Är ni gamla nog att minnas natten för 50 år sen då vi fick vara uppe och lyssna på Radio Luxemburgs direktsändning av matchen mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson ? Den sommaren tillbringade jag delvis hos ett par nyförvärvade vänner i Helsingborg som bett min mor att få "låna" mig under sommarlovet. Tant Gerd hade vi träffat genom en gemensam bekant på Aniaras genrep. Farbror Holger var brandchef så jag fick bo i en etagevåning högst upp i brandskrapan. I sovrummet hade de en stång i ett hål i golvet så att brandchefen skulle kunna ta snabbaste vägen ner vid utryckning. Vid bra väder såg man över till Danmark. Deras tonårsdotter Louise tyckte antagligen att en tolvårig stockholmspojke - om än känd från tv - var outhärdligt barnslig men reste i sin tur bort med en kamrat på sommarlovet.
Våra vänner hette Rosencrantz och var (förborgerligade) släktingar till en stor del av den skånsk-danska adeln. En helg bilade vi oanmälda till ärevördiga Rosenholm på Jylland och blev vänligt mottagna av den uradliga danska familjen på slottet, som dock till vår besvikelse hade bosatt sig i en villa på tomten. Eftersom farbror Holger hade rätt att när som helst inspektera industrier och liknande anläggningar i Helsingborgstrakten åkte vi på lika oanmälda guidade visningar av t.ex. större livsmedelsfabriker. Underhållande samhällskunskapsundervisning som sommarlovsnöje. När farbror Holger var ung - kring 1930 - hade han studerat i Berlin och som mycket musikintresserad såg han till att få tjänstgöra som brandvakt på stadens tre operahus. Hans stora upplevelse där var amerikanska Dusolina Giannini som Carmen och Santuzza. Han var också amatörmusiker - spelade cello bra - och "förstärkte" ibland den lokala symfoniorkestern. Tant Gerd ansåg sig vara omusikalisk och hade heller under tjugo år i Skåne antagit ett uns av lokala tonfall. När tant Gerd visade mig stadens sevärdheter sa hon alltid att olika konstverk "ansågs" vara si eller så, någon egen åsikt redovisade hon inte. På en konsert pekade man diskret ut en gammal man som var förfärligt rik - ägare till Gummifabriken ? - och hade en berömd privat samling av musikinstrument, bl.a. glastrumpeter. När Operan kom turnerande med Rigoletto - jag minns Ragnar Ulfung och Margareta Hallin - hade vi fribiljetter i Konserthuset till alla två eller tre föreställningarna. Badade gjorde man bäst hos några bekanta med strandtomt i Råå.
När tant Gerd och farbror Holger var bjudna "på landet" utan mig överlämnades jag för måltider och annan omvårdnad till några bekanta familjer - jag minns ett äldre par som hette Sylvan och en änka Guggenheimer med en med mig ungefär jämnårig son; vänliga ansikten och röster, snälla hundar och stora villaträdgårdar. (Fru G ansågs överskrida sina resurser med sommarens garden party.) Men annars tilltroddes jag att bo ensam i den stora våningen med dess dyrbara inredning (bl.a. kinesiska antikviteter) i två-tre dagar medan värdfolket var borta, något tolvåringen inte skulle fått göra hemma i Stockholm.
Inför den beramade boxningsmatchen bjöds det till fest hos brandchefen. Fullt med folk, möjligen hade jag en jämnårig kamrat - det kan ha varit unge G. vars förnamn jag glömt - annnars bara vuxna, vilket jag trivdes med; festens medelpunkt var grevinnan Xenia L., en exotisk skönhet med kraftig brytning. Som alla andra svenskar som gjorde den sommarnatten till dag samlades vi kring radioapparaten och lyssnade under andaktsfull tystnad. Då och då avbruten av utrop från de av männen som - förstår jag nu - hade satsat pengar i vadslagning kring utgången. Boxning är ju en sport med aristokratiska rötter även om den i modern tid oftast varit en väg till kortvarig social och ekonomisk framgång för unga män ur samhällets fattigaste skikt. Hur som helst var det unikt att få vara uppe och festa mitt i natten. När gästerna drog sig hem gick jag och lade mig i hammocken på takterassen med en filt över mig. Ingen hindrade mig att tillbringa resten av natten och gryningen där och vakna med utsikt över "hela stan". Nej,mina sommarföräldrar var inga ängsliga kälkborgare.
Min mor kom för att hämta mig efter halvannan månad, vilket ledde till nya Danmarksresor och middagsbjudningar, bl.a. med en lokal kvinnlig pianist av tysk härstamning. Hon hade precis som min mor fått kavla upp ärmarna och ta städjobb om det behövdes och hon pratade hela tiden om sina internationella känningar, mest legendarer som pianisten Myra Hess och dirigenten Carl Garaguly, tror jag. Farbror Holger var okonventionell i sitt sätt att göra bekantskaper. Sista kvällen hade han bjudit in två italienare på genomresa som han träffat samma dag. Min mor var ståtlig, smal, solbränd i en ärmlös klänning med långa lodräta ränder i brunt, gult, orange, just vad som 1959 ansågs som höjden av modärnitet. Italienarna var kolossalt uppmärksamma och jag stolt svartsjuk. Någon dag senare tog vi tåget mot Stockholm över ... men det är - liksom premiären på Aniara - en helt annan femtio år gammal historia.