Kultur

Läst & lyssnat forts - kritiker och politiker om musik i finansbladet

Wenn jemand eine Reise thut - ja, Financial Times kan man läsa hemma men det gör jag inte. Alltså blir det t.ex. som enda engelskspråkiga alternativ till hotellfrukost i holländska Zwolle. Och det är alltid nyttigt med nya vinklar på kända fenomen. Kommer ni ihåg med vilken new age-flummig vördnad som den USA-baserade kinesiske tonsättaren Tan Dun hälsades här i höstas på Konserthuset? Desto nyttigare att läsa vad FT:s musikkritiker Andrew Clark har att anföra om Tan Duns pianokonsert efter pianovidundret Lang Langs konsert i serien UBS Soundscapes i London för ett par dagar sedan - "a string of disjointed ideas, sentimental fragments, thwacky syncopations and heavily repeated clusters - all suggesting Tan is less interested in the keyboard than in ad-libbing his way through the stylistic cliches of east and west". Heja! Clark tycker till sist att Lang Lang förtjänar bättre än "to carry this showman's drivel round the world"! Drivel = smörja.

Tan's nyskrivna Internet Symphony är enligt samme kritiker "more a triumph of marketing than a work of art". Sarkasm och elakhet är inget gott i sig men det finns (dålig) konst som förtjänar invektiv. Andrew Clark går på som salig PB - Wilhelm Peterson-Berger - gjorde som kritiker i DN för sådär åttio, nittio år sedan. Det gör ingen svensk  musikkritiker idag - när det behövs. Det skulle inte vara pk att kritisera Tan Dun som Clark i svensk press - man kan bli anklagad för vit etnocentrism eller något värre...  Att kritisera en tonsättare som verkligen är ett marknadsföringsfenomen för att exploatera västs exotistiska ntresse för vissa aspekter av öst kunde i värsta fall beskrivas som ett rasistiskt påhopp. Men här är det inte kritikern utan tonsättaren som är problemet.  

Och så beslutade EU-parlamentet den 22 april att föreslå förlängning av rättsskyddet för musikinspelningar till 70 år efter inspelningstillfället. Ingen seger för det allmänna bästa men "music for the ears of the big record companies" som gröna parlamentsledamoten Eva Lichtenberger från Österrike formulerade det. Nu gäller det att tillräckligt många länders parlament går emot. Artister, ackompanjatörer, studiomusiker, körsångare, instuderare, orkestrar, m.fl. ska ha ordentligt betalt medan de lever. Det är hyckleri att förege att man under 70 år skulle leta upp dem för att betala rättigheter som aldrig avtalats.   

Vad rör oss Polens affärer?

En  rad ur en Bellman-sång om krogbråk om Polens delning i 1700-talets Stockholm var utgånspunkt för en recension av Leif Zern av det första svenska gästspelet av polska Teatr 77 med Retrospektywa - en föreställning om dåtidens Polen speglat i sin historia - hos Teater 9 i slutet av 70-talet. Zern ansåg att Polens affärer visst rörde oss. Samarbetet mellan Teatr 77 och Teater 9, krönt av samarbetsprojektet Korsväg, var en av utgångspunkterna för ett samtal i måndags om polsk teater då och nu hos Turteatern i Kärrtorp, arrangerat av Danshögskolans Bodil Persson. Jag fick anledning att tänka både tillbaka på Grotowskis första svenska gästspel i mitten av 60-talet - så längesedan och känns som igår - och rumstera om i arkivet efter bilder från samarbetet med "våra" polacker. Sen var det också en stark upplevelse att tillsammans med Teater 9-kollegorna Gunilla Fischer-Bergerham och Märta Velander försöka ge de till stor del ganska unga deltagarna en bild av radikala teaterprojekt för trettio, fyrtio år sedan. Inte upplevde vi då att Zerns och Björn Nilssons recensioner ofta upphöjde det här arbetet till rangen av stora teaterhändelser, vi kämpade ju i underläge, stolta och bittert förvissade om att det vi gjorde skulle påverka, då och på sikt. Gjorde det så? Bortglömt är det ju uppenbarligen inte men de underströmmar som kan finnas någonstans i dagens teater är svåra för oss att uppfånga. Och i Polen förändrades ju allt när järnridån drogs upp (eller föll eller vad den gjorde) - den var ju cyniskt nog en stor förutsättning för avantgardeteaterns blomstring i Polen från efterkrigstid till mitten av 1980-talet med Grotowski, Kantor och alla de "fria"  grupperna. Det realsocialistiska förtrycket, instängdheten skapade identifikationen mellan konst och uppror. Ja, ni sena tiders barn, där finns en del att tala om.

