Bloggosfären är redan fylld av kommentarer till hur bonussvindel och extrema lönelyft i ledarskiktet på krisande banker och företag skiner i ögonen på dem som får känna av konjunktursvängningarna liksom mer in på skinnet och benen. Och det behövs ingen kommentar från en kulturbloggare som brukar försöka undvika ämnen som han inte behärskar - dit hör ekonomi. Men som gammal skådespelare hör jag hur föga övertygande det klingar när t.ex. vd i SEB Annika Falkengren "av hela sitt hjärta" beklagar det töntiga, nu skamligt avslöjade försöket att mörka hur jättebonusar skulle ersättas av väldiga påslag på den fasta delen av den krisande bankens lednings löner, i hennes fall på två miljoner. Eftersom man inte heller lyckats "förklara" att man bara bytte lönesystem har AF gått med på avstå från en höjning från 7 till 9 miljoner i årslön. När mindre bemedlade har synpunkter på dessa enorma ersättningar till ledare för såväl företag som banker och statliga bolag bli svaret alltid att dessa löner med eller utan bonusar måste vara konkurrenskraftiga på en global marknad. Men är det verkligen så att om SEB skulle erbjuda Annika Falkegren 3,5 miljoner i stället för 7 eller 4,5 i stället för 9 så har AF så många jobberbjudanden med högre lön från andra håll i världen att hon skulle tacka nej? Står verkligen storföretag och banker från hela världen i kö och konkurrerar om svenska vd-ämnen med så feta erbjudanden eller är detta bara en myt, kollektivt spridd av dessa, för att gemensamt trissa upp löner och ersättningar? En bubbla, som också borde få brista? Är det så att vd Falkengren stannar kvar på sin post av ren snällhet eftersom hon i morgon dag skulle kunna få ett jobb någonstans i världen med 9 eller 10 eller varför inte 50 miljoner i årslön? Vi är medvetna om att det finns stora ägare, mycket förmögna människor, verkliga kapitalister, som - om de vill - kan ta ut många gånger mer. Men kan någon toppchef med aldrig så hög ställning och aldrig så ansvarsfulla uppgifter vara värd sådär tio gånger mer i månaden än vad de har som bland vanliga löntagare räknas som höginkomsttagare? Är det alls rimligt att betala trekvarts miljon i månaden i lön för något arbete? Eller är jag bara dum eftersom jag inte kan någonting alls om ekonomi?
PS Och nu en ny skandal med Christer Elmehagen - vilket namn f.ö. - i AMF som kapat åt sig en jättepension. Falkengren och Kerstin Hessius var alltså inga "ensamma damer" - de hade redan sällskap i de girigas förening. Och så träder de fram, ber om ursäkt och avstår någon miljon, "lägger det bakom sig" - som P1:s omistliga Spanare påpekade i morse och som någon annan redaktion uttryckte det - "gråter hela vägen till banken". Eller kanske som hjältinnan i Verdis Trubaduren gjorde i tysk översättning - "ler under tårar"... Det har de ju råd med. Inte bara i USA och på Island har finanskrisen aktualiserat gamle Brechts klyscha om att grunda en bank eller/och råna en. Varför inte bäggedera?
Comments