Vaclav Havel, Desmond Tutu, Wei Jingsheng, m.fl. påpekar enkelt och redigt i dagens SvD att mänskliga rättigheter inte är "politik" utan allmänna omistliga sanningar som står över politik, kulturer, religioner och civilisationer. Därför är det inget brott mot någon OS-stadga att efterfråga eller demonstrera för dessa friheter. "Sluta kritisera oss i Kina!" ryter däremot samma dag i DN Lijia Zhang, kinesisk författare och journalist. Hon menar att västerländska medier "har fastnat i en alltför mörk bild av landet och missar vilka enorma framsteg som gjorts". Samtidigt framställer hon sig som en djärv och konsekvent regimkritiker. Men hon tar sig rättigheten att tala om för världen vad den får diskutera i fråga om hennes hemland. Som om media på något sätt skulle kunna gå för långt i sin bevakning av något systems avigsidor. Magstarkt, minst sagt.
Och i intervjun med popstjärnan Wei Wei, "Sveriges hemligaste världsartist", i SvD den 27 juli undviks alla besvärliga frågor. Wei Wei är kompis med topparna både i kulturministeriet och Kinas olympiska kommitté. Anders Svanell noterar att "när hon berättar om en tysk vän som tvingats höra skämt om nazismen höjer hon rösten för första gången under intervjun." Svanell tar ledigt priset för den subtilaste jämförelse Berlin 1936 / Beijing 2008. Klart att exportinkomster och handelsavtal kan ryka i kort perspektiv men vilken blev eftervärldens dom över dem som på 30-talet hukade för en annan diktatur? Ingen sådan är en annan lik, man ska inte måla fan på väggen och Kinas förföljda demokratirörelse sitter väl snarare i Gulag än i Auschwitz. Men att Wei Wei bskriver sig själv som "kanske ... för snäll, litet naiv" och lever som trebarnsmor i Sverige är inte skäl att låta henne slippa svåra frågor. Ett nej skulle ju också vara ett svar. Att hon är en offentlig person som valt att leva halvtid i Sverige ger oss som hennes med-borgare rätt att begära mer av henne än av kineser som intervjuas på gatan i hemlandet med polisen bakom hörnet. Kan man säga att Wei Wei s.a.s. gör en omvänd Zarah Leander ? Om vi ska skärpa ordvalet: Medlöparen får vara med i Allsång på Skansen medan uiguriska frihetskämpar listas som terrorister.
Som omväxling till entusiasmen kring OS - jag hör just en svärmisk sinolog gå loss i SVT - skaffa Ma Jians nya roman Beijing Coma. Finns i engelsk översättning. När huvudpersonens mor måste sälja en av hans njurar(!) för att betala hans sjukhusräkning - han ligger i koma efter att massakern på Himmelska fridens torg - måste hon förfalska hans handlingar så att kirurgerna som ska ta ut njuren inte misstänker att han är ett offer för en händelse som ska suddas ut ur historien... Tragedi och grotesk på en gång. Francine Proses recension i New York Review of Books låter förstå att boken är fruktansvärt underhållande och djupt skrämmande. I motsats till Lijia Zhang talar Ma Jian inte om "framsteg" som en bergsäker väg till demokrati utan som verktyg för att utplåna det kollektiva minnet, ja, historien : glömskan som överlevnadsstrategi, förfinad under årtusenden av förtryck. Att Havel, Tutu, m.fl. talar klarspråk i tidningar på andra sidan jordklotet på OS-premiärdagen ger inget alibi för en kritiklöshet, som borde väcka obehagliga associationer i västvärldens kollektiva minne. Varken för Wei Wei, Lijia Zhang eller oss andra.
Comments