Om ni har missat repriserna av Susanne Björkmans dokumentärer så finns de väl fortfarande under en tid på Sveriges Radios hemsida. Ren radio, riktig radio, program där innehåll och form är identiska så att man känner att de inte kunde ha gjorts i något annat medium, som tv eller essäer. Visst - ett slags radions slow food, långsamt producerat och med ett slags lyxig möjlighet till referenser bakåt i den egna oeuvren som dagens stressade radioproducenter får ta in med avund. Alltid välgjort utan att vara estetiserande och med en naken men perfekt ljudbild - inget känslosåsande med musik eller atmosfärer utöver de befintliga - som uttrycker sammanhanget bättre än några mellanstick eller spikade kommentarer skulle göra. Och framför allt med en fullkomlig jämbördighet i relationen till samtalspartners som av många andra programmakare och journalister skulle exploateras som offer. Ibland kanske den totala empatin kan bli en smula krävande - och kvävande - som i helgonporträttet av överläkaren Astrid med den hudlösa tyska brytningen och de oändligt inkännande tonfallen. Men dokumentärgenren har ingen brist på primadonnor som tar lika mycket plats som sina huvudpersoner och bättre lyssna in sig för mycket än detta eviga kommenterande och analyserande som idga kan göra ett vanligt samhällsmagasin till en mardröm av tyckande och egotrippat positionerande.
När jag lyssnar till SB:s program är jag stolt över att ha varit arbetskamrat med och under sex år t.o.m. Björkmans chef och alltså haft någon del i att hon fått det utrymme och de resurser som hon, hennes konstnärskap, professionalism och engagemang förtjänar. Lyssna, SR-pampar, Kerstin Brunnberg och P1-ledning, det här får inte vara någon nostalgisk retrospektiv över en kvalitet som man hade råd med "förr" Det här är framtidens radio om SR ska ha någon framtid.
Comments