Kultur

Den överhet vi förtjänar ?

Kejsarinnan av Japan är en seriös poet - nyligen översatt till svenska - och vidmakthåller en flera tusen år gammal poesitävling, där vinnarna blir lästa vid en årlig ceremoni vid hovet. Drottningen av Sverige tror enligt en tidningsartikel nyligen att "Margaretha Skoog" var en framstående skådespelerska vid Dramaten, där den kungliga logen alltid står tom. Ingen av damerna har någon politisk makt men genom sina roller en del inflytande i samhället. I nästa val är det mellan en trivial Reinfeldt och en fadd Sahlin som vi ska välja. Ja, ja, dom är hederliga - frånsett en eller annan chokladkaka på fel kontokort - dom är inte Berlusconi. Det tackar vi för. Men vi skulle inte säga nej till litet vidare vyer.  

Möte över tidens ström och alternativ(a) jul(minnen) 40 år

På en tillställning för en avgående teaterchef häromdagen möter jag en gammal vän från för 40 år sedan. Visst, vi har stött ihop under årens lopp - och till och med jobbat tillsammans på ett par radiopjäser - men nog inte pratat såhär hjärtligt över svalget av tid. Sådär så att man känner att det verkligen borde bli av med den där ölen eller fikat eller till och med lunchen som man slarvigt säger att man borde ta tillsammans. Men ska vi det ? Vi var aldrig riktigt nära kompisar fast vi träffades nästan varje dag under ett drygt halvår för fyrtio år sedan. Så kom han in på scenskolan och jag startade en teater och började på Sveriges Radio. Sedan dess har vi aldrig umgåtts eller hörts av privat. Har vi egentligen något att prata om som inte bäst kommer till sin rätt improviserat i all hast en stund i vimlet ? Omgivna av andra bekanta som behåller sin plats i kön och undrar vad farbröderna måste ta så länge på sig för att behandla. Men vi tycker väl att det känns som om kontakten aldrig brutits, som om vi känt varandra hela tiden.

Just så sträcker man sig för ett ögonblick med största värme mot varandra över tidens ström och visar att det nog finns ett osynligt band som inte klipps av hur mycket vatten som än flutit under de omtalade broarna. Men att arrangera för att sitta ner och börja prata om allt det som hänt under mellantiden är inte nödvändigen någon vinst, det skulle kanske kännas konstlat, något som skiljer mer än det förenar. Vad skulle vi tala om egentligen ? Herregud så genant.

I en artikel i SvD idag dan före dan tar Jenny Leonardz fram personliga minnen av Alternativjulen 1968. Det är 40 år sedan men inte något år sedan dess har det saknats tidningskommentarer om alternativt julfirande, hur det överlevt, var man kan hitta det. Antagligen en mindre folkrörelse som prisas och beklagas varje år. Eftersom jag (kanske) är extremt traditionsfixerad blev 1968 på Konstfack min enda Alternativjul. Och jag firade nog som vanligt hemma på själva julafton med min mor. Kan inte tänka mig  något annat.

Och just min ovan återfunne vän och jag - alltid i frontlinjen - och några andra ungdomar spelade naturligtvis alternativ teater för hemlösa och alternativjulfirande barn på gamla Konstfack, som ockuperats för ändamålet. Ja, jag minns att vi turnerade, kördes av någon kamrat runt i en gammal  skåpbil till de olika ställena där alternativjul firades. Ett stycke rough & ready halvt improviserad pjäs - som det sedan skulle heta i 1974 års kulturpolitik - "mot kommersialismens negativa verkningar" med den associationstäta titeln Rödluvan på varuhuset. (Fnissa inte, vi slår tillbaka direkt.) Min återfunne vän - som av kompisar alltid setts som lite av demonisk kvinnotjusare - spelade Vargen dvs varahuschefen och jag var om jag minns rätt den schysste jägaren i någon modern gestalt. Två unga damer och möjligen någon mer spelade Rödluva med tillhörande matriarkat  och varuhuskunder. Grovt tillyxat på ett sätt som föga stämde med vad vi annars höll på med - Oskar Panizza eller modernistiska experiment. Själv hade jag nyss debuterat som skådespelare i en superestetisk uppsättning av Michael Meschke. Och sprang på happenings på Moderna museet. Alternativkulturen hade många sidor. Men så militanta som "Lymlarna", som spelade revolutionär gatuteater i luva på Hötorget mitt i kommersen, det var vi inte.

