Det var längesen jag såg Babel - om jag ens sett det i dess nuvarande form. Ikväll pratade man (naturligtvis) om "konstskandalerna" och frågade vad som är litteraturens "motsvarighet" till en kraschad (heter det inte trashad ?) tunnelbanevagn ? Har man ingen fantasi ? Måste man ta upp samma ämnen som redan tröskats i alla media ? Programledaren Daniel Sjölin samtalade om detta djupa och svåra ämne med författaren Maja Lundgren, Expressens kulturchef Björn Wiman och konstkritikern Dennis Dahlqvist. Lundgren verkade irriterad, Wiman allvetande och Dahlqvist jobbade som alltid på att distansera sig till de andra och vara charmig. (Har varit med i en rad program med DD för några år sedan och han var irriterande bra på just dessa bägge saker och kom därför alltid upp till ytan även när han inte hade något på fötterna i ämnet...) Men framför allt - varför ser de utan att vara påfallande stylade så konstiga ut ?
En stund senare ser jag den medelålders naturnerden från Kanada som föder upp björnar i Kamtjatka tio månader om året (ja!) och han skulle i sin outfit - som inte kommer från något Naturkompani - i motsats till den här trion inte väcka minsta uppmärksamhet i t.ex. Coop på Sveavägen. Eller i husets tvättstuga. Nej, "kulturprogram" i tv är tydligen dömda att alltid bli konstlade. Varför vet jag inte. Någonting i formen som inte fungerar ? Alla medverkande i alla program är ju inte exkluderande snobbiga surkartar, långtifrån, vissa har rena folkbildarambitioner. SVT och andra programbolag kan utan problem visa konst i olika former. Men samtala om konst och kultur utan att det verkar sökt och tillgjort, det kan man tydligen bara i radio.
Och program som Babel är i hög grad filmad radio. Och möjligheten att illustrera visuellt väger inte upp att man i motsats till den riktiga radion blir påtvingad, ja, inte kan avskärma sig från, de medverkandes ambitioner för sitt utseende, deras yttre persona. Det kanske skulle bli lika konstigt om program om björnuppfostran vid Ishavet bestod i att uppklädda kolleger i branschen i studio diskuterade björnmannens bevekelsegrunder och det intryck han gjort på världens miljöministrar ? Men kolla hur de ser ut på SVT:s hemsida. Skulle du vilja tillbringa en kväll med det gänget, typ på middag i ditt hem ?
En stund senare förändras allt när det är dags för Hur mycket verklighet klarar vi av? och Sjölin med stor respekt men ganska klen engelska intervjuar Mohammed Omer, den prisbelönte fotojournalisten från Gaza, som med fara för sitt liv dokumenterade krigit inifrån krisens centrum- Plötsligt blir diskussionen om några konstfackslevers provokationer rätt pinsam. Talar MO sanning när han berättar att han vid hemkomsten från prisutdelningen i London torterades av israelisk säkerhetspolis i två och en halv timme innan han medvetslös fördes till sjukhus i ambulans ? Det kanske är alldeles rätt att bygga en mur kring "Mellanösterns enda demokrati" men runt hela, utan öppningar. Men Omer hade knappt fått sin "varma applåd" förrän vi skulle med till Skambyråni Malmö, "klubben där Sveriges pinsammaste texter möter sin publik". Egenartad programkomposition - måste vara motsatsen till Eisenstein attraktionsmontage. Att göra kulturprogram i tv är kanske inte svårt men tydligen väldigt besvärligt.
Ja, herregud - visst blir man stajlad. Och det är tveksamt om man överhuvudtaget bör ställa upp i TV. Radio är betydligt bättre, där går orden fram. Men om du lyssnar på programmet i Play, blundar och inte hakar upp dig på hur ufona ser ut, så kanske du upptäcker ett och annat. Jag tror att tanken var just den att samtalet mellan svenskarna skulle framstå som idiotiskt i förhållande till Gaza. Men så är det inte, och jag tror att du kommer att upptäcka det om du lyssnar noga på vad som sades.
Allt gott
Posted by: Maja | February 26, 2009 at 03:03 AM
Jag tyckte uppriktig det var rent för j-ligt skandalöst det där programmet. Ett mischmasch. Kommer aldrig att titta på Babel igen.
Posted by: Erik | February 26, 2009 at 03:39 AM