Rötmånadsläsning 1: Ödmjukhet och tradition

I dagens SvD vill Tonchi Percan "stämma Carl Bildt till litet större eftertanke och ödmjukhet". En ödmjuk Bildt vore väl den största utrikespolitiska nyheten i Sverige sedan förlusten av Finland? Den förhoppningsfulle Percan är själv kränkt (ja) över att Bildt skulle, som Percan skriver, "göra sig lustig över min härkomst" när han i ett tidigare svar hänfört den kroatiskfödde journalisten till "den tradition på Balkan som ser mörka konspirationer i allt". Men lägg av! Traditioner existerar på gott och ont på alla möjliga områden. Att tala om dem skulle alltså vara att göra sig lustig över folks etniska bakgrund? Visserligen föregrep för några veckor sedan den förr så smarte Mårten Blomqvist i DN alla tänkbara rötmånadsdebatter med att dra upp glassen Nogger och de gamla negerkyssarna igen. Och inte för att slutgiltigt förpassa dem till den humorlöshetens skräphög där de hör hemma. Nej, än en gång såg han "elitens" ironiska attityd mot denna förmenta kränkning som bevis för latent rasism. En gång till, lägg av! Det finns tillräckligt med riktigt otäck rasism i världen att slåss mot och då handlar det varken om traditioner eller glassmärken. Men få  debattörer har framkallat så förtrytsamma reaktioner som Ronald Inglehart (World Values Survey) när han vid ett seminarium i Stockholm för sådär tio år sedan hävdade att främlingsfientligheten i Skandinavien i ett internationellt perspektiv var "försumbar". Den var betydligt värre i samtliga de länder som invandrarna lämnat. Men i ankdammen kan vi bli kränkta av vad som helst och det är här vi har Nogger och Bildt. För tredje gången, lägg av! Väsentligheter, tack.