Läser att den borgerliga regimen i Stockholm sagt nej till att fira fyrtioårsminnet av Alternativ Jul i Stadshuset. Smakar väl för mycket 1968. Småsint och fantasilöst. Är det vänster att tänka på andra och vilja dela med sig, att säga nej till överkonsumtion och resursslöseri ? Kanske min gamle vän - som antagligen gör succé som tomte bland barnbarnen - och jag ändå har något att tala om över fyra decennier. Det där vattnet som rinner under broarna är på en gång ständigt nytt och alltid detsamma.

Åkalla - ett rasistiskt PS

Regissören Mani Maserrat Agah menar i en intervju i P1 Morgon att problemet med dramaserien Åkalla är att upphovsmännen är etniska svenskar som anlägger ett "vitt" perspektiv på ämnet. Så görs det stor affär av att serien skulle blanda ihop iranier, irakier och kurder; dottern har t.ex. ett kurdiskt namn men skådespelarna talar ibland persiska. Men vad har det för betydelse ? Åkalla arbetar hur som helst inte med någon dokumentär realism. I operan Svall - som också handlar om hederskultur som enklav i ett europeiskt samhälle - var det en poäng - särskilt för sakkunniga med "invandrarbakgrund" - att den inte pekade ut någon viss grupp från något visst land. Religionstillhörigheten är heller inte intressant eftersom hedersrelaterat våld förekommer hos kristna såväl som muslimer. (Och hälften av personerna i Åkalla är hursomhelst sekulariserade.) Att de man träffar från majoritetsbefolkningen på gott och ont inte är särskilt intresserade av att veta exakt från vilket land eller från vilken grupp man kommer är antagligen också en mycket vanlig upplevelse för invandrare i Sverige.

En tv-serie med Åkallas anspråk måste precis som en opera bedömas som ett konstverk - framför allt av respekt för ämnet och gestalterna - och inte ett som ett verktyg för representativitet. Men det verkligt chockerande med de synpunkter Mani Maserrat Agah ger uttryck för är deras ohöljda rasism. Att Åsa Kalmér, m.fl. skulle ha fel etnisk bakgrund för att få skildra invandrares liv i Sverige. Det skulle en sverigedemokrat kunna säga - de anser ju att svenskar och invandrare inte ska beblanda sig med varandras "kulturer". Mig påminner det om resonemang från 1800-talet - med hemska konsekvenser under förra  seklet - om att t.ex. judar inte förstod den germanska "själen" och därför inte skulle arbeta med t.ex. Wagner. (Något som Richard W. själv var klok nog att strunta i.) Jag tycker inte att Åkalla är något mästerverk men ett intressant experiment och ett ärligt försök att skildra invandrare med samma psykologiska nyanser som man i bästa fall skildrar svenskar. Och skulle inte Åsa Kalmér, m.fl. - precis som Claes Fellbom, Daniel Börtz och regissören Elisabeth Ljungar i Svall - få behandla ett idag svenskt problem som hedersrelaterat våld - och det är knappast det enda serien handlar om - utan att man använder deras etniska bakgrund för att inkompetensförklara dem ? Tvärtom - som medborgare och konstnärer i Sverige är det snarast deras skyldighet. Och det är illavarslande att rasistiska synpunkter av det här slaget passerar utan kommentar eller följdfrågor i ett nyhetsprogram i Sveriges Radio.

Kolla in Åkalla - hellre Lea än Hallalbrudar...

Förstår inte eller snarare jag kanske förstår alltför väl angreppen mot dramaserien Åkalla i SVT. Manusförfattaren känner jag inte till men regissören Åsa Kalmér har knappast en cv som gör det troligt att hon vill sprida xenofobi och fördomar om andra kulturer. Och hedersmord är knappast en okänd företeelse i Sverige idag, som någon, svensk eller invandrad, har rätt att slippa konfrontera. De övernaturliga inslagen i serien, som också kritiserats, är väl inte konstigare än i t.ex. 1980-talets kultserie Den sjungande detektiven eller i Six feet under. Det är väl inte lag på att samhällsskildringar måste arbeta med realism ?

