Förstår inte eller snarare jag kanske förstår alltför väl angreppen mot dramaserien Åkalla i SVT. Manusförfattaren känner jag inte till men regissören Åsa Kalmér har knappast en cv som gör det troligt att hon vill sprida xenofobi och fördomar om andra kulturer. Och hedersmord är knappast en okänd företeelse i Sverige idag, som någon, svensk eller invandrad, har rätt att slippa konfrontera. De övernaturliga inslagen i serien, som också kritiserats, är väl inte konstigare än i t.ex. 1980-talets kultserie Den sjungande detektiven eller i Six feet under. Det är väl inte lag på att samhällsskildringar måste arbeta med realism ?
Åkalla ger också utrymme åt ett antal utomordentliga skådespelarinsatser av ett tiotal aktörer som åtminstone jag inte kan säga att jag hunnit tröttna på i rutan. De förnämliga Mina Azarian och Masoud Rayegani är mogna skådespelare av ett slag som i dag är alltmer sällsynta bland jämnåriga svenska krafter. De spelar med brett register och stor nyansrikedom ett par moderna medelålders invandrare, äkta par och föräldrar, i djup konflikt både i sina personliga känslor för varandra och klämda mellan det svenska samhället och arkaiska traditioner, som till och med i det hemland de lämnat representerar föråldrade livsmönster. Hustrun / modern Lea är en utbildad kvinna som fått en sekulariserad uppfostran i sitt hemland - före ayatollornas maktövertagande - och i Sverige konfronteras med bigotta släktingars krav på kontroll och underkastelse. Lika svårt som intressant. Jag kan inte se vad som skulle vara fördomsfullt i detta.
Dessutom låter Åkalla oss slippa (parodin på) Rinkebysvenskan. Alla spelar med eller utan brytning på välartikulerad och väl gestaltad svenska, även i situationer där deras roller i "verkligheten" kanske skulle gått över till sitt hemspråk. Ett konstnärligt val som - förutom respekt för de medverkandes professionalism - verkligen med stor respekt för rollerna och deras predikament närmare oss. Snacka om praktiskt mångfaldsarbete. Åkalla är inte det ultimata konstverket, där finns mycket man kan diskutera. Men ge den en chans - inte minst för skådespelarnas skull. Bredvid detta försök att seriöst gestalta ett fragment av svenskt samtid med bl.a. bäring på konflikten mellan demokrati och hederstradition, mellan kvinnors (och mäns) rättighet till fria livsval och religiöst förtryck, framstår de "naiva" slöjbrudarna i Hallal-TV och deras kristdemokratiska korståg mot svensk omoral ännu tydligare som en ohöljd obscenitet.
Comments