För ett år sedan bloggade jag om hur jag vandrade hem från en musikalisk soaré i juninatten och fick på tafsen av en tonsättare med trygg bakgrund i kultureliten som tyckte att soaréer var överklassfasoner. Med mina rötter i en arbetarklass som knappast nåddes av klassisk musik före den enkanaliga radions tid kan jag inte försvara mig mot den sortens puritanism. Min mor tog extra städjobb för att vi skulle kunna köpa opera- och konsertbiljetter när mitt intresse hade väckts - från början av radion - i elva-, tolvårsåldern. Min komponerande vän kanske blev påtvingad klassisk musik hemma i stället - jag har dumt nog inte frågat.
Hursomhelst - i år blev det två gånger kammarmusik i hemmiljö på försommaren. Ett par veckor innan tre gamla skolkamrater med vänner samlades på Gärdet för vilken gång i ordningen till junisoaré - ja, namnet soaré låter fånigt - bjöd min vän regissören/skådespelaren och hans unga pianist-hustru till musikafton i Vasastan. I ett hus i närheten av min gamla skola där jag som knatte köpte dåtida lösgodis för fem öre hos en tant i bottenvåningen. I båda fallen framkallar Beethoven, Schubert, Prokofjev eller vad som nu spelades en seren men ändå djupt avspänd stämning. I någons hem och med en publik som inte är större än att man kan ta in var och en skapar den på ett märkligt sätt hos var och en av lyssnarna både gemenskap och djup enskildhet. Nyttigt, hälsosamt.
Nej, för att "alla" inte kan eller vill göra så finns det inget arrogant eller exkluderande i att samlas och lyssna till folk som gör levande musik. Snarare än en flykt ifrån någon svårare verklighet känns det som att man samlas och arbetar på världens fortbestånd. Ingen av de underprivilegierade människor som jag känt när jag växte upp och som verkligen fick umbära inte bara kultur och konst och bildning (och högar av materiella fördelar som idag tas för givna) skulle haft något att invända. Det finns visst kulturell högfärd men att några människor möts kring Schubert hör knappast dit. Det handlar inte om att vara fin utan om att komma åt något lika grundläggande som luft och vatten.
Och så vandrar jag hem genom staden i sommarkvällens närmast pastorala lugn. På det ena stället hann jag läsa en nyutkommen diktsamling mellan musiknumren och kort sammanfatta en lång tids verkande med en kollega som jag inte väntat mig möta där. På det andra stället talade jag efter musiken med kvinnan som tänker göra en personförteckning med paginering till Noréns dagböcker (!) och mannen som är son till pianisten som ackompanjerade Carusos längsta turné (!) och lärde Jussi sjunga på italienska och de två systrarna (55 och 62 typ) som haft en verklig upplevelse på Dolly Partons konsert några dar tidigare. Men musiken hade fått oss att prata lugnare, lyssna bättre. Och det är denna nära musik som ger mig mod att fejsa sommarnatten, får mig att känna att också Stockholm 2008 andas lätt eller djupt bakom fågelsången och suset i träden i parker och boulevarder. Jämvikt kanske det är...
Överklass, vet jag inte om det är ett fungerande begrepp längre. Men visst är det en få förunnad lyx att ha privata spelningar, Eric Gadd eller Beethoven...
Sen undrar jag varför alla med högt uppsatta jobb skryter med sina fattiga föräldrar?
Danjel
Käre Danjel - det är inte skryt - jag har ett par personer att tacka för väldigt mycket, först och främst min mor. Sentimentalt? Det bjuder jag på. Och högt uppsatt - är det ett fungerande begrepp längre?
Stefan
Posted by: Danjel | June 25, 2008 at 03:02 PM