Kultur

Rötmånadsläsningen kan inte hejdas...

Förnumstigt påpekar Mårten Blomqvist i DN under Idé & kritik att det är "svårt att älska skräpkulturen". Ja, vi vet. MB resonerar intressant kring hur den militant populärkulturella Pauline Kael, legendarisk filmkritiker i The New Yorker men skälld för "strident" (gapig) i New York Review of Books, förutsatte att den seriösa kulturen uppehöll en värdeskala och att hennes populärkulturella synsätt var ett uppror i marginalen. Så var det möjligt att attackera finkulturen och försvara skräpet mot snobbarna. Idag hyllar snobbarna skräpet - det har som Kael själv till sist konstaterade med avsmak blivit "den enda kulturen". Blomqvist skriver lika troskyldigt om detta som han senast angrep dem som inte tog rasismdebatten om Nogger och negerbollar på tillräckligt allvar. Men jag blir ändå lycklig över att se ordet "skräpkultur" på DN Kultur och utdelar guldstjärna. Så långt har det gått.

I min iver att håna samma drakes På Stan-bilaga - se tidigare rötmånadslektyr - har jag helt missat att penetrera SvD:s Min helg. Den är mer mainstream, vuxnare eller mer medelålders, mer matrecept och evenemangstips, ja, liksom trivsam och bornerad på en gång. Men även där kan en blind höna hitta ett korn som Birgit Nilsson sa... I senaste numret prövar en ung (antar jag) reporter som heter Robert Andersson "det hetaste för män just nu och vaxade skrevet i New York". Och resultatet låter inte vänta på sig - "det ser ut som att jag växt någon centimeter". Jag = kuken, alltså. "Vilken kille säger nej tack till det?" Proceduren beskrivs som tortyr men män är ju sjåpigare än kvinnor. Vi får dock veta att "straighta killar är mer aggressiva i sitt vaxande... medan gay-killar ofta nöjer sig med rumpan". Men tänk på att bära löst sittande kläder efteråt, avstå från sex, sol och heta duschar i två dygn, tvätta med milda våtservetter, smörja in och sen "exfoliera området dagligen"... Visst, den som vill bli fin får lida pin. Men det här är ju en heltidsuppgift. Jag blir stum, stum, stum... (Den vitsen förstås bara av ett fåtal snobbar - ledtråd Richard Strauss på teater på teatern... )   

Har döden kön ?

I Åke Edwardssons sommardeckare i SvD hittas två unga kvinnor, till synes oberoende av varandra, mördade i Göteborgs Vasastan, med sina män bredvid sig i sovrummet, blodiga, i chocktillstånd. Den mest korkade läsare begriper genast att det finns ett samband, en seriemördare eller en gammal vendetta. Men självklart grips de närmast sörjande, dvs. kvinnornas män, utsätts för pressande förhör och släpps i brist på bevis typ dan före julafton av poliser som fortfarande inte riktigt har hittat något alternativt spår.  Författaren behöver inte ens upplysa oss om att de fått lära sig att döden är en man. Det är bara fiktion och underhållning men efterlämnar ändå en obehaglig känsla - du förlorar det värdefullaste du har i livet och blir omedelbart - i hög grad på grund av ditt kön - anklagad för att vara den skyldige. Och skall bevisa din oskuld som inledning på ett fruktansvärt sorgearbete. Men som sagt, SvD:s sommarföljetong är bara på låtsas.

Men det går likadant till i verkligheten. Den förste som misstänktes för att ha bragt barnen i Arboga om livet och nästan dödat deras mor också, det var barnens far, moderns f.d. man. Vilken mardröm: förlora dina barn och i nästa ögonblick misstänkas för att ha vållat deras död. Det är ingen sommardeckare. Visst begår fler män än kvinnor grova våldsbrott och visst utövas våld ofta av närstående men att rutinmässigt anta att den närmast sörjande, drabbade, överlevande är gärningsmannen - om det är en man - det är perverst. Någon pressröst försökte halvhjärtat urskulda misstankarna med att fadern hade ett "stökigt" förflutet. Det krävs väl litet mer än en stökig ungdomstid för att mörda sina barn? Hur kompenserar myndigheterna den här mannen för det övergrepp samhället utsatte honom för just när han på ett så grymt sätt mist sina barn? Eller är hans förlust mindre än den överlevande mammans? Det är uselt att skylla på att döden (annars) ofta är en man.

