Kultur

Konst och verklighet på Konstfack och SVT

Börjar oplanerat och med stigande olust titta på första avsnittet av 183 dagar i SVT. Hur mycket "såpa" blir en dramaserie om en såpa ? Hur mycket sipprar det liksom in av såpa i en såpa om en "såpa" ? "Karaktären" - så heter det ju numera - Emma spelad av Tuva Novotny klär omedelbart av sig naken så fort hon får rycka in som reserv i Hus 1. Men eftersom hinnan mellan roll och aktör i den här typen av dramatik är så tunn är det omöjligt att säga att det inte är Tuva Novotny som visar sig naken för betalning. Elller båda i samma bild. Det får mig osökt (?) att tänka på de två konstfackselever som väckt så mycket anstöt med sin nymodernistiska tolkning av konst som provokation. Performance som konstform har nu i flera decennier attackerat och delvis löst upp gränsen mellan att framställa handlingar - som i föreställande dramatik - kanske utflyttade "i verkligheten" och att utföra samma handlingar s.a.s. i egen person i samma verklighet. När är det fråga om det ena eller det andra ? Kan jag eller kulturministern avgöra det ? Samtidigt delar jag hennes avsky för trashande av tunnelbane-vagnar. Men det kunde ju handlat om en iscensättning med betald scenografi och avlönade statister. Hade det varit mindre förgripligt ? Det måste väl ändå fortfarande vara skillnad på våldsdåd och iscensatta framställningar av våldsdåd ? Nu blev det ju inte en attack mot en blaserad konstpublik utan snarare - som någon mycket sympatiskt uttryckte det - mot "en offentlig sektor som redan går på knäna" - för 30 000  per DVD. Avslöjar priset konstnären som  cynisk samhällstrashare eller är han en entreprenör som alliansens kulturutredare borde se som exemplarisk ? Och det falska psykfallet - avslöjar hon psykvårdens brister eller förolämpar hon dess kamp mot otillräckliga resurser ? Och i nästa avsnitt av 183 dagar visar unga och okända skådespelare i början av sin karriär med mer eller mindre brio hur jämnåriga såpslavar förnedrar sig inför en sensationslysten publik som vi kan förakta. Eller är det vi som är hyenorna, bara "at one remove" ?

Google och Pirate Bay - men vem ser till det allmänna bästa ?

I morgon börjar rättegången mot fyra män, idealister eller kriminella, med anknytning till Pirate Bay. På väg mot söndagspromenaden råkarjag läsa Robert Darntons artikel om Googles jättelika projekt för inscanning av världens bibliotek, New York Review of Books nr 2 2009. Det är fantastiskt att Google - idag gratis - ger dom av oss som har en bra internetuppkoppling tillgång till tusentals böcker som inte går att få tag på eller som är mycket svåråtkomliga och befinner sig "in the public domain". Men det som mest intresserar Darnton är ett avtal mellan Google och en grupp av författare och förlag om digitalisering av ännu skyddade böcker som ska ge rättighetshavarna ersättning så länge verken är skyddade men som i sin förlängning ger Googles framtida ägare - vad de nu kommer att ha för syften - närmast monopol på digitalisering av alla böcker som idag är skyddade i USA. Dvs. ett slags universell kontroll över all litteratur i världen! Darnton menar att offentligheten sov medan det fortfarande gick att skapa ett digitalt världsbibliotek utanför den kommersiella sektorn - en chans som nu är försutten - men ger på vägen intressanta bilder av hur man såg på skyddade rättigheter när den moderna copyrighten tog form. Det skedde under upplysningstiden; Darntons exempel kommer främst från England och USA, där statsmakterna i slutet av 1700-talet ville garantera författarna rimliga inkomster för sina intellektuella mödor men de satte alltid det allmänna bästa före den privata profiten. Till en början tyckte man det räckte med en skyddstid på säg 14 år - medellivslängden var kortare än idag - som kunde omförhandlas och förlängas ett par gånger. Framförallt ville man hålla tillbaka dåtidens förläggares dvs. boktryckarnas krav på att tjäna pengar på döda författare. "Public welfare" dvs. i det här fallet allmänhetens tillgång till det tryckta ordet var viktig i en tid då läs- och skrivkunnigheten började definieras som medborgarskapets viktigaste attribut.