Brott och brott - inte bara teater

För något år sedan mördade tre unga grabbar kallblodigt i tre etapper en 55-årig handikappad man i Sollentuna - alkopolare till mamman till en av dem. De filmade dådet med mobilkamera, mellan attackerna lämnade de honom döende och återvände till sist för att göra slut på honom. Straffen som utdömdes var så obetydliga att åtminstone två av tre nog redan är ute i frihet. Tror någon på att de skulle ha mer respekt för människoliv nu än då ? Idag kunde man läsa om domarna för två svenska tonåringar som dödat en 26-åring - också kallblodiga nog att efter dådet göra återbesök för att hämta  offrets dator. Straffen var obetydliga - sluten ungdomsvård i som mest tre år. Jämför ett år vardera plus miljoner i böter för huvudmännen i TPB-målet. En orättvis jämförelse ? Jag tycker man har rätt att göra den.

TPB-domen - statuera exempel eller till det allmänna bästa ?

Inte för mitt liv kan jag se de dömda i The Pirate Bay som martyrer för det fria nätet. Åtminstone en av de fyra verkar direkt obehaglig, en riskkapitalist med högerextrem profil. Men samtidigt blir jag förvånad när jag t.ex. ser hur okomplicerat svenska författare - som knappast kan ha drabbats ekonomiskt av fildelarverksamheten - gläds åt en rättsseger för de stora mediakonglomerat som idag står bakom de kända märkena inom film, musik, underhållning. Jag sympatiserar inte med stöld, jag tycker att författare, kompositörer och andra upphovsmän precis som artister framförallt ska få rejält betalt medan de lever och av sina uppdragsgivare. Men samtidigt måste vi fråga oss om målsägande på så olika ekonomiska och maktnivåer verkligen kan ha samma intressen. Om det är bra att användarnas rättigheter alltmer inskränks och nätet ytterligare kommersialiseras. Om sådan frågor bör avgöras i domstol eller i parlamentet. Om den nu överklagade TPB-domen - med dess groteska skadeståndskrav som bara kan ha dömts ut för att statuera exempel dvs. skrämmas - verkligen gynnar det allmänna bästa. Det måste väl ändå vara målet för alla handlingar i ett demokratiskt samhälle ?

Vad vi vill ha i staden

Promenerar hem från jobbet - efter Siegfrieds tredje akt - vid kvart över åtta, halv nio på annandag påsks kväll. (En häftig inhoppande Brünnhilde med äkta höga C´n räddade under jubel denna inställningshotade föreställning i vår tredje Ring-) Sval vårskymning och stark fågelsång på avstånd nästan överallt i Norrmalms stenstad. Och då talar jag inte om Skogsfågeln i den nyss avslutade Wagneroperan utan om små sångare i fjäderskrud. Och jag går inte genom några parker utan på gator genom stadskvarter. Fåglarna hörs från innergårdar och från träden på gatorna. Tidningen Vi i Vasastan kan inte få någon ordning på att vasastadsborna varken vill ha de stora kedjornas affärer i en tänkt galleria eller handla i de små butiker som kämpar mot hyreshöjningar och minskad försäljning. Kanske är det en icke-fråga. I en någorlunda stor stad vet man att man alltid kan handla det man behöver, det är köparens marknad när vi är så pass många. Men fåglarna försvinner när träden huggs ner och gatorna blir mörkare om husen byggs högre. Och fågelsång mitt i stan, ja, ett pastoralt Stockholm, det vill vi ha, vi som bor här nu och vi unnar det till alla de hundratusentals inflyttade - varifrån? - som stadsutvecklare och politiker säger att vi ska få sällskap av. De är välkomna till en stad där man promenerar stilla mitt i stan på en helgdagskväll och där fågelsången fortsatt hörs.

