Har det undgått er att två starka kvinnliga ledare från två av landets tyngsta kulturinstitutioner har utmanat kulturdepartementet och Lena Adelsohn? Riksteaterns Birgitta Englin menar eller säger sig på fullt allvar mena att ägaren statens förvaltare ska gå in och bestämma om det är Tyst teater eller Cullbergbaletten som skall läggas ner när Riksteatern måste spara. Var så god och välj, fru kulturminister, säger hon. Och Världskulturmuseets Eva Gesang-Karlström passar innan hon avgår - och interimistiskt efterträds av en tjänsteman från just Kulturdepartementet - på att tala om att den utredning av KPMG om Göteborgsmuseets brister, som departementet stöder sin kritik av hennes verksamhet på, bara är nys, ja, ogrundad och okunnig smörja. Djärvt, ja, och ovanligt.
Nu har ju EGK inget att förlora utan kan använda sin position för att sätta ett på allt kort och få maximal uppmärksamhet för sin institutions försvar. Och BE såg jag senast på mitt närmaste stamfik i förtroendefullt samtal med sin företrädare Peter Örn - sedermera avskedad radiochef. Kanske sökte hon stöd för sitt utspel som väcker sympati hos kultursidesläsarna men antagligen gör departementet rasande. Varför tillsätter man styrelser och chefer om de inte kan skära ned? Ägaren menar nog att om ledningen anser Tyst teater och Cullbergbaletten oundgängliga så får den skära i något annat - "prioritera" heter det på nysvenska. En av de saker man har chefer till.
Angreppen på kulturministern tycks hittills varje gång rinna av henne som vattnet på ordspråkets gås. Inga andra jämförelser, jag menar verkligen inte att hon skulle vara dum. Men det finns en avgörande skillnad mot alla socialdemokratiska kulturministrar, oavsett om de var bättre eller sämre. De var alla uppfostrade i en folkrörelsekultur och kunde därför på gott och ont alltid diskutera med sina motståndare. LA blir tyst, säger platityder eller påtalar t.ex. en debattörs partitillhörighet. Varken Ulvskog eller Pagrotsky skulle ha tystnat om en skådespelare i diskussionens hetta kallat dem för "jävla apskaft" och för Bengt Göransson - en Palme i diskussioner - hade det varit en retorisk plattform för ett briljant cirkusnummer på slak lina.
Läser ni fackbladet Tonsättaren? Nej, trodde väl inte det, om ni inte är komponister av "konstmusik". För det övriga kulturlivet är ju "musik" mer eller mindre liktydigt med olika generationers underhållningsmusik. (Att diskutera dagens musik i P1 innebar ikväll att fyra personer gjorde en lång men hafsig analys av Bruce Springsteens texter...) Därför är det risk att ett av alliansens kulturella raseringsprojekt - att lägga ned 40-åriga Rikskonserter - blir verklighet och att de pengar som idag går till seriös musik från kammarmusik till jazz, från tidig musik till nyskriven, till stor del försvinner från både musik- och kulturområdet. Och att ännu fler konstnärer blir arbetslösa eller - som alliansens arbetslinje i deras fall innebär - ett entreprenörsproletariat.
Varför älskar alla att hata Rikskonserter är rubriken på Tonsättarens (www.fst.se) mycket noggranna enkät med åtta mer eller mindre inblandade opinionsbildare om denna väldiga kulturpolitiska fråga. En på sitt område minst lika viktig institution som Riksteatern kan offras för populistisk institutionsfientlighet, känslan av att vara förbisedda hos ett antal konstnärer, maktlystnad hos andra och musikkritikens magsurhet. Vem vill bli funnen död försvarande en kulturkoloss på lerfötter? Men man måste fråga sig hur det svenska musik- och kulturlivet skulle se ut utan den.
Allt är verkligen inte fulländat hos denna gigant, en av de största skapelserna av 60- och 70-talens demokratiserande kulturpolitik. Men rubrikerna kring nedläggningsbeslutade Kroumata - kanske ett rimligt beslut efter så många år - berättar inte vad som skulle försvinna om det här R:et lades ner eller ombildades på ett oklokt sätt. Violinisten Anna Lindahl och TV-kadern Camilla Lundblad har säkert större cred i kulturlivet än Rikskonserters fryntlige överbyråkrat Björn Stålne. Men det betyder inte att musiklivet i Sverige i framtiden alltför mycket bör organiseras efter önskemål hos en sur elit som redan har tillgång till den musik som den vill ha.
Det vilar ett tungt ansvar på alliansens Kulturutredning och på oss i kulturlivet som ska bevaka den. Är vi i branschen tillräckligt informerade, ligger vi tillräckligt långt framme, för att hålla rätt debatt igång? Det är ju knappast en kultursyn med folkrörelserötter, som idag dominerar de utredande och beslutande organen. Därför kanske några andra måste ta på sig den hatten. Men jag vet inte om Stålne ska spela den roll som Englin eller Gesang-Karlström gör med mer eller mindre bravur. Vi får hoppas att Rikskonserters sent påkomna vilja att föra en dialog om sitt uppdrag inte är en omvändelse under galgen och att direktörens pampfryntlighet döljer en slipad strateg vars hjärta fortfarande slår för musiken.
Comments