Brava, Angela! Bravo, Ola! har jag just hamrat ner över Facebook. Nyss hemkommen från Södertäljeoperans La Wally på Södran behöver man inte uppehålla sig vid att kören är amatörer - som kunde behöva förstärkning i mansstämmorna - eller att ledartikeln i programmet slog rekord i kryptisk intellektualism och obegripliga italicismer. Eller att de sovande eskimåer (?) som skulle ge vederbörligt kylig atmosfär åt slutscenen bara överträffats i töntighet av gymnasterna i förra årets La Gioconda med samma team... Nej, inget av detta är viktigt. Alfredo Catalanis musik är mycket enklare att ta till sig än programmets hjälplöst översatta snårigheter om hans roll i förnyelsen av italiensk opera efter Verdi. Körscenerna känns föråldrade men huvudpersonernas scener blir bara allt mer gripande ju längre kvällen går. Den enda kända arian "Ebben! ne andrò lontana" är bara upptakten till en rad scener med en musikalisk-psykologisk fördjupning som ett referat av den melodramatiska tyrolerhistorien inte kan låta en ana.
Och först och främst är det denna skönhet i musiken som dirigenten Giovanni Impellizzeri bär fram med stor kärlek och ett kunnande som förankras i en äkta tradition. Och alla fyra huvudrollsinnehavarna löser sina svåra uppgifter väl - Angela Rotondo befinner sig nästan hela tiden på den nivå hon som Gioconda för ett år sedan hittade i en slutakt, Mats Carlsson har befriat sig från tenorala klichéer som fick hans sång att låta "instuderad efter känd förebild", Ola Eliasson och Michael Schmidberger klingar bländande och gör det mesta av sina roller... Undrar bara vem som har gjort den joddlande Walter på smällen till sista akten ? Och är hon/han inte en pojke i originalet ? Genderbending i regin? Förstod ingenting.
Hur som helst njöt vi i fulla drag och kände inte som den filosofiskt lagde kritikern i rikstidningen att vi skulle ha hamnat i dåligt sällskap. Catalani är inte Brahms men man behöver inte skämmas för att njuta av bra operamusik även om den inte fått den häftighetsstämpel som idag måste vidhäfta varje operaverk som skall gälla för både klassiskt och populärt. Bravo en gång till, farbror Impellizzeri! Och man förstår varför Toscanini hade (litet) rätt när han döpte sina barn till Wally och Walter - de blev olyckliga båda två men det var knappast Catalanis fel... Han skrev vacker musik som inte behöver några ursäkter för att spelas - ibland.
Hej! Enligt både Wikipedia och Libretti d'opera italiani är Walter faktiskt en sopranroll. Kanske Catalani inte hade insett att Walter är ett mansnamn. Och visst hade det varit litet konstigt om Wally i sin förtvivlan över att inte få gifta sig med macho-Hagenbach hade flytt upp i bergen tillsammans med en annan man...
Men jag instämmer: det var en tidvis gripande och oftast njutbar föreställning!
Svar direkt: Catalani är helt medveten om att det är ett pojknamn och Walter är en byxroll = kvinna spelar ung pojke som Cherubin eller Rosenkavaljeren...
Posted by: Nils Enlund | November 17, 2008 at 07:15 PM