Kultur

PS ... och tendentiös rubrik är bara förnamnet...

Bloggaren missade rubriken: Ska Ingrid Swede också ha kulturstöd? - som om någon utom damen själv hade hävdat det. Guilt by snaskig association är bara förnamnet. Vad är det läsaren ska tänka - att Sveriges alla (understödstagande ?) konstnärer kan jämföras med en bidragssökande porrentreprenör ? Samtidigt som Per Gudmundsson försäkrar att han står bakom den svenska modellen för kulturstöd. Hm. "Damen bedyrar för mycket" säger drottningen i Hamlet när hon ser sig själv på scenen. Med sådana vänner behöver kulturlivet inga fiender.  

Privatfint eller kulturskymning på skånska ?

Som av en händelse - som måste vara en tanke - driver f.d. kulturkonservativa SvD vidare sin nyliberala kampanj mot kulturen som del av den gemensamma sektorn på både ledar- och kultursidorna. Jag föredrar också osjälviska mecenater framför kravställande sponsorer men de har aldrig klarat skivan ensamma. Inte ens Opera-Maersk i Köpenhamn - fråga danskarna om drift och infrastruktur. 

SvD Kultur skriver om Folkhem-byggaren Sven-Harry Karlssons kommande konstmuseum som säkert är ett lovvärt sätt att i viss utsträckning öppna en privat samling för allmänheten. Man passar på att göra en genomgång av liknande initiativ, från Wanås till Magasin 3. Alla lika berömvärda i sina nischer där de kompletterar men på intet sätt ersätter det allmännas konsthallar och muséer. Men så låter det nästan när Clemens Poellinger går på om att "privat har blivit fint". (Har alla glömt Roseum ?)

Samtidigt förlöjligar Per Gudmundsson på ledarsidan kulturstöd i allmänhet genom bisarra exempel på några av de - som det nu måste vara - tiotusentals ansökningar som Kulturrådet och andra myndigheter avslagit under årens lopp. Att en utlandssvensk porrstjärna fått för sig att hon skulle kunna få stöd till dokumentär hårdporr för barn (!) säger väl ingenting om svensk kulturpolitiks brister eller kvalitéer ? Eller om svenska konstnärers verklighetsuppfattning ? PG understryker särskilt att hon försökte kommunicera med Strix television och Svenska filminstitutet på skånska.

Det är som om jag skulle typ döma ut all svensk dramatik genom att bland de tre-, fyra hundra spontant inskickade manus, som Radioteatern på min tid läste varje år, välja ut en handplitad vålds- och sexfixerad kria från något självutnämnt geni och håna den för att den ville bli framförd... Och låta Norén, m.fl. klä skott för diverse megalomana rättshaverister. Men ungefär så sätter PG tänderna i en stackars fri teatergrupp, vars namn antagligen inte skulle säga oss någonting, för att de skrivit ett patetiskt brev till kulturministern och bett henne "få ett slut på alliansens förintande av konstnärer". Alla har inte språket i sin makt. Inte ens ledarskribenter.  

De flesta av oss håller nog med PG om "att det offentliga stödet till kulturlivet ska vara omfattande" och hoppas att han menar det. Och det är ganska självklart att inte alla självutnämnda kulturskapare "ska ha rätt att försörjas av Statens kulturråd, av a-kassan eller av Filminstitutet". Men jag har ingen rätt att förhäva mig över att jag inte behövt gå till a-kassan en enda dag under ett hittills fyrtioårigt yrkesliv. Det kan komma ännu. Inte heller att tala om för kolleger med en helt annan livssituation att det bara är att kavla upp ärmarna och ta ett heltidsjobb som jag och andra gjort. Förhållandena är inte sådana. Och olika konstnärliga yrken kan i högst olika grad förenas med andra jobb, utom eller inom kultursektorn.

Men varför vill PG att hans läsare ska associera hårt arbetande kulturarbetare i Sverige med en förvirrad porrentreprenör, vars bidragskrav ingen byråkrat på Filminstitutet haft en tanke på att tillgodose ? Och vad har han emot skånska ? Talas det inte småländska på Wanås ? Och privat är ju fint...   

Hur många tusenlappar sitter du på ikväll ?

SvD:s mycket omtalade lista över hur mycket skattepengar publiken sätter ändalykten på när den köpt biljett till teater, opera eller dans kan se ut som oskyldig konsumentupplysning. Hur mycket av de gemensamt inbetalade kostnaderna, som en modern kulturpolitik fördelat efter bärkraft mellan medborgarna som i fråga om sjukvård eller skola, faller ut när jag erlägger entréavgiften ? Det är bra att få se vad det kostar men vilka är avsikterna bakom dessa bestickande avslöjanden ? Hos SvD säkert journalistiska. Men i den  nattväktarstat som bakom hyckleriet står på högerkrafternas agenda betalar var och en sina nöjen förlåt sin kultur själv. Och när Kulturrådets chef svarar att kulturpolitik är och skall vara solidarisk precis som när det handlar om vård eller utbildning då förpassas han till kulturdelens bakre sidor. Utifrån hans resonemang och den hittills förda kulturpolitik som (nästan) alla partier sagt sig vara eniga om, är det inget konstigt i att experimentell dans på turné i Norrland kostar mer per besökare än mainstreamteater i huvudstaden. Desto viktigare att de stora institutioner, vars verksamhet skall finansieras av alla men aldrig kommer att intressera alla, fortsätter att stärka sin legitimitet även och först och främst bland de grupper som idag står främmande för deras konstformer. Att det är dyrt är en sak man nog kan acceptera i breda lager. Man förstår ju sig inte på detaljerna i forskning och vetenskap heller. Och att solidariskt betala för kultur som vänder sig till människor  lika en själv men med andra intressen är inte konstigare än att balettomanen och operaälskaren är med om att betala till idrotten över skattsedeln. Men vem vill subventionera överklassens nöjen ? Teatrarna måste förstås visa att de tillhör alla, även dem som inte går dit.   