Så småningom har man i de flesta länder kommit fram till att författares och tonsättares efterlevande - men även t.ex. fotografers - ska njuta de ekonomiska frukterna av deras arbete och kunna bestämma om hur den ska användas i 70 år efter upphovsmannens död. Sedan några år lobbar de globala företag som köpt upp nästan alla 1900-talets många grammofonbolag för att skyddet för inspelningar dvs. artistprestationer på fonogram läs CD eller idag mp3-filer ska förlängas till 90 eller 100 år. Det skulle innebära att ett nutida mediaföretag skulle kontrollera, ta betalt för och ev. förhindra återutgivning av t.ex. Carusos  inspelningar från 1903, ja, i princip alla ljud inspelade mellan 1910 och 1939 skulle för en viss tid åtter bli "skyddade" dvs. utlämnade åt exploatering eller försummelse av moderna konglomerat som köpt upp efterträdarna till G & T, Columbia, Pathé, osv. Är det för det allmänna bästa eller för profit? Pirate Bay-nerdarna har ev. begått och förlett miljoner andra till kriminella handlingar. Google har världens dyraste advokater för att skaffa sig kontroll över hela västerlandets tryckta litteraturskatt - åtminstone den del som har en engelskspråkig förläggare - och dess framtida ägare kan när som helst bestämma sig för att ta betalt eller för att världsbiblioteket inte tar in tillräckliga reklamintäkter för att vara lönsamt att hålla upp på nätet. Det allmänna bästa där kanske måste räddas av all världens stats- och  universitetsbibliotek när marknaden drar sig tillbaka - jmf. med dagens finanskris...  Nej, skriverierna om olaglig eller snarare oreglerad nedladdning har liksom Darntons artikel fått mig att tänka om. Jag vet att jag får alla dessa nyttiga stiftelser efter Orff, Bergman, m.fl. emot mig men kanske borde alla verk skyddas bara så länge upphovsmannen lever - barnen får väl skriva egna böcker eller försörja sig på något annat - och sedan läggas "in the public domain" för det allmänna bästa?

Undrens tid inte förbi?

Världen upphör aldrig att förvåna - tänk att man kan lära sig något av Göran Skyttes avslaget nymoderata SvD-kolumn! (Som han delar med Elise Claesson och andra intellektuella giganter.)  Men undrens tid är inte förbi. Apropå de nio frispråkiga biskopar som vill införa civila äktenskapskontrakt har GS fått mig att förstå att kyrkan inte alls som jag trodde är skild från staten, i alla fall inte från den stat i staten som är partipolitik till - subtil men avvgörande - skillnad från väljardemokrati. Svenska kyrkan styrs av ett kyrkomöte som fortfarande har partipolitisk struktur och där partiernas C-politiker finner en spelplats. Och som på beställning dyker det idag i SvD upp två för mig helt okända politiker som tar biskoparna i örat och förklarar att kyrkbröllop i princip är Svenska kyrkans enda länk till allmänheten. I min enfald trodde jag att kyrkan idag var självstyrd av sina medlemmar och medarbetare, att ärkebiskopen var påve för Sveriges lutheraner och framför allt att kyrkan handlade om att välja Gud, inte brudklänning. Möjligheten att tvinga till sig kyrkbröllop av en präst som ev. har svårt för samkönat sex är ju ingen seger för mänskliga rättigheter på någon sida om altarrunden. Det är väl möjligheten att lagligen gifta sig - om man vill det - som är det viktiga, inte nostalgirasslet i kyrkorummet. Och jag kan inte se något fel i att biskoparna vill skilja på tro och juridisk status. Tack, Skytte, och avskaffa ett politiserat kyrkomöte. Annars går jag också ur den f.d. statskyrkan.

