Söndagskonserten gav tillfälle att se ett omskrivet verk som jag missade vid höstens Östersjöfestival - "evolutionsoratoriet" Holocene till text av Majgull Axelsson, med musik av Jonas Bohlin och film av Lars Siltberg; också kallad "filmkonsert". Jag tvivlar inte på engagemanget för människor och miljö hos upphovsmännen. Men när evigt pojkaktige Esa-Pekka Salonen slår in skönsjungande Malena Ernman - en serafisk Mae West i svart ålskinn med bara skuldror under det blonda hårsvallet - i ett arioso om att "sommarstugorna ruttnar" och "ikeavaruhusen flagnar" medan kören och orkestern mal sin effektfullla bakgrund och en pälsklädd isman med skära pungkulor kryper fram genom snön omgiven av söndagspromenerandes fotspår, då är kalkonvarning nära. Holocene är full av liknande lyckliga och olyckliga ögonblick - ibland djärva, ibland pekoralistiska. T.ex. då två Hedenhös-peruker i en ishåla sitter i och gräver i (varandras?) späck till körer där texten oscillerar mellan skildringar av den biologiska utvecklingens miljoner år av bataljer och klichéfulla uppräkningar av industrialismens avarter.
Är Holocene ett verk som med stort mod och utan estetiskt skyddsnät vill få oss att känna hoten mot vår existens, framfört av briljanta artister, eller är det ännu ett stycke kitsch, där känslornas politik förs fram av högsubventionerade varumärken ? Nej, jag vet att det här är seriösa konstnärer, allihop, men Holocene är en sällsam brygd. Och jag tror att det skulle ha behövts en mer kyligt distanserad iakttagare under arbetet, någon som inte själv var så engagerad i verket men kunde ställa rätt frågor till upphovsmännen - alllkonstverk är ingen lätt genre, disparata beståndsdelar kan krocka positivt eller galet och även i konsten är vägen till helvetet stenlagd med de bästa föresatser.
Comments