Kvinnors musik - en rötmånadsfundering ?

Skriver kvinnor annorlunda musik eller skriver de musik annorlunda ?  Samtliga verksamma kvinnliga tonsättare som jag känner skulle stöna över frågan, det vet jag. Men som hypotes duger den när jag lyssnar på Louise Bertins La Esmeralda från 1836 - äntligen framförd igen i sin helhet i Montpellier i sommar och vederbörligen nedladdad från nätet. Bertin fick Victor Hugo, dåtidens mest kände franske författare, att skriva texten efter sin egen Ringaren i Notre-Dame. Det var en ovanlig heder - de flesta operatexter efter kända pjäser eller romaner skrivs på gott och ont inte av ursprungsförfattaren själv. Efter sju tumultartade föreställningar lades operan ner och bara en enaktsversion överlevde under en tid. Bråket i Stora operans salong riktade sig inte så mycket mot Louise som mot hennes far som var en mäktig och omstridd tidningskung, bl.a. arbetsgivare åt kritikern och tonsättaren Hector Berlioz.

Hur låter det ? Ja, det handlar om grand opéra och den som kan höra det hör att Aubers Den stumma från Portici är dagens stora publikmagnet och att Meyerbeer har slagit igenom med Robert av Normandie (Robert le Diable). Men den senares mästerverk i samma genre med sensationell historisk Paris-miljö, Hugenotterna, hade bara haft premiär i  februari när Esmeralda dök upp i april så där är eventuella likheter inte en fråga om påverkan utan om tankar - och musik - i tiden. Bertin var inte den första kvinna som skrev opera i Frankrike och blev framförd och Esmeralda inte hennes första spelade opera. Hon föregicks sedan 1700-talet av en rad operaskrivande kvinnliga tonsättare, ofta också sångerskor med teaterpraktik, noga beskrivna i Women writing opera (av Jacqueline Letzter & Robert Adelson, 2001), med en särskild höjdpunkt under revolutionsåren. I hög grad en historia om det gamla vanliga osynliggörandet. Men musiken finns där - det är bara att ta fram och spela för institutioner med intresse. Sophie Gail är spelad här i Stockholm - på Kungliga Operan 1831 - med De bägge svartsjuke... Men efter henne är det ett långt hopp till de tre (!) övriga kvinnor som därefter hittills fått egna verk uppförda på Stockholmsoperan - Helena Munktell, Beatrice Laufer och Catharina Backman.

Men nu måste jag fortsätta att lyssna på Louise Bertin och hennes tolkning av zigenerskan, ringaren, riddaren och den falske prelaten Frodo mot bakgrunden av ett senmedeltida Paris, som enligt Anselm Gebhardt i Die Verstädterung der Oper (ung. Operakonstens förborgerligande)(1992) 1830-talets publik fortfarande kunde känna igen sig i - innan boulevardbyggarna rev för luft och ljus... Spännande - Bertin skriver varken som Berlioz eller Meyerbeer men man hör att hon är deras samtida kollega och en helt egen konstnärspersonlighet. Är hon bra på melodier eller ligger hennes styrka i miljöskildringen ? Bättre eller sämre musik, ja, det är en helt annan diskussion...

