Kultur

Falskt eller värdefullt - vågar kritikern?

I dagens SvD försöker Fabian Kastner med ytterligare fördjupning blåsa liv i den debatt som inte följde på Malin Ullgrens provokativa utskåpning i DN nyligen av en värderelativistisk litteratur (och kultur-)kritik, som inte kan (vill) resa sig från knäfallet inför "populärkulturen". Varken Ullgren eller Kastner kan anklagas för tweedig kulturkonservatism och knappast heller deras mentor Ronan McDonald. Deras resonemang är om något upplivande och framåtblickande - jag längtar verkligen efter att litteraturkritikerna ska "sluta behandla usla bästsäljare som intressanta fenomen och i stället blottlägga det medelmåttiga eller falska i dem". När fick vi senast läsa om "det medelmåttiga eller falska" hos t.ex. Liza Marklund eller Jan Guillou ? (Betydligt intressantare än att LM blandat sanning och lögn ungefär som Strindberg.) Vi längtar efter just detta. På dom bara ! Men ge dom inte heller då mer utrymme än de förtjänar. Historien visar att det är viktigt att hålla efter ogräs men ännu viktigare att visa på det som kan vara bra. Och Kastner talar också utan att använda ordet om folkbildning utan snobbism: Det duger inte "att stänga in sig i finrummet och hoppas att folk ska känna sig välkomna, man måste stå mitt i smeten och dela ut inbjudningar." Sluta dalta med smörjan men det är ännu viktigare att våga tala om vad du tycker är värdefullt alltså bra. Mitt i smeten.

Vackra och fula ord forts. - folkbildning och allmänhet

Smarta Linda Zachrison, återigen Sveriges snyggaste teaterchef, har enligt uppgift nyligen uttalat att folkbildning är ett av de vackraste ord hon vet. Stefan, som alltid är i framkanten, har aldrig slutat använda det ordet, hur inopportunt det än blev. En f.d. arbetskamrat, som sedan tog steget (tillbaka) till ett toppjobb i det verkliga företagslivet, och som jag hade anledning att fortlöpande diskutera med om hur man skulle sprida vårt budskap, vred sig alltid som en mask. Måste jag kalla mitt festliga upplysningsarbete för något så tråkigt? Allt var väl ändå marknadsföring? Eftersom jag är senfärdig - en sån där som aldrig kommer på dräpande repliker förrän jag ska somna - frågade jag aldrig om det var folket eller bildningen som fick kollegan att se ut som det varit kräkmedel i lunchtallriken. Men med Linda Z. bredvid på barrikaden känner jag mig trygg - folkbildning är skönt, det är cool.

Då det är självklart att vi alla (förhoppningsvis) är (som) folk och att det inte (som så ofta på 70-talet) är trovärdigt att göra ett cirkusnummer med klassbakgrunden och utnämna sig till "folket" i motsats till t.ex. "borgarna", så har Stefan nu bestämt sig för att hajpa allmänheten. Smaka på detta generösa ord som täcker alla i ett demokratiskt samhälle - allmänheten.  

Att identifiera sig som olika grupper utifrån olika identiteter känns definitivt redan lika ocool som att kräva respekt - något som alla bara ska behandlas med utan åthävor - och bli kränkt - vilket snart är en uttjatad folkpsykos. Nej, jag vill tiillhöra allmänheten av medborgare i en demokrati - det är några av de vackraste orden jag vet. Och som Lindas ut- eller kanske inspel självklart visar så är Stefan om inte profetisk så ändå alltid i framkanten. Allmänheten - mmm...

Brännande "brännpunkter" - Tunhage och Eberan lågmälda tabubrytare

Av allt som skrivits om krigshändelserna i Gaza är det två inlägg som stannat i mitt minne, bägge under Brännpunkt i SvD. Jan Tuninger - som följt den israelisk-palestinska konflikten i 50 år - hävdade att "Israel vill inte ha fred i regionen". Tyvärr, borde jag säga, driver han sin tes i bevis lågmält och tragiskt övertygande utan skorrande övertoner - Israel gagnas bäst av fortsatt konflikt, är inte intresserat av fred i regionen och kan förlita sig på USA:s stöd för sin politik. Barbro Eberan visar i sitt inlägg med rubriken "Väst har ansvar för Mellanöstern" lika lågmält som övertygande hur de europeiska staterna för 60 år sedan försökte gottgöra sin skuld gentemot ett folk genom att offra ett annat. Att deras artiklar är så drabbande beror inte minst på att bägge lyckas balansera sina argument på en knivsegg utan att hemfalla åt historierevisionism, än mindre åt antisemitism eller islamofobi.

