Kultur

Rötmånadsläsning konstant

Vill ni äta kinesiskt i "timid atmosfär" ? Kanske de är så blyga att de inte ens vågar sig fram med notan ? Ska pröva - stället ligger på min närmaste bakgata, börjar med Lunt ... Den språkliga nyskapelsen återfinns i Söders hembygdsblad, förlåt DN:s På Stan, nöjesbilaga för "unga vuxna". Där kan ni också njuta av andra språkliga nyskapelser typ "Jag fick brände mig på benet, vi sa till ägarna med det fattade typ ingenting..." signerade Märta Myrstener - hon bidrar på minst fem ställen i detta nummer - denna pärla på s.70 under rubriken Utgång. MM måste vid redovisade 25 vara en riktig veteran - "hur många gånger har jag inte beskrivit varje hus här, och de nöjen och tillställningar de bjuder ? Bukowskis, Chinateatern, Dramaten, Gucci och Natalie Schuterman..." suckar hon livstrött redan s.8 i ett Berzelii park som känns som ett "fattigt Hollywood". Ja, snart har hon väl intervjuat Frippe också. Flås-Söder har adopterat Stureplan. PS På Stan välkomnar era kommentarer om Märtas krönika. Ni kan t.o.m. bli publicerade. Men det finns alltid ljus i mörkret, denna vecka att den evinnerlige medarbetaren Bengt Ohlsson faktiskt tycks ha tagit semester. Han medverkar bara med ett svar på en av kommentarerna till hans senaste krönika... Puh.

När ska DN På Stan (återigen) bli en bilaga för alla DN-läsare och alla som rör sig i stan ? Är inte Pretto-Söder plus Stureplan för "unga vuxna" på dialekt en väl smal nischning ?

Lyssnartips i rötmånaden...

Lyssna i synnerhet på Sissela Kyhle och Peter Naroskin när de pratar om sina tre små ord. Naroskin har vi hört - ibland för ofta - i liknande sammanhang förut men Sissela Kyhle är fruktansvärt intelligent och välformulerad. Att hon var slagfärdig visste vi men så nyanserad... Om någon kan skilja på lust och olust, känna för eller inte, så är det SK.

Undvik Sommar i allmänhet - en dag körde en sverigeamerikan detaljerade krigsminnen från Irak till gangstarap med knivattacker i närstrid som cliffhangers mellan låtarna - och i trailern för i morgon har Göran Hägglund - ja, kristdemokraternas partiledare om han är bekant - lovat att spela "ett gäng viktiga rockskivor". Jeeesus... "Ett gäng viktiga rockskivor"...

Rötmånadsläsning 4: Vattenpris och gemenradio

Tycker DN:s Krogkommission i måndags tog litet lätt på frågan om kranvatten får kosta på krogar eller andra serveringsställen. Redan kring 1970 var många stockholmare upprörda över att "kinesen på Rörstrandsgatan" tvingade sin personal att ta 50 öre för ett glas vatten till maten. När hovmästaren tillfrågades om hur en önskan om påfyllning behandlades svarade han att det blev 50 öre till. För sentida barns förståelse - på den tiden kunde en student leva på femtontusen om året och min första egna lägenhet kostade 300 i månaden minus bostadsbidrag. Restauranten, som vederbörligen bojkottades av engagerade ätare, tyckte inte det räckte att gästerna tog in mat - de skulle inte sitta där och ta upp plats utan att beställa öl eller te därtill. På 80-talet väckte det betydligt större uppståndelse - jag minns åtminstone ett indignerat inslag i SVT - att MacDonalds sålde "en produkt" som kallades Vatten för en femma när folk bad om vatten. Den intervjuade talesmannen verkade särskilt stolt över att deras vatten inte var "vatten" utan "en produkt" i förpackning. Vattenkranarna på MacDonalds var kanske avstängda. Jag tror att det här sitter djupt. Det är som allemansrätten eller större - något okränkbart, ja, heligt - den törstige ska alltid kunna få en bägare vatten. Det är en mänsklig rättighet, inte en produkt. Och sen ska vi förstås vara glada över att vi lever i ett land där det finns rent vatten, fortfarande, till alla. Nej, krogkommissionen, läs på i klippen, det är inte upp till enskilda näringsidkare att ta betalt för kranvatten. Och det ska inte behövas lagstiftning - det finns sedvana också. 

