I fredags, den 29 augusti, kunde den operaintresserade i Stockholm på samma kväll välja mellan Trubaduren på Operan, Elektra i Berwaldhallen och Cristina di Svezia på Confidencen. Och det var nästan fullt eller mycket välbesökt på alla tre ställena. Jag vet för jag pratade på det första, lyssnade på det andra och hade tackat nej till inbjudan på det tredje stället. Stockholm är en riktig operastad fast vi är dåliga på att tala om det för dem som inte vet.
Missa förresten inte Jacopo Foronis (o)historiska men i högsta grad levande opera om drottningen innan hon far till Rom - i halvscenisk kostym ute i Ulriksdal. Den ges några gånger till. Det är ännu bättre än i Vadstena förra sommaren - det är bättre orkester, sångarna gör längre avsnitt befriade från noterna och på ett år har allting mognat betydligt. Det är musik som är lätt för lyssnarna men svår för dem som ska utföra den. Och som sagt - den befinner sig för oss i ett stilmässigt ganska okänt territorium.
Men medan ni lyssnar till den fascinerande musiken från 1849 och håller i minnet att den är skriven vid en tidpunkt då varken Rigoletto eller Traviata var komponerade, än mindre Simone Boccanegra och Don Carlos, gör följande tankeexperiment: Vad hade det inneburit för svensk operakonst och svenskt operakomponerande om Jacopo Foroni inte hade dött i kolera 1858 bara 33 år gammal utan fortsatt som hovkapellmästare och Operans chefsdirigent till mogen ålder ? Dirigerat nästan alla operor och konserter, regelbundet haft premiär på egna verk och kanske dessutom undervisat i komposition och dirigering ? Och, förunnad ett för tiden lagom långt liv, varit verksam på sin centrala post i svenskt musikliv till pensionen sådär till 1890 ?
Det finns ett särskilt fint namn för sådan alternativ historiespekulation men håll med om att det är en utmanande tanke. Nu gick brytningen mellan den invanda svenska smaken för fransk opera och den wagnerianism som från 1870-talet präglade de radikalaste bland sångartisterna - Fritz Arlberg, Fredrika Stenhammar, "Lunkan" - och de flesta unga tonsättare från Hallén till Peterson-Berger. Om Foroni förunnats ett längre liv hade Kungliga Operan kanske i högre eller högsta grad varit en scen för italiensk opera och de yngre tonsättarna påverkats av delvis helt andra ideal.
Men nu gick det inte så och efterverkningarna sitter i - opera är ju en spöklikt traditionsbunden konstart. Fast - medan jag lyssnar och höstmörkret faller utanför slottsteatern - tänker jag å andra sidan att om han fått leva kanske han ändå inte hade stannat utan försvunnit som han kom - med ett resande italienskt operasällskap, nu mot Södern...? Men Cristina di Svezia lämnade han hursomhelst kvar här. Åk ut och lyssna! Och tillåt er att förundras.
Comments