ex. kamraterna Ring och Waaranperä ännu dragit de radikalaste slutsatserna av sina egna kommentarer till en (borgerlig) nedrustning på kulturområdet? Pekar de på något som vi redan har framför oss utan att riktigt ha förstått eller nännts sätta namn på det? Och vem vill vara en mossig institutionskramare? Men"nya" tankar kan naturligtvis vara djupt reaktionära. Och är det inte något djupt oliberalt över t.ex. ålderspension? Eller...?

Blir kulturutredningen radikal eller "radikal"?   

Sett & hört: Minst två fel av mig...

Nä, departementet blev inte argt (?) utan har fört en diskussion med riksteaterchefen Englin som hon betraktar som konstruktiv - "jag tror det finns en vilja att få fram de 21 miljonerna" säger hon i dagens DN. Hoppas hon har rätt.

Sen har vi nog underskattat DN:s Ingegärd Waaranperä - "Varanen" för Norénläsare. Hon använder faktiskt i dagens tidning sin inte obetydliga position för att ta sin egen redaktion i örat: Varför skymma de verkliga kulturpolitiska frågorna med skandalskriverier om Dramaten och Stockholms stadsteater när man borde granska och ifrågasätta beslutsfattarna över dem? "Det räcker nu med borgerlig kulturpolitik" skriver IW. "Till teaterfolket vill jag säga: Stoppa dem innan de gör gallerior av precis allting." Bravo, Varanen! Ett kliv upp ur den sista tidens mångfaldiga kvalitetsrelativism. Se då till att ditt blad publicerar den debatten. Granska gärna institutionscheferna men sätt blåslampan på politiker och tjänstemän ovanför. 

Annars är det Riksrevisionens kritiska granskning av Kulturrådets och annan statlig bidragsfördelning till kultur som lystet avrapporteras av reportrar (sommarvikarier födda på 80-talet?) som åtminstone i Emma Ågrahns fall tror att staten betalat ut kulturbidrag "sedan 1970-talet". (Det var nog litet tidigare, vännen. Den stora debatten om staten alls skulle stödja teater och musik började på 1860-talet.)

KUR sägs enligt referat i bägge morgontidiningarna få på moppe för att inte omfördela sina pengar till nya aktörer tillräckligt ofta. Verkligen? Riksrevisionen i spetsen för konstnärlig förnyelse? Fan tro't. Ibland ska man läsa innantill som nämnde potentat läser bibeln. Det gör idag "Varanens" symmetriska kollega i SvD, Lars Ring.

Han läser Riksrevisionens kritik av KUR som prolog till den nya kulturutredningen. Vill Alliansen skrota KUR som "fungerar som garant... mellan långsiktighet och plötslig populistisk kulturfientlighet" ? Och han rundar av med något som kan gälla/hota hela kulturlivet som vi känner det: "Att riva ner, i stället för att förbättra, det som tagit 30 år att bygga upp är något kulturlivet har allt att förlora på."

Bra rutet, Ring! Bra bitet, Varanen jag menar Waaranperä! Granska, skriv, debattera. Tyvärr skulle det inte förvåna oss om Kulturutredningen föreslår just det ni befarar - även om Riksteatern klarar sig den här gången. För vem älskar och försvarar Kulturrådet eller Rikskonserter? Som det är så lätt att vara missnöjd med. Men konstnärernas och allianspolitikernas missnöjen med dessa kolosser har nog inget med varandra att skaffa. Lidelsefri observation anbefalles.

Och vad gäller de stockholmsteatrar som DN i flera veckor spelat ut mot varann - som sagt, kolla högre upp.   

Sett & hört: Utmanad kulturminister, två R och ett V.