"Täppas" Fogelberg - hur får man ett så fult namn ? - låt oss skriva det med citattecken så känns det mindre töntigt - raljerade i morse över "ledarskribenternas" - och tydligen bara deras - kritik mot Ring P1. Nu är det så att Hanne Kjöller - inte heller något  uttalsvänligt namn - som jag annars sällan är enig med - under rubriken Förnedringsradio i fördummningens tjänst till vår glädje angriper TF själv, inte i första hand programformen eller lyssnardeltagandet, som TF försöker gömma sig bakom. HK ställer rätt modesta krav - att TF kunde vara insatt i åtminstone några av de ämnen han uttrycker sig så bestämt om. TF undvek att nämna att HK nästan står ut med hans "översitteri och tölpaktighet" men inte med hans "bristande bildning". Brava, Hanne. Själv irriterar jag mig på hur ofta han snärjer och angriper sina lyssnare, försöker sätta fast dem som (mer) reaktionära och inskränkta (än han själv); börjar med försåtlig inställsamhet och sedan klipper till med lägsta gemensamma nämnaren för politisk korrekthet. TF verkar önska att de som ringer lagom ofta - för variationens skull - ska framstå som omoderna, reaktionära, inskränkta, ja, gärna som smårasister eller kvinnofientliga eller liknande. Dessa "röster ur folkdjupet" som inledningsvis känner förtroende för TF blir nästan alltid lika överraskade. Ibland förstår de inte hans plötsliga fientlighet och så kan han driva med dem för det. Jag tycker att TF - för att använda ett ord - med två betydelser - som man sällan använder nuförtiden - gör sig gemen och gör ett gement intryck. Inte först och främst obildad, utan gemen, ja, Brunnberg, smaka på det. Inte behandlar t.ex. Kjell-Albin Abrahamsson P1-uppringarna på det sättet ? Och jag är ju inte någon snorkig överbetald ledarskribent med mindre publik än Ring P1 som Kjöller (?) utan bara en röst ur bloggträsket. För att travestera vad någon sa om kungen & monarkin - vi är inte ute efter programformen utan efter "Täppas" Fogelberg personligen.

Rötmånadsläsning 3: En polarpristagares groteskerier ?

Några ögonbryn höjdes när Renée Fleming som första klassiska sångare efter Fischer-Dieskau blev korad till mottagare av Polarpriset. Men kanske är valet typiskt för vad man i Sverige tror vara stort och viktigt på det här området. Den unga Fleming hade en skön stämma och hennes framgångar var välförtjänta. Särskilt i den franska repertoaren - Manon, Thaïs, ja, t.o.m. Vita frun. Också Dvoraks Rusalka under Mackerras. Men ingen med öron att höra med har genom all hype kunnat missa att både ton och stil blivit ostadigare på senare år. Hennes konsert här i samband med Nobelpriset för något år sedan var ingen vokal höjdare. Toscas bön lät direkt illa.

I senaste numret av International Record Review - som fler svenska kritiker kanske borde läsa - recenserar Michael Tanner, en av världens främsta operaskribenter, en DVD med Strauss' Arabella, en av Flemings mest berömda roller, inspelad på Zürichoperan i juni 2007. Han måste citeras på engelska, oöversättlig, målande: "This is a diva swooping, conscious of her star quality, eager to be a good team member but not sure how to hide her overpowering magnetic appeal. One has to admire her industry. Not since Schwarzkopf has anyone worked so hard, with four different expressions in the course of a single line, her eyes restlessly scanning an imagined horizon, her mouth always ready to signalize warmth and sympathy with a quick smile of recognition, her hands endlessly engaged in hugging the lapels of her various outfits to herself. I find Fleming a tiring artist to watch in the theatre, but that is nothing compared with trying to keep up with her close to, when one feels oneself to be the reluctant recipient of countless costly confidences. As to the voice, it too is never allowed to do what a Strauss soprano sometimes must, which is to soar aloft without inflexion, to let us be moved and adoring of its sheer sensuous beauty. Since there have been times when I have been able to tell, through the thickets of intent, that Fleming has a lovely instrument, it is a shame that she is so tireless in concealing it." Tanner följer upp med exempel ur första aktens duett med systern.

Inspelningens Mandryka, den danske barytonen Morten Frank Larsen, får också sina fiskar varma: "With his intense stares, his explosive responses, his air of finding everything that anyone around him says or does upsetting to the point of becoming unhinged, he robs the character of the charming simplicity which must be there whatever other ingredients are added; not to mention what happens to his vocal line."

