Nu har vi flera dagar i följd kunnat läsa hur illa det står till på Dramaten. Jo, den teater som nyss så stolt firade 100 år i sitt hus har svårigheter. Och visst finns det anledning till en nyanserad analys av Staffan Valdemar Holms intressanta och - ska man komma ihåg - från början så populära chefskap. Men stordraken DN braskar i stället på med klappjakt: Först får vi veta att hela publik- & biljetthanteringen är ett lögn- & rackarspel.
På Operan är vi glada och ibland överraskade över vår höga beläggning. En stor publik vill se det vi gör. Men på alla teatrar finns det tider då det av olika skäl inte är så. Den första plikten för en marknadsavdelning är att sälja biljetter. Om det inte går är det dess uppgift att fylla salongen ändå, för de agerandes men framför allt för publikens skull. Det är kul om det sitter någon bredvid även på en svår(såld) pjäs. Att blanda ihop det med skrönor om divor med känningar som skrämmer (?) kassan att lämna ut dussintals fribiljetter är konstig journalistik.
Idag är det så Thommy Berggren, talangfull skådespelare, ibland bra regissör, som får lägga ut texten om hur (illa) SVH skött sitt fögderi. Berggren är en framstående konstnär men är han ett sanningsvittne, en god bedömare av chefers och konkurrenters arbete, eller en revanschlysten primadonna? I bakvagnen försöker Stadsteaterns chef Benny Fredriksson vara kollegial, företräderskan på nationalscenen Ingrid Dahlberg diplomatiskt säga ingenting. Och vad skulle de säga när man blåser till huvudjakt? Att Stadsteatern har så många fler premiärer är väl jättebra men säger i sig inget om hur de spelas.
Alla har lätt kunnat konstatera ett par (konstnärliga) fiaskon på nationalscenen - dit hör inte den för långa men utomordentligt intressanta Landskap med kinesiska detaljer - men ska man komma åt Dramatens verkliga problem så får man gå djupare. Kanske bl.a. just till det vertikala hugg med vilket Dahlberg avskaffade ensemblen i den mening vi känt den på Dramaten? Till strukturer inom teatern som SVH lämnat utan åtgärd under sin smekmånad med teatern? Bristen på tillräckligt många tillräckligt bra skådespelare som kan böra fram en krävande repertoar till publiken på denna krävande teater är ett problem som började före Holm och som bara nuddas - i kändistermer - i dagens debatt. Har SVH radikaliserat eller bromsat en förändring som vi inte ännu kan överblicka? För att synliggöra det krävs en lidelsefriare utvärdering. Fortsättning följer.
Comments