Timbre är ett uttryck för själen, lär Jenny Lind ha sagt. Damen på femtilapparna, alltså, som var Sveriges första världsberömda sångartist. Hon menade att en rösts personliga klangfärg på gott och ont var ett uttryck för personlighetens innersta, oavsett skolning och bortom förställning.
Håll kvar Linds formulering i tankarna och lyssna på de röster som dagligen når oss, t.ex. genom radio och tv. En morgon hör jag i P1:s nyhetssändning strax efter varandra först f.d. justitieministern Thomas Bodström och så Nyamko Sabuni, jämställdhets- & integrationsminister. Om Jenny har rätt så rör det sig knappast om några sköna själar. Bådas röster har en spänd ton, hans i ett ganska högt register med sträv klang, hennes alltid en smula hes. De talar bägge mer påstridigt än övertygande - som om även neutrala intervjufrågor dolde ett angrepp. De använder en frasering som genom att aldrig andas vid punkt (och i hans fall genom att binda samman så långa bågar som möjligt) ska hindra varje tänkbart avbrott från en samtalspartner, som alltid fås att låta som en mindre vetande. I samverkan med röstfärgen, timbren, är det ett ganska osympatiskt sätt att tala. Dessutom signalerar Bodströms och Sabunis olika timbrer ett latent missnöje, som med hans energiska resp. hennes mer staccaterade föredrag bidrar till intrycket att de ser ner på, ja, inte har tålamod med dem de pratar med. (Både Persson och Reinfeldt klingar rundare, mer fulltoniga, kanske självgott och övermaga men hursomhelst harmoniska, medan Sahlins timbre också vetter åt det gnälliga, liksom otillfredsställt...)
Går det att analysera nutida politiker utifrån vad en kvinna född 1820 formulerade om rösten som uttryck för nnågot som vi idag inte ens vet om det existerar? Om vi idag är mindre tvärsäkra än Jenny Lind rörande själens existens kan vi nöja oss med att låta den stå för personligheten. Rösten avslöjar det som finns bakom den offentliga personens designade persona. Timbren kanske inte uttrycker själen men den ljuger inte om vem du innerst inne är.
Comments