Slutklämmen är förgörande: "I find it odd that Welser-Möst (dirigenten, förnamn Franz, SJ:s anm) tolerates such goings-on, since so far as I can judge his approach to the score is sensible and humane... There is no getting round the way the two central figures amount to grotesque caricatures, making this version altogether unacceptable, unless you are a devoted fan of Fleming." Ord, inga visor.

Jo, Mårten Blomqvist - i DN 27/7 apropå marknadsföringsfenomenet Paul Potts - har rätt i att tjurskalliga kritiker behövs. Även när de "förstör" någons upplevelse. Vi kan inte överlåta åt dem som sätter priset att värdera konstens kvalitet. Marknadsföring är en sak, hur det låter och ser ut en annan. Läs, titta, lyssna - är Potts en amatör och polarpristagarinnan grotesk ? Michael Tanner och Ingrid Strömdahl, som i P1 Morgon vågade ifrågasätta en lyssnares ännu inte upplevda upplevelse av Potts, är trots sina fackkunskaper kanske mindre lika tidigare epokers elaka anmälare än det berömda barnet som mitt i all hype ropar "titta, kejsaren är naken" ?

Lyssnartipset: Ren radio

Om ni har missat repriserna av Susanne Björkmans dokumentärer så finns de väl fortfarande under en tid på Sveriges Radios hemsida. Ren radio, riktig radio, program där innehåll och form är identiska så att man känner att de inte kunde ha gjorts i något annat medium, som tv eller essäer. Visst - ett slags radions slow food, långsamt producerat och med ett slags lyxig möjlighet till referenser bakåt i den egna oeuvren som dagens stressade radioproducenter får ta in med avund. Alltid välgjort utan att vara estetiserande och med en naken men perfekt ljudbild - inget känslosåsande med musik eller atmosfärer utöver de befintliga - som uttrycker sammanhanget bättre än några mellanstick eller spikade kommentarer skulle göra. Och framför allt med en fullkomlig jämbördighet i relationen till samtalspartners som av många andra programmakare och journalister skulle exploateras som offer. Ibland kanske den totala empatin kan bli en smula krävande - och kvävande - som i helgonporträttet av överläkaren Astrid med den hudlösa tyska brytningen och de oändligt inkännande tonfallen. Men dokumentärgenren har ingen brist på primadonnor som tar lika mycket plats som sina huvudpersoner och bättre lyssna in sig för mycket än detta eviga kommenterande och analyserande som idga kan göra ett vanligt samhällsmagasin till en mardröm av tyckande och egotrippat positionerande.

När jag lyssnar till SB:s program är jag stolt över att ha varit arbetskamrat med och under sex år t.o.m. Björkmans chef och alltså haft någon del i att hon fått det utrymme och de resurser som hon, hennes konstnärskap, professionalism  och engagemang förtjänar. Lyssna, SR-pampar, Kerstin Brunnberg och P1-ledning, det här får inte vara någon nostalgisk retrospektiv över en kvalitet som man hade råd med "förr" Det här är framtidens radio om SR ska ha någon framtid.   

Rötmånadsläsning 2: Ensamt på duktighetstoppen ?

