Sommardagar är fria dagar då man kan göra precis vad en lyster. (Ett privilegium för singlar? OK men vi har inte så många.) Lyssna på otroligt mycket musik t.ex. Efter en utflykt till modern opera i Vadstena (och birgittinsk örtagårdsfrid vid Vättern) tar jag tag i Beethovens lika vördade som misskända Fidelio.
Först två 70-talsframföranden nerladdade från nätet. I det ena slår det gnistor om Anja Silja och Helge Brilioth med kolleger på Metropolitanoperan i New York, där de under medelmåttan(?) Hans Wallat framkallar extas hos den annars så kulinariskt inriktade publiken. I det andra står står Ursula Schröder-Feinen i dubbelrollen som Fidelio/Leonore i centrum för kärleksfullt högtidligt musicerande vid Deutsche Opera am Rhein i Düsseldorf. (USF:s stora ton låter sådär ljust varmt fyllig och jämn som unga dramatiska sopraner kan göra innan karriären lockat dom att börja skrika.)
Stor musik, opraktisk opera brukar handböckerna säga. Musiken är enastående skön och sångspelets dialoger blir bara en belastning om man ser Beethovens "räddningsopera" genom Wagners glasögon. Växlingen mellan talad dialog, som för handlingen framåt och ger figurerna mänsklig rondör, och musikaliska avsnitt,som intensifierar känslor och konflikter till max, uppfattades av samtida publik (och Beethoven) som rätt form att föra fram historien om förtryck och befrielse och dess humanistiska budskap. Genren är inget misstag om man inte utgår från en wagnersk (eller puccinisk) idé om musikdrama som inte vara uppfunnen när Fidelio skrevs. Lyssna till första aktens final då de nyss för en stund utsläppta fångarna tvingas tillbaka till fängelsets "grav": Musiken dryper av indignation och medkänsla. Detta är som Walter Felsenstein och Hans Eisler så tydligen visade i sin Fidelio-film djupt politisk musik, ja, inte bara texten utan själva musiken. Och en genialisk detalj som Leonores sista ensamma stavelse/en fjärdedel/ i ordet "Frev-ler" när alla andra tystnat... Likaså det förspel till andra akten som tar oss med ner i den djupaste, mörkaste fängelsehålan och bygger upp för Florestans plåga och extas - nästan för plågsamt att lyssna till. Beethoven har samlat hela sin tids revolutionära frihetskanp i sin musiks brännspegel. Och efter varje outhärdligt starkt eller plågsamt rörande stycke musik behöver vi de talade dialogernas avspänning - och relativa akustiska vila - för att efter en stunds relativ mänsklig vardag orka fortsätta på den extrema nivån. Så länge stycket behöver dialogerna används sångspelsformen - slutscenen är ju en enda symfonisk körsats med korta soloinsatsersom för handlingen till apoteos.
För sin fantastiska musik och sitt humanistiska budskap borde Fidelio spelas oftare, ja, jämt, dvs. en ny publik borde regelbundet ha tillgång till det. Inte minst för den radikalitet som mötena mellan form och budskap, sångspelsdialog och symfonisk musik, får att explodera. Den borde regelbundet stå på repertoaren trots att den "inte är någon publikopera" och gör det ju också på många håll i världen. Men det är inte sant som det ibland hävdas att den "förr" i Stockholm "alltid" gavs på Beethovens dödsdag - så bra var det inte - det skedde bara under några år på 1900-talt. Och det ska väl inte behövas minnesdagar för att framföra musik som så starkt påminner oss som lyssnar om att man kan bli en bättre människa.
Jag ska fortsätta min Fidelio-orgie med cd-spelare och walkman, nu närmar jag mig de "godkända" tolkningarna, den åldrade judiske rabulisten Klemperer i flera versioner från London på 60-talet och en nyss av-nazifierad(?) Furtwängler i Salzburg efter kriget... Och med dem Sena Jurinac, Christa Ludwig, Kirsten Flagstad.. Kanske gå tillbaka och lyssna på Birgit Nilsson och Sixten Ehrling, som jag själv hörde dem för snart 50 år sedan och sedan fått förmånen att ge ut. Först kanske ändå Erika Sunnegårdh, så som radiosändningen fångade hennes inhopp i Fidelio i New York 2006. En misslyckad opera med stor musik.. nänä, en enastående opera.
Comments