Birgit Nilsson har gett sitt enorma musikpris till Placido Domingo. Jaha. Så oväntat förutsägbart. Fullständigt respektabelt och helt självklart. Men vi hade väl alla trott - särskilt efter det smarta postuma upplägget - att BN hade hittat på något mycket klurigare. Inom storsångerskans av en traditionell konstuppfattning bestämda ramar men ändå oväntat. T.ex. Thomas Quasthoff - helt seriöst för en av de märkligaste sångargärningarna i nutiden, skapad mot alla odds. Eller - med fanstyg i blick - till en sommarkurs där unga dirigenter lär sig att man inte ska dirigera utan partitur och blunda inåtvänt som Karajan... Den här pristagaren hade vi ju alla tänkt på i första vändan för att sedan skjuta bort det med ett "nej, så enkelt är det inte, hon kommer att slå oss med häpnad, även efter döden". Men så blev det inte. Hursomhelst, grattis till en trägen arbetare i operakonstens vingård. Förlåt att vi inte blev överraskade.
Man skall gå med värdighet inte som en bitter surgubbe.
Släpp fram nån ny lovande dramaturg så kan han/hon slippa ägna sina dagar åt att vända hamburgare.
Posted by: al | February 21, 2009 at 02:54 AM
Jag antar att du egentligen kommenterar Stefans tidigare inlägg, om man nu kan kalla det där kommentar... Hellre kompetenta tanter och farbröder än flottiga stekare!
Posted by: Anders Nyström | February 21, 2009 at 09:52 AM
Känner vi någon surgubbe eller surtant? Suras kanske mer bland halvunga ?
Posted by: Stefan Johansson | February 21, 2009 at 03:55 PM
Personligen börjar jag känna mig rätt ilsken. Ja, varför inte sur? Och gubbe kommer jag definitivt att bli förr eller senare. Evigt ung -nej tack!
Posted by: Anders Nyström | February 21, 2009 at 04:41 PM