I New York Review av 26 juni recenserar Brian Urquhart A Billion Lives av Jan Egeland, tidigare bl.a. på viktiga poster inom FN och Röda korset. En spännande artikel om en uppenbart läsvärd bok. De summor som behövs för att göra något åt de problem som Egeland beskriver är stora och svåra att uppbringa men små i förhållande till försvarsbudgetar och krigsutgifter. I förbigående konstaterar BU att bara Sverige, Nederländerna och Norge uppfyller det överenskomna FN-målet att ge minst 0,7 % av sin bruttonationprodukt till kampen mot fattigdom, sjukdomar och hunger i världen. (Lilla rika Norges 4,7 miljoner invånare ger 0,9 % - supermakten USA mindre än 0,2 %.) Inget att skryta med - det är ju de andra rika länderna som ska skämmas. Men trots att det tycks råda en relativ konsensus om u-hjälpen känner jag känner människor som tvärtom skäms och alltid förnekar eller rentav förlöjligar denna vår duktighet när den kommer på tal. Några för att de tycker att vi kunde ge ännu mer, flera tyvärr för att de tycks se det som ett slags svensk (nordisk ?) duktighetsnevros, ett sätt att "göra sig märkvärdiga" som man sa förr. Några hävdar helt öppet att Sverige ger bort sina medborgares skattepengar av något slags dumhet. Att Norge ger mer känner man naturligtvis inte till och norrmän är ju ännu dummare trots oljepengar. Varför betala skatt till okända folk i Darfur och pengarna kommer ju ändå inte fram... Att skribenter som BU i coolare länder hyllar oss, det vill man inte veta av. Men ibland får dessa utländska gratulanter - de brukar vara identiska med dem som fortfarande hyllar de nordeuropeiska länderna som "välfärdsstater" - medhåll från oväntat håll. Migrationsminister Tobias Billgren ägnade sig i DN 24/7 åt en för en högerman ovanligt drabbande USA-kritik. Supermaktens - enligt t.ex. Hans Blix oprovocerade - krig i Irak har förändrat demografin i Sverige. 40 000 irakier har flytt hit efter den USA-ledda invasionen 2003 och fyra svenska städer med Södertälje (!) i spetsen har var och en tagit emot fler flyktingar från Irak än hela USA. En riktig godbit för sverigedemokrater och andra rasister. Billgren inskränker sig till att efterfråga ett "större engagemang" från andra EU-länder och liksom i förbigående påpeka att "även andra länder, som till exempel USA, har ett stort ansvar för den uppkomna situationen".  Jo, så kan man ju uttrycka sig. Ingen vettig människa förnekar att Saddam Hussein var en tyrann på nivå med 1900-talets värsta men Billströms beskrivning av USA:s roll i Irak måste vara den här rötmånadens största - heter det så ? - underdrift. Ingick Södertälje också i krigskalkylerna ? Vi ska inte stöta bort någon som vi kan ge berättigat skydd men behöver inte vi - och lilla rika Norge - mer konkurrens i Bror Duktig-ligan ?   

Rötmånadsläsning 1: Ödmjukhet och tradition

I dagens SvD vill Tonchi Percan "stämma Carl Bildt till litet större eftertanke och ödmjukhet". En ödmjuk Bildt vore väl den största utrikespolitiska nyheten i Sverige sedan förlusten av Finland? Den förhoppningsfulle Percan är själv kränkt (ja) över att Bildt skulle, som Percan skriver, "göra sig lustig över min härkomst" när han i ett tidigare svar hänfört den kroatiskfödde journalisten till "den tradition på Balkan som ser mörka konspirationer i allt". Men lägg av! Traditioner existerar på gott och ont på alla möjliga områden. Att tala om dem skulle alltså vara att göra sig lustig över folks etniska bakgrund? Visserligen föregrep för några veckor sedan den förr så smarte Mårten Blomqvist i DN alla tänkbara rötmånadsdebatter med att dra upp glassen Nogger och de gamla negerkyssarna igen. Och inte för att slutgiltigt förpassa dem till den humorlöshetens skräphög där de hör hemma. Nej, än en gång såg han "elitens" ironiska attityd mot denna förmenta kränkning som bevis för latent rasism. En gång till, lägg av! Det finns tillräckligt med riktigt otäck rasism i världen att slåss mot och då handlar det varken om traditioner eller glassmärken. Men få  debattörer har framkallat så förtrytsamma reaktioner som Ronald Inglehart (World Values Survey) när han vid ett seminarium i Stockholm för sådär tio år sedan hävdade att främlingsfientligheten i Skandinavien i ett internationellt perspektiv var "försumbar". Den var betydligt värre i samtliga de länder som invandrarna lämnat. Men i ankdammen kan vi bli kränkta av vad som helst och det är här vi har Nogger och Bildt. För tredje gången, lägg av! Väsentligheter, tack. 

Går kulturstafetten vidare?

Man kan säga vad man vill om Sarkozy - mig inger han ett slags berlusconifeeling - men Frankrikes halvår som EU-ordförandeland innebär en massiv kultursatsning trots att kulturen inte är något egentligt kärnområde för unionen. Men här handlar det förstås om fransysk gloire och självhävdelse. Inte fel om konstnärer och deras publik dra nytta av det. Det ska "erövras nytt territorium" genom utställningar om gemensamma europeiska kulturtraditioner och i "tandem"-projekt där konstnärer från olika länder samarbetar. Naturligtvis ska den dramatiska nationalscenen, gamla (ibland mossiga) Comédie-Francaise, före nyår turnera till tio (!) nyblivna medlemsländer. Vi hoppas vi har skäl att vara nyfikna på vilka kulturella manifestationer den svenska regeringen planerat för den svenska ordförandeperioden. Eller?    

