På en tillställning för en avgående teaterchef häromdagen möter jag en gammal vän från för 40 år sedan. Visst, vi har stött ihop under årens lopp - och till och med jobbat tillsammans på ett par radiopjäser - men nog inte pratat såhär hjärtligt över svalget av tid. Sådär så att man känner att det verkligen borde bli av med den där ölen eller fikat eller till och med lunchen som man slarvigt säger att man borde ta tillsammans. Men ska vi det ? Vi var aldrig riktigt nära kompisar fast vi träffades nästan varje dag under ett drygt halvår för fyrtio år sedan. Så kom han in på scenskolan och jag startade en teater och började på Sveriges Radio. Sedan dess har vi aldrig umgåtts eller hörts av privat. Har vi egentligen något att prata om som inte bäst kommer till sin rätt improviserat i all hast en stund i vimlet ? Omgivna av andra bekanta som behåller sin plats i kön och undrar vad farbröderna måste ta så länge på sig för att behandla. Men vi tycker väl att det känns som om kontakten aldrig brutits, som om vi känt varandra hela tiden.
Just så sträcker man sig för ett ögonblick med största värme mot varandra över tidens ström och visar att det nog finns ett osynligt band som inte klipps av hur mycket vatten som än flutit under de omtalade broarna. Men att arrangera för att sitta ner och börja prata om allt det som hänt under mellantiden är inte nödvändigen någon vinst, det skulle kanske kännas konstlat, något som skiljer mer än det förenar. Vad skulle vi tala om egentligen ? Herregud så genant.
I en artikel i SvD idag dan före dan tar Jenny Leonardz fram personliga minnen av Alternativjulen 1968. Det är 40 år sedan men inte något år sedan dess har det saknats tidningskommentarer om alternativt julfirande, hur det överlevt, var man kan hitta det. Antagligen en mindre folkrörelse som prisas och beklagas varje år. Eftersom jag (kanske) är extremt traditionsfixerad blev 1968 på Konstfack min enda Alternativjul. Och jag firade nog som vanligt hemma på själva julafton med min mor. Kan inte tänka mig något annat.
Och just min ovan återfunne vän och jag - alltid i frontlinjen - och några andra ungdomar spelade naturligtvis alternativ teater för hemlösa och alternativjulfirande barn på gamla Konstfack, som ockuperats för ändamålet. Ja, jag minns att vi turnerade, kördes av någon kamrat runt i en gammal skåpbil till de olika ställena där alternativjul firades. Ett stycke rough & ready halvt improviserad pjäs - som det sedan skulle heta i 1974 års kulturpolitik - "mot kommersialismens negativa verkningar" med den associationstäta titeln Rödluvan på varuhuset. (Fnissa inte, vi slår tillbaka direkt.) Min återfunne vän - som av kompisar alltid setts som lite av demonisk kvinnotjusare - spelade Vargen dvs varahuschefen och jag var om jag minns rätt den schysste jägaren i någon modern gestalt. Två unga damer och möjligen någon mer spelade Rödluva med tillhörande matriarkat och varuhuskunder. Grovt tillyxat på ett sätt som föga stämde med vad vi annars höll på med - Oskar Panizza eller modernistiska experiment. Själv hade jag nyss debuterat som skådespelare i en superestetisk uppsättning av Michael Meschke. Och sprang på happenings på Moderna museet. Alternativkulturen hade många sidor. Men så militanta som "Lymlarna", som spelade revolutionär gatuteater i luva på Hötorget mitt i kommersen, det var vi inte.
Läser att den borgerliga regimen i Stockholm sagt nej till att fira fyrtioårsminnet av Alternativ Jul i Stadshuset. Smakar väl för mycket 1968. Småsint och fantasilöst. Är det vänster att tänka på andra och vilja dela med sig, att säga nej till överkonsumtion och resursslöseri ? Kanske min gamle vän - som antagligen gör succé som tomte bland barnbarnen - och jag ändå har något att tala om över fyra decennier. Det där vattnet som rinner under broarna är på en gång ständigt nytt och alltid detsamma.
Comments