Som gammal vapenvägrare trodde jag knappast att jag skulle sluta som försvarsvän. Det var naturligt för mig att vägra lära mig bruka vapen i slutet av 60-talet mitt under kalla kriget - jag var som många unga män (och kvinnor) emot våld, atombomber, upprustning och NATO, dessutom hade jag (mycket ovanligt i Sverige då) en far som sett strid som aktiv dvs. frivillig i Finland i början av 40-talet. Det gick så långt att jag fick ta en månad i fängelse, vilket låter mer dramatiskt än Asptuna öppna anstalt. Sedan mönstrade jag om och mönstrades ut. Andra tider än idag då tydligen bara de som vill gör lumpen. I många år levde jag sedan i den bekväma förvissningen om att ett rimligt försvar upprätthölls av politiker som höll precis rätt balans mellan fredssträvan, försvarsiver, regionala intressen och industri-intressen. Men hej vad jag och många andra bedrog oss! Nedrustning låter bra, en nation med ett utomordentligt kostsamt och tydligen delvis verkningslöst försvar låter skrämmande. Att hjälpa till vid krishärdar på olika håll i världen klingar tillfredsställande politiskt korrekt. Men när Bo Pellnäs som den senaste i en rad av experter med olika politiska bakgrund - men det gemensamt att de är utomordentligt kritiska mot försvarsledning och flera regeringar - påpekar att vi idag inte kan försvara Stockholm mot en plötslig attack, att Gotland saknar försvar och kan ockuperas av den som har lust, att större delen av landet inte kan försvaras mot konventionella anfall därför att man sedan länge bekvämt räknar med att sådant aldrig kommer att inträffa - då blir en gammal vapenvägrare djupt oroad. Är jag en egoistisk hycklare som själv inte ville men nu förfasar mig över att Sverige inte skulle klara en "terroristattack" eller en "georgisk" episod i Östersjön? Krig är fruktansvärt, det räcker att kolla tv-nyheterna. Min frånskilde far slapp undan med livet men levde resten av sitt liv med problem han ådragit sig som frivillig i broderlandet för nu snart sjuttio år sedan och som negativt påverkade hans kvinnors och söners liv. Vi klarade oss ändå enastående bra. Men jag förstår varför jag som ung inte ville ha något att göra med "det militära". Nu kan sonen bara konstatera att av två lika fredliga nationer har Finland utvecklat sitt försvar och Sverige mer eller mindre lagt ner sitt. Vilken linje är förnuftig ?
Comments