Tuninger och Eberan är radikala i sin balanserade och illusionslösa tydlighet. Inte minst genom att så tydligt peka på det absurda i att religion eller etnicitet idag någonstans skulle kunna vara grund för medborgarskap i en demokrati. Men ingen av dem kan anklagas för extremism i någon sidas tjänst. Och tonen är också mindre hätsk hos de debattörer som likt brev på posten tar dem i örat för deras tabubrott - Ernst Klein respektive Lisa Abramowicz - än den annars brukar vara. Artigt men obevekligt krävs här rättning i ledet. Och de har läst samma sak som jag - det är naturligtvis farligare när balanserade debattörer som Tuninger och Eberan bryter tabun, skriver det som inte får skrivas - av andra än extremister - och säger det som inte får sägas. De visar ju för alla som vill läsa innantill att man utan att krama islamister eller antisemiter kan ifrågasätta själva grunderna för Israel som stat. De avvisar all diskussion om "vem som började" liksom all trivialisering av fruktansvärda historiska erfarenheter för att motivera våldshandlingar i ett nytt sekel. Och pekar framför allt på hur vi inte kan komma undan Europas och USA:s ansvar.   

Demonstrera mera!

Samma dag som startskottet gått för nya Citybanan med en blandad kompott av politiker och popartister upplyser oss en jublande infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) (jag vägrar skriva partibeteckningar med stor bokstav, det är fult!) i SvD att "Citybanan leder Sverige framåt". Bra att påminna sig för boende och arbetande kring Odenplan och andra ställen i Vasastan när träden huggs ner, groparna öppnas och deras liv i största allmänhet blir ett helvete i så där ett decennium.

Citybanan är en utmärkt idé men varför Odenplan ska bli en av landets tre största trafikknutpunkter är en obesvarad fråga och ett övergrepp. De röda skynkena vajar från fönstren kring Vasastans hjärta och demonstranterna har redan idiotförklarats som "nimbys", en skock förborgerligade höginkomsttagare med rötterna i 1968 som värnar om egna privilegier. OK - då får vi väl visa vad vi  går för och att ränderna aldrig går  ur. Att innerstan till stor del tömts på låginkomsttagare och "vanligt folk" i flera omgångar fr.o.m. 1960-talet är knappast deras fel som bor och arbetar där nu. Den glesa staden byggdes väl också med maktspråk. Och mönstret går igen. Demonstrera mera! Idag behöver man inte vara trädklättrare som på almbråkets tid. Det finns internet.  

Läst & lyssnat - finstilt framför allt

Den liberala drakens ledarsida kan vara oväntat subversiv eller är det bara återförsäkringar i framtiden? Med fetstil citeras att Anne Applebaum på en enkät i brittiska Prospect menar att mest övervärderad 2008 var Hillary Clinton "som kommit dit hon är i dag genom att gifta sig med rätt person". HC står väl inte heller högst på min ranking list men om man ska tro Nils Ekdal - och det bör man väl ? är han inte DN:s egen Bror Duktig ? - som profeterar på nästa uppslag så borde mest överskattad 2008 vara damens nye chef, Barack Obama. Enligt Ekdal kommer han att "om ett år ...vara lika belägrad och ifrågasatt som Bill Clinton vid motsvarande tidpunkt". Men det är alltid mindre riskabelt att racka ner på en kvinna.  

Vackra och fula ord f.d. Språkstädning 2

När jag i ett program från vetenskapsradion (?) i P1 nyligen stötte på ordet "beforska" trodde jag det var ett litet skruvat skämt. Har vi inte nog med pompösa verb som försöker injaga respekt genom de tyska suffixen be- och ent- ? På jobbet hade vi tidigare en i och för sig utmärkt medarbetare med "bakgrund från näringslivet" som inte tyckte att det räckte att ge föreställningar eller spela utan ville "bespela" vår(a) scen(er). När jag frågade min Facebook-krets vad "beforska" kunde vara för något svarade bl.a. en vän född i USA att det måste vara motsatsen till "afterska". Absolut fyndigt. Döm om min  munterhet när en annan vän skickar mig titeln på en statlig utredning "Redovisning av regeringsuppdraget att beforska homo- och bisexuellas arbetsvillkor" av en Carin Bildt. Varför skriver inte människan forska i eller utforska? Borde man inte ha löneavdrag för såna dumheter? En petitess? Oviktigt? Inte alls. Språket är ett kommunikationsmedel, inte ett förtrycksverktyg.

PS En tidigare radiokollega menar att "beforska" är ett akademiskt skämt, någon lundensisk forskare har skojat till det med citattecken, måste uttalas på ädelskånska! Sen har det spritt sig som ogräs till humorlösa nyspråkliga...