Åkalla ger också utrymme åt ett antal utomordentliga skådespelarinsatser av ett tiotal aktörer som åtminstone jag inte kan säga att jag hunnit tröttna på i rutan. De förnämliga Mina Azarian och Masoud Rayegani är mogna skådespelare av ett slag som i dag är alltmer sällsynta bland jämnåriga svenska krafter. De spelar med brett register och stor nyansrikedom ett par moderna medelålders invandrare, äkta par och föräldrar, i djup konflikt både i sina personliga känslor för varandra och klämda mellan det svenska samhället och arkaiska traditioner, som till och med i det hemland de lämnat representerar föråldrade livsmönster. Hustrun / modern Lea är en utbildad kvinna som fått en sekulariserad uppfostran i sitt hemland - före ayatollornas maktövertagande - och i Sverige konfronteras med bigotta släktingars krav på kontroll och underkastelse. Lika svårt som intressant. Jag kan inte se vad som skulle vara fördomsfullt i detta.

Dessutom låter Åkalla oss slippa (parodin på) Rinkebysvenskan. Alla spelar med eller utan brytning på välartikulerad och väl gestaltad svenska, även i situationer där deras roller i "verkligheten"  kanske skulle  gått över till sitt hemspråk. Ett konstnärligt val som - förutom respekt för de medverkandes professionalism - verkligen med stor respekt för rollerna och deras predikament närmare oss. Snacka om praktiskt mångfaldsarbete. Åkalla är inte det ultimata konstverket, där finns mycket man kan diskutera. Men ge den en chans - inte minst för skådespelarnas skull. Bredvid detta försök att seriöst gestalta ett fragment av svenskt samtid med bl.a. bäring på konflikten mellan demokrati och hederstradition, mellan kvinnors (och mäns) rättighet till fria livsval och religiöst förtryck, framstår de "naiva" slöjbrudarna i Hallal-TV och deras kristdemokratiska korståg mot svensk omoral ännu tydligare som en ohöljd obscenitet.

Från Ronna till Rosengård - kultur eller kriminalitet?

Det har alltid funnits mindre eller större grupper av medborgare som - utan vara kriminella - tyckt sig ha skäl, reella eller inbillade, att vara skeptiska till ordningsmakten, polisen, eller vissa av dess företrädare. Hos små grupper har det ibland övergått i direkta våldshandlingar. Polisen är instrumentet för statens våldsmonopol och riskerar att uppfattas negativt också av större befolkningsgrupper om staten i ens den obetydligaste mån upphör att vara detsamma som det allmänna, det gemensamma i samhället. Även i demokratier kommer polisen alltid att vara den institution som även laglydiga medborgare har svårast - i motsats till vård, skola, osv - att se som ett uttryck för dem själva, för medborgarkollektivet. Man kommer aldrig att helt kunna undvika i grunden oftast onödiga konfrontationer mellan enstaka grupper av medborgare - utanför den kriminella sektorn - typ de extremaste delarna av de politiska ungdomsrörelserna - och polisen.

Men våld mot viktiga samhällsfunktioner som brandkår, ambulanspersonal och kollektivtrafik är något helt annat. Jag kan förstå om en papperslös flykting är rädd för polisen, jag kan förstå om den som misshandlats på en polisstation i sitt hemland överreagerar mot uniformer. Men det finns varken försvar eller förklaringar för att någon som inte är psyksjuk ger sig på brandbilen, ambulansen eller bussen, än mindre på yrkesfolk som försöker göra sitt jobb.

Vad är det för omdömeslöshet på DN:s ledarsida som tillåter en helgvikarie att svamla om kulturella normer apropå mordbrand och attacker mot brandmän, bussförare och ambulanspersonal ? Ingen förnekar att svensk integrationspolitik har problem men den diskussionen får inte användas för att försvara attacker mot vitala samhällsfunktioner. Mordbrand eller mordförsök kan inte "relativeras" genom tal om olika kulturer. (Särskilt inte om de som i Rosengård till stor del tydligen utförts av huliganer ur majoritetsbefolkningen.) 

Att kasta sten mot en buss är ett försök att döda (ja) människor, passagerare och andra trafikanter. Att sätta eld på bilar i ett bostadsområde är ett dödligt hot mot boende och andra som rör sig i området. Att hindra en brandbil att komma till undsättning är inte bara en attack mot brandmännen utan först och främst mot dem som de förhindras att hjälpa. Osv.

Självfallet handlar det om dialog och om att få unga människor att respektera samhällets institutioner. Men det handlar också om att visa att man inte accepterar sabotage mot verksamheter som i hög grad är till för att hjälpa de svagaste i samhället. Spara de kulturrelativistiska resonemangen till kultursidor och seminarierum. De flesta medborgare, oavsett bakgrund, anser nog - oavsett hur man ser på polisen i övrigt - att ordningsmakten med yttersta effektivitet ska gå in i de aktuella områdena, finkamma dem och gripa alla som kan misstänkas för dessa grova brott. Antingen de är tillresta huliganer, lokala gangsters eller - som i Ronna - anhöriga som skyddar kriminella i familjen. Och de flesta av oss anser nog att dessa grova brott ska lagföras och straffas med utomordentlig stränghet.