Inte särskilt finstilt forts.: Tröttsam brysselarrogans

Jag gillar faktiskt Margot Wallström - en av de minst uppblåsta politiker jag träffat - och därför blir jag - som själv röstat ja till både EU och euro - förbannad när jag hör henne tala om irländarna som om de var barn som pedagogiskt dvs. milt men bestämt måste tillrättavisas av sina politiker och folkomrösta om Lissabonfördraget en gång till pch underförstått komma fram till att de skall säga ja... Stön. Vilken arrogans. Vilken blindhet. Vad var det Brecht skrev om staten som kanske måste välja sig ett nytt folk? Men det gällde ju gamla DDR...

Omistlig TV? För en gångs skull - en timma Schildknecht

"Minnenas television" har vanligen ingen större dragningskraft på mig. Dels har jag inte så lätt för Arne Weise, hur mycket "levande legend" han än må vara, dels skaffade vi tv så sent i vårt hem att jag inte har så mycket minnen av SVT:s svartvita 50- och 60-tal. (Detta trots att jag till min egen eviga förvåning möjligen också är en svensk tv-pionjär - gissa vilket program jag härjade i 1958...) Men denna veckas Minnenas television kan ingen som läser dagstidningar ha undgått att upplysas om i förväg. Nöjes- och nyhetsstiltjen i juli är så djup att det kan finnas plats för omfattande förhandsskriverier om ett par 38 år gamla intervjuer med en skådespelare som varit död i 31 år, debuterade vid förra sekelskiftet och bara varit med i en långfilm.

Göteborgsteaterns grand old lady Maria Schildknecht (1881-1977) fyllde ledigt en timme med sin charm och humor, sin exakta känsla för tempo och nyanser, sitt fullständigt självklara sätt att utan förhävelse eller nostalgi tala om Nils Personne och Strindberg, analysera (det först uteblivna) inflytandet från gamla Intima teatern på svensk teater, lätt fånga skillnader i spelstil mellan Dramaten och Göteborgs stadsteater, lyfta fram Torsten Hammarén som teaterchef, regissör och antinazist, osv. Och liksom i förbifarten beskriva etiken bakom 60 års yrkesliv - utan att ta ett så krävande ord i sin mun - dvs. värdera sig själv som konstnär och människa. Allt med lika mycket självkänsla som anspråkslöshet.

Peter Lundbergs försynta men relevanta frågor var den perfekta sparringen. Hans respektfullhet fungerade uppenbarligen som en utmaning för en dam som lika gärna kunnat sluta sig som en mussla. Arne Weise påpekade i övergången mellan de två delarna att här var det den intervjuade som bestämde vad som skulle berättas. Skönt! Se reprisen den 18 juli om ni missade det ikväll. Teaterhistoria, visst, men framför allt möte med en människa av sällsynt integritet och begåvning, 89 år vid intervjutillfället. Svartvit tv betyder inte pensionärsreservat.

Sen kan man fråga sig om det finns några intervjuer av samma lödighet bevarade med t.ex. Karin Kavli, Gun Wållgren, Sif Ruud, Hjördis Pettersson, Margaretha Krook... bara för att nämna några av ett par senare generationer kvinnliga skådespelare? Man har ett intryck av att de allihop var med i tv i tid och otid och väldigt ofta inte som artister utan i egenskap av sig själva. Men blev någon av dem intervjuade av en Peter Lundberg som inte la sig i och inte frågade om privatliv? Finns det särskilt många program med dessa eller andra kolleger där de - som Schildknecht här - får tala till punkt om sitt arbete, sitt yrkesliv? Jag missunnar ingen Stjärnorna på slottet men...

PS Och samtidigt bjöd P2 på Jussi Björling med kolleger från Stockholmsoperan årgång 1957 i en dundrande fräsch Rigoletto - åsnan mellan hötapparna valde SVT och Schildknecht eftersom P2-sändningen faktiskt finns på CD (Bluebell) om än inte med samma originaldynamik. Lägger P2 ut sina reliker på nätet som podradio eller var det bara under Mozartåret?