Återställarpolitik "över tid" - sista(?) stöten mot "1968"...

Ska vi vara historiemedvetna och se den senaste tidens attacker (från alliansen & närstående) mot Kulturrådet och de stora R:en som återställarpolitik "över (lång) tid"?  Varför reservera en så bra term för socialdemokratiska löften(?) om att ta bort försämringar i försäkringssystemen från i förrgår när det passar så bra på nyliberal och annan strävan att upphäva en svensk kulturpolitik som för 35 år sedan t.o.m. moderaterna mer eller mindre villigt ställde sig bakom. Framsteg eller bara tillbaka till tiden före 70-talets demokratiserande kulturpolitik och expansionistiska institutionsbyggande? Eller det är kanske nydanande att riva system och klyva institutioner utan att sätta något i stället?

Handlar det om ett borgerligt trauma: Att krossa de sista(?) resterna av en politik med rötterna i det förhatliga "1968". Man undrar om t.ex. kamraterna Ring och Waaranperä ännu dragit de radikalaste slutsatserna av sina egna kommentarer till en (borgerlig) nedrustning på kulturområdet? Pekar de på något som vi redan har framför oss utan att riktigt ha förstått eller nännts sätta namn på det? Och vem vill vara en mossig institutionskramare? Men"nya" tankar kan naturligtvis vara djupt reaktionära. Och är det inte något djupt oliberalt över t.ex. ålderspension? Eller...?

Blir kulturutredningen radikal eller "radikal"?