Att kasta sten mot en bussförare är inte ett uttryck för kulturell desorientering eller bristande integration, det är ett mordförsök mot föraren, passagerarna och alla andra som befinner sig på vägen. Att anlägga bränder i ett bostadsområde är ett anslag mot allas liv och egendom som bor där. Att hindra framkomligheten för en ambulans kan innebära att bli skyldig till någons död. Om inte polisen klarar att gripa dem som begår de här brotten och domstolarna att döma dem kommer bristen på respekt för och välgrundad misstänksamhet mot de här institutionerna verkligen att bli ett samhällsproblem, oavsett medborgarnas "bakgrund".

Oförmåga att hantera Rosengård eller Ronna kan inte ursäktas av infödda  svenskars välkända problem att relatera till främmande kulturer eller med att t.ex. invandrarfäder tappar auktoritet pga. arbetslöshet och dåliga kunskaper om det svenska samhället. Eller den himlaskriande inkompetens hos svenska politiker som fått dem att tillåta existens av ghetton där mindre än 15 % av boende mellan 20 och 64 år har ett jobb att gå till. Om dessutom 96 % har utländsk "bakgrund" är det öppet mål för sverigedemokrater och andra rasister.

Släck bränderna, lås in brottslingarna, straffa inte folk kollektivt med inställda bussturer eller brandkårer som låter det brinna tills polisen "säkrat" ett område. Och spräng ghettona, upphäv Ebo. Båstad och Vällinge är också ett slags reservat som kan behöva litet mer mångfald. Politiskt korrekt tjafs om kulturella olikheter på DN:s ledarsida legitimerar en tidigare otänkbar likgiltighet inför kriminalitet som i första hand inte hotar samhället utan enskilda medborgare.     

Men vad har han i lurarna, SvD:s nya kulturljus?

Det är väl bra att Svenska Dagbladets nye kulturchef Stefan Eklund gillar litteratur! Fattas bara annat! Kärnområdet på kultursidor så länge tidningar funnits. Väntade sig kollegerna en spelexpert eller något annat slags "populärkulturell" nörd. Och att han vågar använda ordet folkbildning är modigt. Och det är bra att någon kulturchef med nationellt genomslag kommer från Borås och inte från Stockholm läs Vasastan.

Men vad har han i lurarna? Ingen tycks intresserad av vad mannen lyssnar på som ska bli chef för landets just nu bästa seriösa musikbevakning med Sofia Nyblom, Lars Hedblad, Carl-Gunnar Åhlén, m.fl. på uppdragstagarlistan, när det gäller musikteater också Bo Löwendahl och Karin Helander. Och hittills ett som läsarna uppfattar brett ansvarstagande för att spegla "konstmusik"  (rysliga ord) på scen, estrad och fonogram. Magert, Eklund - klarar sig en vuxen människa med Titiyo och Glasvegas? Från ungdomen erinrar han sig Clash. Här krävs det en rejäl intressebreddning. Och scenkonst tycks inte heller stå högt på den här litteraturälskarens agenda. Bildkonst nämns inte med ett ord. Vi får hoppas att vår hyllade boråsare mognar mycket snabbt eller är klok nog att förstå att det skrivna ordet plus "populärkulturen" och "debatten" inte är allt för flertalet av kultursidornas läsare.     

Far Ubu bestämmer dagordningen

För att få uppmärksamhet och droger har en psykotisk intern erkänt tjugo mord och på riktiga eller felaktiga grunder blivit dömd för åtta. (Tanken svindlar - att bringa åtta människor om livet!) För att få uppmärksamhet (och droger?) erkänner samme psykotiske intern att han inte ska ha begått ett enda av alla dessa mord. Vid varje tillfälle spelar media och rättssamhälle med i en blodig fars som inte står Alfred Jarrys Ubu efter i grotesk uppfinningsrikedom. Media och rättsvårdande myndigheter låter en psykotisk interns mytomani och megalomani skriva deras ömkliga fars. Och offrens anhöriga framträder - som om detta marknadsgyckel skulle ge en enda mördad livet tillbaka. "Kapa deras öron! Avhjärna dem!" ropar den omättligt mordiske far Ubu i någon version. Sluta lyssna. Låt inte en galning bestämma dagordningen. Stäng öronen innan han hugger igen. Lås in honom och släng nyckeln i närmaste insjö.  

