Varför skriver / talar nästan ingen om den slow motion fight som kunde kallas Benny versus Osten? Eller finns den inte? Står de båda kombattanterna egentligen sida vid sida mot motståndaren (?) ägaren Stockholm? Eller i en smart gerillarörelse mot staten/kulturdepartementet som kanske är rätt instans att pröjsa för Unga Klara i dess egenskap av för hela teaterlivet (?) nivåhöjande teaterlaboratorium inom de sektorer som Suzanne Osten kallar barnteater resp. "avantgarde" ?
Benny Fredrikssons chefskap beskrivs mellan skål och vägg av folk som inte vill bli nämnda antingen som kaotiskt eller stenhårt. Jag vet av egen inte alls bitter erfarenhet att alla teaterchefer får skit senast efter ett par år - de håller ju så mångas yrkesliv i sina händer. Inte främst för att de kan göra sig av med folk - det är rätt svårt - utan för att de beslutar över medarbetarnas konstnärsskap, ja, självförverkligande.
Utifrån kan man ha alla möjliga synpunkter på Stadsteaterns repertoar och nivå under Fredriksson men jag tvivlar inte ett ögonblick på hans äkta engagemang för publiken och konsten, så som han nyligen beskriver det i en utmärkt DN-intervju - Betty Skawonius bästa på länge. Det bottnar som mitt eget i utanförskap och i ett erövrande underifrån av en kulturvärld som fanns tillgänglig men var avsedd för andra. Jag ser det engagemanget också i att han ställer Siw Malmqvist och Sven Wollter på scen i en musical bredvid Wolff & Bergström i regi av primadonnans make, - det är ju en cast som man vill se! - mer än som spekulation. Fredriksson köper plats för Fassbinder och Beckett med en Cabaret som platsar lika bra på Stadsteatern som Carmen och Nötknäpparen på Operan. Har alla glömt att legendariska Vivica Bandler räddade Stadsteatern med Spelman på taket med Gösta Bernhard och Isa Quensel...? Det kallades också för konstnärlig utförsäljning av de samvetsömma.
Och Osten? Är hon så överhajpad, avundat privilegierad och monumentifierad att ingen enda höjer rösten utan att hon måste försvara sig själv för att alla bara gäspar ? Och några jämnåriga kolleger mumlar ett belåtet "nänä, ingenting varar för evigt". "Varför bråkar hon? Hon har ju jobb på Folkoperan i höst..." Nu handlar det ju inte bara om regiprimadonnan Osten utan om en teater som - om man får döma efter vårens Edvard II - är en ovanligt livskraftig överlevare från flydda tiders experimentteaterflora. Från en inte så avlägsen epok då det fanns betydligt fler laboratorier för teaterlivets konstnärliga utveckling.
Måste inte kulturlivets tyngsta beslutsfattare i kommun eller stat - med någon hjälp av kritik och andra röster - bestämma sig för om Suzanne Osten (fortfarande) är så bra och hennes teaterkonst så viktig för publiken och teaterlivet att hon bara ska ha de resurser som behövs för att arbeta vidare till 70 (norsk pensionsålder) eller 80 eller 90? Under mina och mångas applåder. Så länge hon håller stilen. Eller får de säga åt Benny att det är dags att ta det där svåra snacket med Osten som t.ex. teaterchef Bergman fick ta med !:e regissör Olof Molander när det var dags för den gamle avantgardisten att ta sin hatt och sina oförverkligade projekt och gå hem eller någon annanstans (till Stadsteatern, faktiskt, men det är annan historia...)
Att erbjuda (?) henne ytterligare en scen och en verksamhet till, i Skärholmen, för samma budget - ja, om det inte är en übersmart skenmanöver av Benny & Osten gemensamt, som de bara låtsas vara oense om - så är ju "bjuda med armbågen" bara förnamnet. Skenmanövrar eller vägval för teatern?
Comments