Nyspråk forts - fler vackra ord och fula

Hör just en ung man på radion som med ljus röst och lätt surrande innerstadsstockholmska talar om reklam men plötsligt avbryter sig och säger att det är ett fult ord - bygga relationer mellan människor och varumärken ska det heta på nyspråket. Lätt att distansera sig från. Men han talar också mycket om ärlighet. Snart har dom tagit över alla ord. Egentligen handlar det om en virtuell apa som heter Alejandro Fuentes Bergström och pratar om kontor(!) med spansk brytning på Youtube... en "enabler" - en möjliggörare. (Det förvånar mig att ingen med chilensk "bakgrund" har blivit kränkt eller att pk-polisen inte har ingripit men apan kanske är avväpnande charmig?) Ett ögonblick senare får minister Littorin inte säga "I luv yu" till sin 17 år yngre flickvän på Facebook för någon rapp språk- & relations-polis som gör en "maktanalys" av ministerns förhållande för att hon tycker att Littorin - som "är i förtroende-branschen" (gulp) - skriver till sin tjej som om hon var en kattunge... En galen värld?

Kulturutredning eller Falsk matematik ?

Så har den beramade kulturutredningen presenterats och kanske är det sant att det läckt så mycket att det väntade dånet förbytts till en viskning. Men djävulen bor - som vi allt oftare får upprepa - i detaljerna. Mitt minne av presentationen av 1974 års utredning är att jag, 27 år gammal och radiomedarbetare plus gruppteatermedlem, var tämligen oppositionell på en rad punkter mot vad jag då uupplevde som ett verk av medelålders snarare än progressiva utredare och experter. Men hur som helst var präglades den, sedd utan nostalgi, av att man var starkt engagerad för och mot saker, mot kommersialismens skadeverkningar, för delaktighet och regionalisering, osv.

Vad är 2009 års utredning starkt engagerad för eller mot ? Det kan jag inte urskilja; den verkar lika svalt stilfull och kultiverat marknadsmässig som ordföranden. Och som sagt - vi får se vad vi hittar i detaljerna... Aftonbladets kultursida gjorde igår en del av jobbet under rubriken Falsk matematik - Lars Ilshammar och Daniel Suhonen avslöjar räknetricket som tar död på de svenska kulturinstitutionerna. En artikel som kunde (?) varit skriven av institutionerna själva men vågar kalla t.ex. nedskärningar för just nedskärningar, osv. Bra läsning för att rensa upp i alltför anpassliga hjärnor, min egen t.ex. ...

Vad tycks om Avigdor Lieberman ?

Till det mest insiktsfulla som skrevs ur svensk horisont i samband med Gaza-kriget hörde Jan Tuningers och Barbro Eberans lågmälda, lidelsefria och illusionsfria artiklar under Brännpunkt i SvD. De fick svar som brev på posten av Ernst Klein och Lisa Abramowicz, som på varje punkt bestred respektive argumentering. För en gångs skull uteblev de obligatoriska insinuationer om antisemitism som ofta drabbar dem som på någon nivå kritiserar Israel. Och åtminstone Eberan hade ju lagt det stora ansvaret för situationen i Mellanöstern på Europa och USA. Nu hör jag en segerviss Avigdor Lieberman tala inför det israeliska valet - det är han som vill landsförvisa de israeliska araberna, dvs. de palestinier som är israeliska medborgare. En femtedel av landets befolkning. Det kallas etnisk rensning i alla andra länder och vi brukar avsky det, såväl i Ruanda som på Balkan. I de flesta länder skulle Lieberman kallas rasist, ja, fascist. Det skulle intressera mig att höra vad Klein och Abramowicz har att säga om Lieberman. Och framför allt - vad skulle de (våga) säga till honom och hans sympatisörer ? Kan man hoppas på ett fördömande ?  

