SvD meddelar idag att italienaren Luca Francesconi ska göra opera på Ingmar Bergmans "nobbade manus" En själslig angelägenhet. Nja, nu råkar det vara så att En själslig angelägenhet först och främst är en framgångsrik radiopjäs från 1990, byggd på ett filmmanus som IB skrev 1972 och gav ut tillsammans med ett par andra texter tio år efteråt under titeln Föreställningar.
IB skrev visserligen oavbrutet - som inte minst Mikael Timm visar i sin färska bok om regissören/författaren - men visste oftast till slut exakt vad han skulle göra av sina verk. När han sådär sexton år efter att ha fullbordat det här monolog-dramat för en kvinnlig skådespelare valde att göra stycket som radioteater, var det säkert ett mycket medvetet beslut. Inspelningen skulle ha kommit igång 1988 men ställdes in p.g.a. det bekanta bråket om radioteaterns framtid och resurser, där IB riktade skarp kritik mot dåvarande radiochefen Ove Joanson och solidariserade sig med Radioteatern och min hårt trängde företrädare som radioteaterchef, Per Lysander.
När situationen på Radioteatern stabiliserats fick vi IB att komma tillbaka med sin idé. Den föreställning han skapade 1989 med Jane Friedmann i huvudrollen blev en stor framgång vid premiären i januari 1990, repriserades ett antal gånger och belönades vid Prix Italia samma år.
Originalföreställningen sändes i de nordiska grannländerna, där Danmarks Radio också gjorde en egen version - liksom senare BBC och Nordtyska radion. Stöd för minnet kan man få i Birgitta Steenes oumbärliga tegelsten Ingmar Bergman - A Reference Guide (Amsterdam 2005). Utöver den information som BS ger tror jag att även franska radion gjorde en egen version liksom ett par radioteatrar i dåvarande Östeuropa - som ju inte var med i vår copyrightunion. Möjligen har också en av de översättningar - till engelska och franska - som Radioteatern lät göra för Prix Italia piratspelats(!) på scen utan att varken IB eller översättaren Katarzyna Skansberg fått något för det. Möjligen berodde det i sin tur på att IB lär ha haft en mångårig konflikt med den organisation som bevakar upphovsrätter på det franska språkområdet. Men jag utgår från att Francesconi fått tag i en godkänd text.
Det är alltså snarare en framgångsrik radiopjäs än en film med förhinder som nu blir opera - av en italienare för en fransk festival. Jag tror att det kan bli en utmärkt opera... en lätt nedstruken version av denna monolog om en förvirrad människas väg mot inre klarhet och närhet har rum för musik och Viktoria kan bli en spännande roll för en sångerska som också är - precis som Jane Friedmann - en stor aktris.
Jag läste en bra bok i veckan. John Carey : The Intellectuals and the masses. Ger ett lite nytt perspektiv på det kultursnobberi du representerar. "Den kulturintellektuelle och den Andre" typ.
Åke
Intressant att Åke tycker att det är "kultursnobberi" att skriva att en radiopjäs inte är ett nobbat filmmanus eller att inte förakta en sjuttioåring som längtar efter att lukta på sin älskades mensblod eller att det är härligt att vandra hem genom stan efter att ha fått höra kammarmusik live eller något annat som jag kan ha skrivit om... Men det är kanske snobberi att alls gilla konst? Jag tror att Åke är en förgrämd människa, avundsjuk på dem av oss som tycker att konst är fruktansvärt kul, litet lik vem det nu var som sa "när jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver"... Unnar han inte andra att njuta av något som han själv inte gillar?
Posted by: al | July 10, 2008 at 11:23 PM