Har det undgått er att två starka kvinnliga ledare från två av landets tyngsta kulturinstitutioner har utmanat kulturdepartementet och Lena Adelsohn? Riksteaterns Birgitta Englin menar eller säger sig på fullt allvar mena att ägaren statens förvaltare ska gå in och bestämma om det är Tyst teater eller Cullbergbaletten som skall läggas ner när Riksteatern måste spara. Var så god och välj, fru kulturminister, säger hon. Och Världskulturmuseets Eva Gesang-Karlström passar innan hon avgår - och interimistiskt efterträds av en tjänsteman från just Kulturdepartementet - på att tala om att den utredning av KPMG om Göteborgsmuseets brister, som departementet stöder sin kritik av hennes verksamhet på, bara är nys, ja, ogrundad och okunnig smörja. Djärvt, ja, och ovanligt.

Nu har ju EGK inget att förlora utan kan använda sin position för att sätta ett på allt kort och få maximal uppmärksamhet för sin institutions försvar. Och BE såg jag senast på mitt närmaste stamfik i förtroendefullt samtal med sin företrädare Peter Örn - sedermera avskedad radiochef. Kanske sökte hon stöd för sitt utspel som väcker sympati hos kultursidesläsarna men antagligen gör departementet rasande. Varför tillsätter man styrelser och chefer om de inte kan skära ned? Ägaren menar nog att om ledningen anser Tyst teater och Cullbergbaletten oundgängliga så får den skära i något annat - "prioritera" heter det på nysvenska. En av de saker man har chefer till.

Angreppen på kulturministern tycks hittills varje gång rinna av henne som vattnet på ordspråkets gås. Inga andra jämförelser, jag menar verkligen inte att hon skulle vara dum. Men det finns en avgörande skillnad mot alla socialdemokratiska kulturministrar, oavsett om de var bättre eller sämre. De var alla uppfostrade i en folkrörelsekultur och kunde därför på gott och ont alltid diskutera med sina motståndare. LA blir tyst, säger platityder eller påtalar t.ex. en debattörs partitillhörighet. Varken Ulvskog eller Pagrotsky skulle ha tystnat om en skådespelare i diskussionens hetta kallat dem för "jävla apskaft" och för Bengt Göransson - en Palme i diskussioner - hade det varit en retorisk plattform för ett briljant cirkusnummer på slak lina.

Läser ni fackbladet Tonsättaren? Nej, trodde väl inte det, om ni inte är komponister av "konstmusik". För det övriga kulturlivet är ju "musik" mer eller mindre liktydigt med olika generationers underhållningsmusik. (Att diskutera dagens musik i P1 innebar ikväll att fyra personer gjorde en lång men hafsig analys av Bruce Springsteens texter...)  Därför är det risk att ett av alliansens kulturella raseringsprojekt - att lägga ned 40-åriga Rikskonserter - blir verklighet och att de pengar som idag går till seriös musik från kammarmusik till jazz, från tidig musik till nyskriven, till stor del försvinner från både musik- och kulturområdet. Och att ännu fler konstnärer blir arbetslösa eller - som alliansens arbetslinje i deras fall innebär - ett entreprenörsproletariat.

Varför älskar alla att hata Rikskonserter är rubriken på Tonsättarens (www.fst.se) mycket noggranna enkät med åtta mer eller mindre inblandade opinionsbildare om denna väldiga kulturpolitiska fråga. En på sitt område minst lika viktig institution som Riksteatern kan offras för populistisk institutionsfientlighet, känslan av att vara förbisedda hos ett antal konstnärer, maktlystnad hos andra och musikkritikens magsurhet. Vem vill bli funnen död försvarande en kulturkoloss på lerfötter? Men man måste fråga sig hur det svenska musik- och kulturlivet skulle se ut utan den.