Löften, önskningar, trivialkultur och rötmånadsläsning

Det är förstås inte på nyårsafton som man ska avlägga löften och uttala önskningar. Det är naturligtvis i semesterns sista dagar man ska syssla med sådant - inför det nya arbetsåret, höstterminen, den nya säsongen. Jag återkommer till mina egna löften - om att bli tydligare, lugnare, mer koncenterad, mindre lättprovocerad, mer bestämd, bättre organiserad, mer klippa och mindre rö för vinden... Nej, vi börjar med en önskan som är just ett bestämt, tydligt, lugnt och oprovocerat krav. Jag läser varje dag två dagstidningar och deras kulturbilagor. Och lyssnar i princip varje dag på P1. Nu vill jag där fr.o.m. nu läsa/höra minst 50 % mindre om mode & design, mat och shopping och lika mycket mindre om populärkultur - särskilt populärmusik - från efter 1950. Skulle en minskning av trivialkulturen med hälften på kultursidorna vara en uppoffring för någon ? Mode & design, mat, shopping och populärkultur känns - åtminstone för denne Don Quijote - för varje säsong mer och mer o-cool(t) och det som skrivs kring dessa ämnen är nästan alltid mördande förutsägbart. Nej, det är inte bara mina "väderkvarnar", det här. När någon hörs påstå för vilken gång i ordningen att mode också är kultur, ja, t.o.m. konst, då bör man osäkra sin revolver. Ge oss något med mer innehåll, något nytt eller gammalt, litet äkta avantgarde eller en portion gammaldags bildning, och framför allt fränare underhållning. Förvåna oss ! Till 50 % åtminstone... Är det för mycket begärt inför en ny höstsäsong där varje vecka har sju dagar ?

PS Själv ler jag under tårar när jag - i början av ett helt DN-uppslag om "världsnamnet" art directorn Joel Berg - läser att "Här (i Treviso där uppdragsgivaren Benetton har sitt huvudkvarter, min anm.) hyr familjen en modernistisk sextiotalsvilla, som de möblerat med designklassiker från tiden".   Stackars världsnamnets tre barn som ska växa upp bland designklassiker från det modernistiska 60-talet... men  behöver vi veta det ? Däremot upplyser artikelförfattaren oss inte om hustrun Kajsa Leander är samma KL som i slutet av 90-talet, innan it-bubblan sprack, satte fart på miljarder med Ernst Malmsten i Boo.com. Med brakkonkurs som final... Måste ha varit jättekul för alla som hade satsat pengar. Nu sköter hon makens alias designgeniets "kundkontakter". Hoppas det går bättre den här gången. Gäsp...

Någon annanstans på Sveavägen

Nu har jag gjort min samhällsplikt för denna gång. Gått några kvarter längre ner på min gata och metodiskt tittat igenom den stora paraden i två timmar. Från början till slut. Vinkat åt min trätovän den intellektuella queermullan, charmant på flaket med texten Normal (med bakvänt r) över bröstet bredvid likaledes textad fru. Saluterat min granne den engagerade brandchefen som för dagen inte kan undgå att se ut som sin egen clonade våta dröm i uniform. Hejat på min gamle bekant lokföraren som jublande dansar fram i sin nya fina kilt som han så länge annonserat med sådan stolthet för alla som velat höra på. Morrat åt årets inställsamme politiker med gammelchic hästsvans (sista försöket före lila när jag var ung) och ring i örat. Ryst över att ex-muslimerna har kraft att driva med dödsstraffet för homosexualitet i Iran. Applåderat stolta föräldrar, poliser, systrar, bröder, militärer, barn, makar, osv. Funderat över hur snabbt det en gång provocerande kan bli hemvävt eller smått rörande. Räknat - kanske - fler blottade kvinnobröst och färre nakna mansskinkor än förra året. Underhållande, folkligt, festligt ? Tröttsamt, förutsägbart, kommersialiserat ? Det gör detsamma. Det handlar inte om populärkulturell estetik utan om demokrati - alltså samhällsplikt för civiliserade medborgare - så länge motsvarande inte är möjligt utan hat, våld och blodsutgjutelse - ibland officiellt sanktionerat - i Warszawa, Moskva, Riga, New Delhi, Beijing... you name it. Som svensk medborgare och snobbig huvudstadsbo har du privilegiet att dissa "prajden" som ett vulgoevent för tillresta lantisar, som om Pride vore "normen". Vänta med det tills den blivit "normen" på ännu litet fler ställen i världen. Det tar nog ett tag.