Nyss lyssnat - klarspråk från Ekman

Det är befriande att höra folk tala ur skägget eller hur man nu ska formulera sig helt pk om det är en kvinna som talar. P1:s Teologiska rummet handlade ikväll om det religiösa språket och nya generationers svårigheter att tolka eller ens förstå det, framför allt utanför religiösa sammanhang. Marias bebådelse har tydligen i samband med Historiska museets Maria-utställning  kallats "den första beskrivningen av en våldtäkt". Hädelse eller radikalfeminism frågar programledaren, författaren Kerstin Ekman svarar "bara dumt". Längesen någon var så tydlig i en liknande debatt. Väldigt många trogna läsare ger förstås mod att stå fast i tidens ström.

Läst & lyssnat - skärpt NY transa & tuff skit från Berlin

Vill bara rekommendera en elak hemsida/blogg www.parterre.com där "La Cieca"  (= den blinda men också mammarollen i Ponchiellis Gioconda), en operagalen newyorktransvestit, kör herrans tukt och förmaning med Gelb, Mortier, m.fl. operamagnater. Liksom med pengakåta operadivor och pretentiösa varumärkesregissörer. Bakom den 70-taligt campa attityden och en kokett gammelbögig  svada döljs inte bara ett hjärta av guld utan ett genuint operaintressse, rejäla kunskaper och verklig kritisk insikt om än ur ett perspektiv fjärran från tysk regiopera... Hans/Hennes välkomnande "chèr public" är lika uppiggande som någonsin min gamle chef Claes Hoogland "tjära lyssnare". Denna vecka ger La Cieca sig på trendregisssören Calixto Beitos senaste erövring - han gör på Berlins ärorika Komische Oper slarvsylta av Glucks fascinerande och alltför sällan spelade Armida. Ett videoklipp ur tysk tv-journal visar okommenterat snapshots med nakna hunkar i hundkoppel och en sopran som "går ner" på en tenor i ögonbindel. En ung svenska, Malin Bengtsson, som här får sin stora chans (?) förklarar hur svårt och härligt det är och regissören anförtror tittarna att alla hans sexuella upplevelser gett honom något värdefullt. Som publiken och Gluck ska umgälla. Intressant premiär, tycker den stilfulla tv-presentatören, "ett par penisar" stör väl ingen idag. Nej då. Tuff skit som La Cieca skulle säga - för Gluck och publiken.

Läst & hört forts - berlusconiserad jordbävning

Hörde just på lunchekot att Berlusconi tycker att de utblottade jordbävningsoffren i Aquila som fått en provisorisk tillflykt i en tältstad ska låtsas att de är "på utflykt". Obama och Putin vill skicka hjälp, den egne premiärministern driver med de drabbade. Italiens rikaste clown ger nybildningen "berlusconisering" - dvs. chockterapi mellan plötsliga privatiseringar och extrem statskontroll - en vidare innebörd.

