Av allt som skrivits om krigshändelserna i Gaza är det två inlägg som stannat i mitt minne, bägge under Brännpunkt i SvD. Jan Tuninger - som följt den israelisk-palestinska konflikten i 50 år - hävdade att "Israel vill inte ha fred i regionen". Tyvärr, borde jag säga, driver han sin tes i bevis lågmält och tragiskt övertygande utan skorrande övertoner - Israel gagnas bäst av fortsatt konflikt, är inte intresserat av fred i regionen och kan förlita sig på USA:s stöd för sin politik. Barbro Eberan visar i sitt inlägg med rubriken "Väst har ansvar för Mellanöstern" lika lågmält som övertygande hur de europeiska staterna för 60 år sedan försökte gottgöra sin skuld gentemot ett folk genom att offra ett annat. Att deras artiklar är så drabbande beror inte minst på att bägge lyckas balansera sina argument på en knivsegg utan att hemfalla åt historierevisionism, än mindre åt antisemitism eller islamofobi.
Tuninger och Eberan är radikala i sin balanserade och illusionslösa tydlighet. Inte minst genom att så tydligt peka på det absurda i att religion eller etnicitet idag någonstans skulle kunna vara grund för medborgarskap i en demokrati. Men ingen av dem kan anklagas för extremism i någon sidas tjänst. Och tonen är också mindre hätsk hos de debattörer som likt brev på posten tar dem i örat för deras tabubrott - Ernst Klein respektive Lisa Abramowicz - än den annars brukar vara. Artigt men obevekligt krävs här rättning i ledet. Och de har läst samma sak som jag - det är naturligtvis farligare när balanserade debattörer som Tuninger och Eberan bryter tabun, skriver det som inte får skrivas - av andra än extremister - och säger det som inte får sägas. De visar ju för alla som vill läsa innantill att man utan att krama islamister eller antisemiter kan ifrågasätta själva grunderna för Israel som stat. De avvisar all diskussion om "vem som började" liksom all trivialisering av fruktansvärda historiska erfarenheter för att motivera våldshandlingar i ett nytt sekel. Och pekar framför allt på hur vi inte kan komma undan Europas och USA:s ansvar.
Debattinläggen av Eberan och Tuninger uttrycker på ett civiliserat och som du påpekar lågmält sätt vad jag och kanske många känner. Personligen är jag nog lite väl upprörd för mitt eget bästa och kanske handlar det om en känsla av svek i ett större sammanhang. Jag ser nämligen ett glapp i debatten och kanske i vår historieskrivning. Sist och slutligen handlar det om hur mycket brutalitet vi ska acceptera både inom och utom vårt land. Svaret borde självklart bli ett rungande - ingen alls oavsett förövare! Att detta inte självklart händer i debatten är ett mycket oroande betyg på samhällets tillstånd där dom historiska perspektiven förskräcker .
Posted by: Anders Nyström | January 30, 2009 at 03:18 PM