Ska politiker skapa mångfald på teatern?

Staten ska detaljstyra kulturlivet mera - det säger sig Josette Bushell-Mingo mena i DN 2 januari apropå den bristande kulturella mångfalden inom svensk teater. Undrar om hon menar i allmänhet eller bara på detta område. Men hur kan man visa staten och politikerna ett så obegränsat förtroende i just en så viktig fråga som mångfald ? Samma stat och samma politiker som vi dagligen har skäl att kritisera för deras diskutabla flyktingpolitik, en bristande eller helt inexisterande integrationspolitik, osv. Märkligt. Många av de just nu styrande politikerna skulle dessutom helst vilja göra rent hus med ännu gällande kulturpolitiska mål på ett sätt som deras egen Kulturutredning aldrig skulle våga formulera. Högerpolitiker som helst skulle slippa föra en statlig politik på kulturområdet - och överlåta så mycket som möjligt av finansieringen till "näringslivet" eller dela ut kulturcheckar så att "folk kan betala för det de vill ha" - skulle tilltros förmågan att göra teatern mer mångfaldig genom ekonomisk styrning via anslagsfördelningen. 

JBM verkar vara en klok och dynamisk ledare för Tyst teater, de dövas teater inom Riksteater. Men när hon vill att politiker ska detaljstyra konstnärligt skapande är hon ute på hal is. Särskilt om styrningen ska bygga på ett representationstänkande som hör till det mångkulturella samhällets barnsjukdomar och som förr eller senare förkastas av alla som kommit en bit längre i sitt tänk. (Eftersom majoriteten av svenskar med utländsk bakgrund lär vara finländare skulle då såväl anslagsfördelningen inom kultursektorn som regeringens rekrytering avspegla detta eller ?...) Jag vill inte representeras av någon för att han/hon är vit övre medelålders infödd svensk med arbetarbakggrund utan av sådana som oavsett bakgrund och ålder delar mina grundvärderingar. Hallal-flickorna har heller ingen självklar rätt att vara programledare i SVT för att de skulle företräda någon procent av befolkningen i dagens Sverige. De flesta invandrare förkastar dem av samma skäl som jag inte vill bli representerad av Åke Green. Självklart ska en svart aktör kunna spela vilken roll som helst på svensk scen eller film om det stämmer med iscensättningsformen - det skedde på Operan av alla scener redan när jag var sådär tio år. Mattiwilda Dobbs var lika svart som JBM och redan 1958 en fullt övertygande dotter till en vit Rigoletto. (Birgit Nilsson hade tre år tidigare haft en svart pappa i Aida...) Att å andra sidan Stina Ekblad hittills aldrig spelat skånskt hembiträde eller att en svart svensk aktör  fortfarande 2008 gör publiken konsternerad som bonde i en pjäs av Alfhild Agrell, det skylls väl mer att svensk talteater aldrig gjort upp med realismen.

Sen är det något annat i det här DN-uppslaget som jag har svårt för och som knappast är den intervjuades fel. Jag hittar tyvärr inte den första intervju jag läste med Josette BM i en svensk dagstidning för flera år sedan - den var närmast rasistisk i sin klicheartade förtjusning över hennes "osvenska" uppträdande. Är det inte nedsättande att i media framställas som ett exotiskt yrväder ? Ständigt lika "energisk" och "med hetta i rösten" pratande på om färgblind casting och hur långt före engelsk kulturpolitik skulle ligga - det senare en sanning med största modifikation, möjligen med undantag för just mångfaldsfältet. Jämfört med de skandinaviska länder är det mesta av kultur i  Storbrittaniens socialt djupt delade samhälle ekonomiskt otillgängligt för de flesta av dess medborgare.

Keep up the good work, Josette, men jag delar inte din övertro på politiker. Den moderna historien är full av avskräckande exempel på hur reaktionära politiker till höger och vänster använt konst och kultur för sina syften. Har vi inte i Sverige på senare år sett skrämmande exempel på hur en i samhället radikalt förnyande genusforskning tidvis förvanskats till en statsfeminism som fått ursäkta rena övergrepp? Politikerna ska ta fram stålarna till kulturen och sen är det konstnärerna som ska visa dem hur konsten och samhället går vidare, inte tvärtom. Allt annat är farlig naivitet.

Comments

[Elisabet Widlund]

Ja, låt konsten påverka politiken och inte tvärtom.

[Anders Nyström]

Ja bevare oss från politisk styrning av konsten. Och kompetens före kompisar och kö-plats tack!