Allt är verkligen inte fulländat hos denna gigant, en av de största skapelserna av 60- och 70-talens demokratiserande kulturpolitik. Men rubrikerna kring nedläggningsbeslutade Kroumata - kanske ett rimligt beslut efter så många år - berättar inte vad som skulle försvinna om det här R:et lades ner eller ombildades på ett oklokt sätt. Violinisten Anna Lindahl och TV-kadern Camilla Lundblad har säkert större cred i kulturlivet än Rikskonserters fryntlige överbyråkrat Björn Stålne. Men det betyder inte att musiklivet i Sverige i framtiden alltför mycket bör organiseras efter önskemål hos en sur elit som redan har tillgång till den musik som den vill ha.

Det vilar ett tungt ansvar på alliansens Kulturutredning och på oss i kulturlivet som ska bevaka den. Är vi i branschen tillräckligt informerade, ligger vi tillräckligt långt framme, för att hålla rätt debatt igång? Det är ju knappast en kultursyn med folkrörelserötter, som idag dominerar de utredande och beslutande organen. Därför kanske några andra måste ta på sig den hatten. Men jag vet inte om Stålne ska spela den roll som Englin eller Gesang-Karlström gör med mer eller mindre bravur. Vi får hoppas att Rikskonserters sent påkomna vilja att föra en dialog om sitt uppdrag inte är en omvändelse under galgen och att direktörens pampfryntlighet döljer en slipad strateg vars hjärta fortfarande slår för musiken.

"Musik i sommarnatten" - upptaget?...

För ett år sedan bloggade jag om hur jag vandrade hem från en musikalisk soaré i juninatten och fick på tafsen av en tonsättare med trygg bakgrund i kultureliten som tyckte att soaréer var överklassfasoner. Med mina rötter i en arbetarklass som knappast nåddes av klassisk musik före den enkanaliga radions tid kan jag inte försvara mig mot den sortens puritanism. Min mor tog extra städjobb för att vi skulle kunna köpa opera- och konsertbiljetter när mitt intresse hade väckts - från början av radion - i elva-, tolvårsåldern. Min komponerande vän kanske blev påtvingad klassisk musik hemma i stället - jag har dumt nog inte frågat.

Hursomhelst - i år blev det två gånger kammarmusik i hemmiljö på försommaren. Ett par veckor innan tre gamla skolkamrater med vänner samlades på Gärdet för vilken gång i ordningen till junisoaré - ja, namnet soaré låter fånigt - bjöd min vän regissören/skådespelaren och hans unga pianist-hustru till musikafton i Vasastan. I ett hus i närheten av min gamla skola där jag som knatte köpte dåtida lösgodis för fem öre hos en tant i bottenvåningen. I båda fallen framkallar Beethoven, Schubert, Prokofjev eller vad som nu spelades en seren men ändå djupt avspänd stämning. I någons hem och med en publik som inte är större än att man kan ta in var och en skapar den på ett märkligt sätt hos var och en av lyssnarna både gemenskap och djup enskildhet. Nyttigt, hälsosamt.

Nej, för att "alla" inte kan eller vill göra så finns det inget arrogant eller exkluderande i att samlas och lyssna till folk som gör levande musik. Snarare än en flykt ifrån någon svårare verklighet känns det som att man samlas och arbetar på världens fortbestånd. Ingen av de underprivilegierade människor som jag känt när jag växte upp och som verkligen fick umbära inte bara kultur och konst och bildning (och högar av materiella fördelar som idag tas för givna) skulle haft något att invända. Det finns visst kulturell högfärd men att några människor möts kring Schubert hör knappast dit. Det handlar inte om att vara fin utan om att komma åt något lika grundläggande som luft och vatten. 

Och så vandrar jag hem genom staden i sommarkvällens närmast pastorala lugn. På det ena stället hann jag läsa en nyutkommen diktsamling mellan musiknumren och kort sammanfatta en lång tids verkande med en kollega som jag inte väntat mig möta där. På det andra stället talade jag efter musiken med kvinnan som tänker göra en personförteckning med paginering till Noréns dagböcker (!) och mannen som är son till pianisten som ackompanjerade Carusos längsta turné (!) och lärde Jussi sjunga på italienska och de två systrarna (55 och 62 typ) som haft en verklig upplevelse på Dolly Partons konsert några dar tidigare. Men musiken hade fått oss att prata lugnare, lyssna bättre. Och det är denna nära musik som ger mig mod att fejsa sommarnatten, får mig att känna att också Stockholm 2008 andas lätt eller djupt bakom fågelsången och suset i träden i parker och boulevarder. Jämvikt kanske det är...   