Värdegrunder och andra (sken)problem

Vill ni inte heller betala en skattekrona till några konsulter (typ Bi Puranen & make) för att förbättra Skånepolisens "värdegrund"? Den kan bli lika dyr som Försvarets. Nej tack, Skånepolisen och alla andra poliser ska lära sig att veta hut - dvs. man varken tänker eller säger "niggerapa" like litet som "judesvin" eller "bögjävel". Det är vanligt folkvett. Inget man ska få extra betalt för. Hyfsa polisen och avskeda ev. rasistiska och/eller homofoba rötägg. Men låt inte skendebatten dölja vad det egentligen handlar om.  Dvs. "värdegrunden" hos huliganer med supportrar i Rosengård och andra förortsområden som begår mordförsök genom att kasta sten på bussar, bränna bilar och hindra brandkår och ambulanser att komma fram till nödställda.  

PS Läs Ulrika By i DN om bakgrunden till "Romario"-mordet. Man undrar över mer än "värdegrunder" hos de politiker som är ansvariga för en sådan samhällsutveckling, för att ha medverkat till uppkomsten av de nyfattiga etniska ghetton som närt t.ex. Romarios mördare. Men ingen kan heller avsvära sig sitt personliga ansvar för mord och mordförsök med hänvisning till utanförskap, hemlöshet, arbetslöshet, diskriminering eller kulturolikheter.

Pulverhäxan - ny eller återuppstånden ?

En av de större förtjänsterna med förträfflige John Cairds en smula baktunga Dramatenuppsättning av Shakespeares Muntra fruarna i Windsor är översättningen, signerad Ulf Peter Hallberg. Den vittre Berlin-skåningen har ofta sysslat med tunga tyskar och postmodernister vars ironi sällan skingrar gravallvaret. Här sätts UPH:s språkvirtuositet på prov i en frodig komedi, på gränsen till fars. Mitt jämnåriga sällskap och jag fäste oss särskilt vid den rasande Mr Fords tirader mot pigans moster från Deptford (Falstaff själv i förklädnad), krönt av "pulverhäxa". Vi vred oss av skratt och kunde inte låta bli att kommentera högt: Är det en "riktig" häxa, dvs. äldre fruntimmer i forna dagar som tillverkar elaka magiska pulver? Snarare såg vi framför oss någonting obeskrivligt av kvinnokön som kommer vaggande ner för Regeringsgatan vid pass våren 1967 med siktet inställt på Kungsan, hög på något stoff som ingen längre minns vad det kallades ? "Kolla tjacket - en riktig pulverhäxa..."

Ångest à la DN Kultur

Ibland är Rocky och Johan Croneman den enda läsningen för en vuxen människa i hela DN Kultur. Om inte Nina Björk - som en ledarskribent i hovtidningen uttrycker det - får magknip för att hon lämnat barn på dagis så är det Karolina Ramqvist som går upp i limningen och hyperventilerar. "Det är inte konstigt att Bob Marleys födelsedag blir ångestframkallande för så många" profeterar drakens dance hall-drottning. Jo, det är jävligt konstigt. Ångestframkallande? Smaka på det, ni. Fira gärna vilka gamla idoler ni vill. Men väx upp. Få ett liv. Helvetet avskaffade Dagens Nyheter för snart ett sekel sedan. Men uppenbarligen inte skärselden - för läsarna. Finns det en redaktionsledning?

Brott och brott - urspårat om kravaller

Visst skäms man när man hör de skånska polisernas rasistiska utfall men sedan spårar "debatten" snabbt ur. Att kalla någon för apa eller blattejävel som ska kastreras eller ännu värre är dumheter, möjligen olagliga sådana. Att kasta sten på en buss, tända eld på en bil eller hindra ambulans eller brandkår från att komma fram är allvarliga brott, som inte kan skyllas på sociala förhållanden eller brister i integrationspolitik utan helt och hållet faller tillbaka på gärningsmännen och ska lagföras och bestraffas som mordbrand eller mordförsök. Omskola eller avskeda rasistiska element i poliskåren men jämställ inte skitsnack, fördomar och dålig attityd med våldshandlingar som hotar andra människors hälsa och liv.