Tänk om han inte dött i koleran...

I fredags, den 29 augusti, kunde den operaintresserade i Stockholm på samma kväll välja mellan Trubaduren på Operan, Elektra i Berwaldhallen och Cristina di Svezia på Confidencen. Och det var nästan fullt eller mycket välbesökt på alla tre ställena. Jag vet för jag pratade på det första, lyssnade på det andra och hade tackat nej till inbjudan på det tredje stället. Stockholm är en riktig operastad fast vi är dåliga på att tala om det för dem som inte vet.

Missa förresten inte Jacopo Foronis (o)historiska men i högsta grad levande opera om drottningen innan hon far till Rom - i halvscenisk kostym ute i Ulriksdal. Den ges några gånger till. Det är ännu bättre än i Vadstena förra sommaren - det är bättre orkester, sångarna gör längre avsnitt befriade från noterna och på ett år har allting mognat betydligt. Det är musik som är lätt för lyssnarna men svår för dem som ska utföra den. Och som sagt - den befinner sig för oss i ett stilmässigt ganska okänt territorium.

Men medan ni lyssnar till den fascinerande musiken från 1849 och håller i minnet att den är skriven vid en tidpunkt då varken Rigoletto eller Traviata var komponerade, än mindre Simone Boccanegra och Don Carlos, gör följande tankeexperiment: Vad hade det inneburit för svensk operakonst och svenskt operakomponerande om Jacopo Foroni inte hade dött i kolera 1858 bara 33 år gammal utan fortsatt som hovkapellmästare och Operans chefsdirigent till mogen ålder ? Dirigerat nästan alla operor och konserter, regelbundet haft premiär på egna verk och kanske dessutom undervisat i komposition och dirigering ? Och, förunnad ett för tiden lagom långt liv, varit verksam på sin centrala post i svenskt musikliv till pensionen sådär till 1890 ?

Det finns ett särskilt fint namn för sådan alternativ historiespekulation men håll med om att det är en utmanande tanke. Nu gick brytningen mellan den invanda svenska smaken för fransk opera och den wagnerianism som från 1870-talet präglade de radikalaste bland sångartisterna - Fritz Arlberg, Fredrika Stenhammar, "Lunkan" - och de flesta unga tonsättare från Hallén till Peterson-Berger. Om Foroni förunnats ett längre liv hade Kungliga Operan kanske i högre eller högsta grad varit en scen för italiensk opera och de yngre tonsättarna påverkats av delvis helt andra ideal.

Men nu gick det inte så och efterverkningarna sitter i - opera är ju en spöklikt traditionsbunden konstart. Fast - medan jag lyssnar och höstmörkret faller utanför slottsteatern - tänker jag å andra sidan att om han fått leva kanske han ändå inte hade stannat utan försvunnit som han kom - med ett resande italienskt operasällskap, nu mot Södern...? Men Cristina di Svezia lämnade han hursomhelst kvar här. Åk ut och lyssna! Och tillåt er att förundras.

Rötmånadsefterbörd ?

Ordet tankesmedja bör få en att osäkra sin revolver. Erik Zsiga från d:o Timbro ifrågasätter i dagens DN om konstnärerna i Sverige, särskilt de som står bakom Kulturuppropet, verkligen vill nå sin eller en publik. Eftersom han antagligen inte är dum läser han väl snarare Stina Oscarson, m.fl. som fan läser bibeln. Finns det några konstnärer som inte vill nå en publik, stor eller liten ? Det hävdar förstås de, politiker eller tankesmeder, som inte vill ta en diskussion om kulturens kommersialisering. Att låtsas missförstå motståndaren är ett klassiskt retoriskt knep. Men att vilja balansera eller rentav minimera marknadskrafternas inflytande på kulturen är förstås rena kulturupproret för en nyliberal "tankesmedja". Och att inte vilja se publiken som "kund" och konsten som en "vara" obegripligt, ja, förgripligt. Zsiga har förstås helt rätt i att publiken är bättre på att värdera konst än politikerna. Men det betyder inte att "kulturens demokratiska grund" skulle förstärkas av att inte vara först och främst skattefinansierad. Det är ju enda vägen till en demokratisk tillgänglighet för konst och kultur.

Men alla politiker ska förstås inte skäras över en kam och alla ska inte syssla med kulturpolitik. V-politikern Ann-Mari Engel, som kan teater rätt bra då hon också leder verksamheten på Svensk Teaterunion/ITI, upplyser på nästa sida DN-läsaren om att hennes motståndare i Stockholms stadshus för nära 2 miljoner upphandlat en konsultfirma(!) som ska föreslå hur man under två år ska fördela lika många alltså 2 miljoner till "nyskapande" inom kulturlivet utanför institutionerna. Men 2 minus 2 är ju noll ? Om det här är korrekt kan jag hålla med tankesmeden Zsiga till hälften, det finns politiker som är ett hot mot både kultur och publik. Och med Engel om att konstnärer och publik förtjänar politiker som tar dem på allvar.