Vackra och fula ord f.d. Språkstädning 1

En av det utmärkta (och inte språkpolisande) P1-programmet Språkets lyssnare har hört av sig och berättat att han/hon slagit upp det överutnyttjade ordet "vision" - rysningar, någon ? - i en inte lastgammal ordbok. Där angavs betydelsen "(dröm)syn, (ande)uppenbarelse". Språkets redaktörer påpekade vänligt att ordet idag ofta ges betydelsen "mål(-sättning)" utan att gå närmare in på vilken inflation det innebär när allehanda små eller stora uppgifter för firman eller jaget ges denna storslagna metafysiska förpackning. Men ännu bättre och roligare är det förstås om man hänvisar alla dagens självutnämnda "visionärer" och deras föreställningar just till vidskepelsens och det religiösa vansinnets domäner. Själv betraktar jag sedan länge alla som frågar efter visioner med trött överseende och dem som presenterar sådana med djupaste misstroende. Det räcker så bra med ett eller annat uppfyllbart mål.  

Mycket ska man höra ... -- upp till kamp för tystnaden !

Under rubriken "Konstgjorda ljud ska ge lugn" informerade SvD på nyårsafton om att "försök vid Mariatorget undersöker om specialdesignade naturljud kan minska bullerstressen".  I stället för kraftfulla åtgärder för att minska trafikbullret (och andra oljud) i innerstan ska vi utsättas för ytterligare konstgjorda "naturljud". Störande ljud ska "maskeras" och nya ljud ska öka "den positiva upplevelsen." Försöket har fått 3 miljoner av Vetenskapsrådet. Vilka dumheter i uppochnervända världen. Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Upp till kamp för tystnaden! Vi vill ha mindre buller, inte konstgjord naturmuzak.

Bravo Bildt - Bjurwald buh !

Varande motsatsen till bildtkramare måste jag ändå ropa bravo när jag hör utrikesministern, vår utrikesminister vill jag för en gångs skull säga, kaxigt sopa undan frågor om vem som historiskt bär (mest) skuld till Gazakriget och med sitt alltid lätt mästrande tonfall svara att det för parterna inte finns någon annan lösning än att leva tillsammans. Och obevekligt pekar på hur Israels oproportionella krigföring skapar mer av det hat som äventyrar landets existens. Nu är han inte den förste att säga så och Carl Bildt kan aldrig dölja att näsan är i vädret men han försöker uppenbart göra något och vill inte spilla tid på om det var Hamas eller Israel som började så länge oskyldiga dör. Den arrrogante adelsmannen döljer en humanist. I liberala DN däremot misstänkliggör sällsynt oempatiska Lisa Bjurwald (medarbetare på ledarredaktionen) dem som engagerat sig i uppropen från de norska läkare som modigt försöker forsätta arbetet att rädda sårade i krigszonen. Det är inte säkert att jag vill ha doktor Gilbert som kompis. Det är troligt att jag skulle kolla hans hjälporganisation innan jag stödde den i fredstid. Men om någon står till knäna i blod och ropar hjälp oss stoppa blodutgjutelsen då är man inte människa om man börjar fråga om hur de sett på 11 september. Enligt Bjurwald är väl även Bildt terroristkramare. DN:s ledarredaktion borde fråga sig vilka Bjurwald kramar. Avgående Bush torture team kanske ?

Rädda Stockholms gröna kilar - utveckla en pastoral metropol !

Sedan 1970-talet och till idag har jag hört utländska besökare beskriva Stockholm som "en pastoral stad". Inte lantlig eller provinsiell utan pastoral. Det är ett högt beröm för en stad som samtidigt obestridligen är en huvudstad, en metropol, en levande kulturstad. Och en för besökare (och innevånare) lika oväntad som omistlig kvalitet. Naturen tar sig s.a.s. på tvärs rakt in mot citykärnan på så många ställen att innerstadens parker kommer att stå i kontakt med både kulturlandskap och orörd natur i stadens omedelbara närhet och mellan den och dess förstäder. Det är unikt och av yttersta värde för oss som bor och arbetar här. Det gör luften i staden lättare, ger den dess alldeles egna atmosfär. Nu vill vissa politiska och ekonomiska krafter förtäta staden genom att bebygga dessa kilar av natur. Stoppa de här vansinniga idéerna! Problemen i en del förorter, förslumning och misslyckad integrationspolitik, löses inte genom att man bygger igen de kilar av natur som får staden att andas. Man säger att Stockholm inte kan fortsätta att växa på sitt gamla extensiva sätt. Att ett ökat miljötänkande - läs oljeberoendets kostnader - tvingar oss att tränga  ihop oss. Men vem har bestämt att huvudstaden, som någon politiker uttryckte det, ska växa med "ett helt Göteborg" på tjugo år ? Men lovade inte den moderna tekniken nyss att vi skulle kunna bo och arbeta varsomhelst ? Bygg nya städer och förstör inte Stockholms unika egenskaper, det som snarare gör den till  ett mönster för en mänskligt uthärdlig urbanisering. Om man bygger bort de gröna kilarna skapar man bara ännu ett outhärdlig centrum för urban förslumning. Helt i onödan när vi redan är så nära den pastorala metropolen. Uvarna har nära till, sällsynta fiskar och salamandrar finns på gångavstånd från city och en och annan varg på Västerbron piggar bara upp.