Vad betyder musiken?

Lyssnar för andra gången till (större delen av) radiodokumentären Bibliotekarien, om boktjuven, som höll på att ta ett par av mina arbetskamrater, hans grannar, med sig när han sprängde sig själv och sin lägenhet i luften på Surbrunnsgatan för ett par år sedan. Ett utomordentligt program om mannen som berövade oss en rad bibliofila skatter för att tillfredsställa en omättlig hunger på bekräftelse, socialt och emotionellt. För andra gången undrar jag då varför en körsats med texten "Freude, schöner Götterfunken" (Glädje! sköna gudagnista) ur finalen till Beethovens 9:e symfoni får ackompanjera gentlemannaförbrytarens största triumf, försäljningen av en stulen 1500-talsraritet om Magellans världsomsegling. Det var knappast den sortens glädje som Beethoven och hans diktare Schiller avsåg med sin hyllning till en gudomlig jämlikhet som omfattar alla mänskliga varelser. Nej, nu har nog inte de för övrigt så noggranna dokumentaristerna tänkt särskilt mycket på innehållet i Beethovens 9:a när de mixade in den i sitt annars sparsmakade program. Om det inte är så enkelt att det ska påminna om EU-hymnen - tjuvgodset avyttrades i Hamburg - så ska väl de klassiska tongångarna helt enkelt - och som alltför ofta - stå för pompös överklasskultur. För ett allt större antal männniskor, som kan vara högst verserade i andra kulturyttringar, inte minst i exklusiva yttringar av "populärkultur", står klassisk musik för något allmänt pampigt och uppstyltat. Eller möjligen dramatiskt och känslostarkt. Pinsamt, käre Watson, när ni ansträngt er så  med resten av pusslet kring ett av senare års mest intressanta svenska brott.

Kalkon eller engagemang utan skyddsnät ? - Stefan kollar Holocene

Söndagskonserten gav tillfälle att se ett omskrivet verk som jag missade vid höstens Östersjöfestival - "evolutionsoratoriet" Holocene till text av Majgull Axelsson, med musik av Jonas Bohlin och film av Lars Siltberg; också kallad "filmkonsert". Jag tvivlar inte på engagemanget för människor och miljö hos upphovsmännen. Men när evigt pojkaktige Esa-Pekka Salonen slår in skönsjungande Malena Ernman - en serafisk Mae West i svart ålskinn med bara skuldror under det  blonda hårsvallet - i ett arioso om att "sommarstugorna ruttnar" och "ikeavaruhusen flagnar" medan kören och orkestern mal sin effektfullla bakgrund och en pälsklädd isman med skära pungkulor kryper fram genom snön omgiven av söndagspromenerandes fotspår, då är kalkonvarning nära. Holocene är full av liknande lyckliga och olyckliga ögonblick - ibland djärva, ibland pekoralistiska. T.ex. då två Hedenhös-peruker i en ishåla sitter i och gräver i (varandras?) späck till körer där texten oscillerar mellan skildringar av den biologiska utvecklingens miljoner år av bataljer och klichéfulla uppräkningar av industrialismens avarter.

Är Holocene ett verk som med stort mod och utan estetiskt skyddsnät vill få oss att känna hoten mot vår existens, framfört av briljanta artister, eller är det ännu ett stycke kitsch, där känslornas politik förs fram av högsubventionerade varumärken ? Nej, jag vet att det här är seriösa konstnärer, allihop, men Holocene är en sällsam brygd. Och jag tror att det skulle ha behövts en mer kyligt distanserad  iakttagare under arbetet, någon som inte själv var så engagerad i verket men kunde ställa rätt frågor till upphovsmännen - alllkonstverk är ingen lätt genre, disparata beståndsdelar kan krocka positivt eller galet och även i konsten är vägen till helvetet stenlagd med de bästa föresatser.   

Citybana med förhinder - fem års kaos för Odenplan!

Naturligtvis är Citybanan i grunden en utmärkt och nödvändig sak. Men att t.ex. Odenplan skulle vara ett öppet schakt i fyra och ett halvt - 4,5 ! - år, "konservativt" räknat, är naturligtvis bara omöjligt. Frånsett att alla träden - där barn vi lekt - ska bort. Vasastans centrum ödelagt i ett halvt decennium. Självklart omöjligt. Tillbaka i korgen, planerare, och kom med ett realistiskt förslag. Heja, alla boende vid Odenplan och deras advokat Staffan Michelsen; jobba på!