Sett & läst forts - om forskning av skilda slag

Ett antal "kändisar" (varför uppfann tant Moppe det ordet för snart 60 år sedan?) söker "sina rötter" dvs. får subventionerad släktforskning i SVT. Eftersom Malin Berghagen - i motsats till sina föräldrar - för mig är en doldis mötte jag en trevlig medelålders fyrabarnsmamma av obestämd artistisk profession och ett spöklikt nedlagt gruvsamhälle i Dalarna. Rena Stephen King. Men måste man besvära arkiv och forskare för att få fram uppgifter på kända förfäder som står i uppslags- och referenslitteratur? Fast det blir förstås inget nöjsamt tv-program om man bara rakt av slår upp bröderna Johan och Albion Örtengren, operasångare/körledare resp. Dramatenaktör i Sohlmans Musiklexikon (1a uppl.), m.fl. uppslagsböcker, i gamla Svanbergs Kungliga Teatrarna 1869-1910 eller i nyutkomna Svenska skådespelare. Inte för att någon av dessa står i allra främsta hyllan på varje bibliotek men ganska ofta på antikvariatet. Och barytonen, musikläraren tillika grammofonpionjären  Göran Lindstedts dödsår var aldrig okänt, hans data finns i skivhäften och diskografier sen 70-talet. Naturligtvis är det skojigt att se forskarna hjälpa rotsökaren med detta och de kungliga teatrarnas arkiv får bra PR. Men det är tankeväckande att ingen i programmet nämner att det finns referensverk och uppslagsböcker. Det är som om dessa nyttiga saker håller på att försvinna ur allmänna medvetandet. Samtidigt som mindre nogräknade släktforskare än Malin B. samt diverse nerdar och fans ibland fabricerar fiktiva biografier om nära och kära eller gamla idoler på Wikipedia. För något år sedan slog jag upp artisten Isa Quensel där för att snabbt få ett dödsår och kunde till min häpnad ta del av en karriär - bl.a. som regissör på Operan efter sin aktiva sångartid - till stor del hämtad ur någons fantasi - trots att damens autentiska verksamhet räcker och blir över. Vid senaste kontroll är den korrigerad men även här är det väl klokare att gå till skrifterna än att leta i minnet.

Konstfackseleven Anna Odells uppmärksammade forskningsprojekt mot (?) den svenska psykvården  har fått en intressant parallell. En "privatperson" har - vi förutsätter för forskningsändamål - beställt fram barnpornografi på Kungliga Biblioteket och sedan polisanmält biblioteket för spridning av densamma. Tala om brottsprovokation! Igår framträdde en kvinna med en oemotsägligt empatisk finlandssvensk röst i P1 Morgon och förklarade att övergreppen upprepades varje gång någon betraktade bilderna, uppenbarligen oavsett syfte. Alltså borde ju både bibliotekarien och beställaren lagföras. Övergrepp mot barn och pornografisk eller annan dokumentation av sådana är - även om bilderna var lagligt tolererade på 1970-talet - avskyvärda precis som t.ex. nazisters fotodokumentation av koncentrationslägerfångar. Men man skulle i det senare fallet knappast påstå att övergreppen upprepas varje gång någon motvilligt tar del av materialet. Med all respekt för medlemmarna i gruppen Anhöriga till sexuellt utnytjade barn så bör de nog verka med mer respekt för forskningens och arkivens frihet - och en demokrati som inte känner retroaktiva lagar - om de inte ska avfärdas som provokatörer. Kungliga Biblioteket skall - oavsett vad opinionen tycker om alstren - spara alla i Sverige tryckta skrifter - om än i giftskåp - punkt slut. Ska vi förbjuda läsning eller innehav av Hitlers Mein Kampf för att nynazism är ett  problem?  Och i motsats till Odell går väl den här provokatören inte i skolan? Men som Odell och t-banetrasharen undergräver inte Atsub med sin aktion ytterligare ett stycke av en viktig samhällelig, ja, demokratisk, funktion för ett aldrig så vällovligt särintresse?  

Men vem vinner valet, Demoskop?

Press och radio kommenterar på söndagsmorgonen - mer eller mindre skadeglatt - hur moderaterna ökar och socialdemokraterna - läs Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin - rasar, allt enligt Demoskops mätning fram till 2 april. Ingen har hittills observerat att det ändå skulle bli regeringsskifte om väljarna skulle rösta som Demoskops intervjuade. Både kristdemokraterna och centerpartiet hamnar ju där under fyraprocentsspärren. Högern äter sina stödpartier medan sossarnas allierade faktiskt växer när det största partiet minskar. Pyrrhusseger för Reinfeldt, alltså. Men därom är det tydligen bäst att tiga. Nu tror å andra sidan ingen vettig människa varken på att moderaterna kommer att förbli största parti i särskilt många undersökningar eller att vi skulle slippa en glatt hojtande Maud Olofsson i politiken.