Sanning & skvaller: Nationalscen på fallrepet? Gamarna samlas i ny jakt på Holm

Nu har vi flera dagar i följd kunnat läsa hur illa det står till på Dramaten. Jo, den teater som nyss så stolt firade 100 år i sitt hus har svårigheter. Och visst finns det anledning till en nyanserad analys av Staffan Valdemar Holms intressanta och - ska man komma ihåg - från början så populära chefskap. Men stordraken DN braskar i stället på med klappjakt: Först får vi veta att hela publik- & biljetthanteringen är ett lögn- & rackarspel.

På Operan är vi glada och ibland överraskade över vår höga beläggning. En stor publik vill se det vi gör. Men på alla teatrar finns det tider då det av olika skäl inte är så. Den första plikten för en marknadsavdelning är att sälja biljetter. Om det inte går är det dess uppgift att fylla salongen ändå, för de agerandes men framför allt för publikens skull. Det är kul om det sitter någon bredvid även på en svår(såld) pjäs. Att blanda ihop det med skrönor om divor med känningar som skrämmer (?) kassan att lämna ut dussintals fribiljetter är konstig journalistik.

Idag är det så Thommy Berggren, talangfull skådespelare, ibland bra regissör, som får lägga ut texten om hur (illa) SVH skött sitt fögderi. Berggren är en framstående konstnär men är han ett sanningsvittne, en god bedömare av chefers och konkurrenters arbete, eller en revanschlysten primadonna? I bakvagnen försöker Stadsteaterns chef Benny Fredriksson vara kollegial, företräderskan på nationalscenen Ingrid Dahlberg diplomatiskt säga ingenting. Och vad skulle de säga när man blåser till huvudjakt? Att Stadsteatern har så många fler premiärer är väl jättebra men säger i sig inget om hur de spelas.

Alla har lätt kunnat konstatera ett par (konstnärliga) fiaskon på nationalscenen - dit hör inte den för långa men utomordentligt intressanta Landskap med kinesiska detaljer - men ska man komma åt Dramatens verkliga problem så får man gå djupare. Kanske bl.a. just till det vertikala hugg med vilket Dahlberg avskaffade ensemblen i den mening vi känt den på Dramaten? Till strukturer inom teatern som SVH lämnat utan åtgärd under sin smekmånad med teatern? Bristen på tillräckligt många tillräckligt bra skådespelare som kan böra fram en krävande repertoar till publiken på denna krävande teater är ett problem som började före Holm och som bara nuddas - i kändistermer - i dagens debatt. Har SVH radikaliserat eller bromsat en förändring som vi inte ännu kan överblicka? För att synliggöra det krävs en lidelsefriare utvärdering. Fortsättning följer. 

Finstilt: Ung center går emot äganderätten?

Naturligtvis handlar det om fildelning. Läs noga följande i dagens SvD: "Vi ser en uppväxande generation som alltmer ifrågasätter upphovsrätten", säger centerpartiets talesperson i upphovsrättsfrågor, Annie Johansson. Jag har aldrig röstat på centern eller ens avlägset övervägt det, men efter detta djärva ifrågasättande av äganderätten, för de flesta en hörnsten för alla civiliserade samhällen, suger det i en som jag trodde för längesen avlägsnad anarkotarm. Nej, fantomsmärtor! Hur ska Maud & Stureplanscentern fixa det här inom kapitalismens råmärken? Och med den uppväxande generationens röster.