Har aldrig förut repriserat en gammal bloggpost - möjligen hänvisat till en - för den verkligt ambitiöse läsaren. Men det är någonting kring "krisen" - är den verkligen en övergående höjdpunkt eller en oåterkallelig förändring - och potentaternas G-20-möte i London som får mig att vilja repetera den - främst för min egen skull. Har så lätt att glömma bort verkligt smarta tankar - egna eller andras. Och är fortsättningen "efter krisen" verkligen en återgång till en något smartare och reformerad marknadsekonomi eller kanske mer kinesiska förhållanden dvs. ajöss till demokratin som vi känner den? Världens fattigaste riskerar att svälta ihjäl under en global recession men vad händer i väst om/när medelklassen inte riktigt proletariseras - arbetarjobben finns ju inte längre - utan pauvriseras dvs. utblottas av massarbetslöshet och krympande trygghetssystem? Såhär skrev jag i november 2007 - motsättningen mellan hittills välbeställda lönearbetande och "ett litet antal superrika" har ju knappast blivit mindre i kölvattnet av den internationella debatten om bonusgirigheten. Läs om och avgör om min nästan namne Stefan Jonsson kan lägga profet till sin CV...
Den 4 augusti i år publicerades en artikel på DN Kultur, vars första halva var så uppseendeväckande att jag har tänkt på den av och till sedan dess. Vad jag vet har den inte kommenterats någonstans. Möjligen berodde det på att det mest remarkabla var inledningen till en mer allmän betraktelse av Stefan Jonsson om den dödförklarade marxismens ständiga återkomst i nya skepnader. Det är förstås en infallsvinkel som antingen viftas bort som förlegad eller - om man tar den på allvar - för en del känns som en genant påminnelse om ungdomens förlöpningar.
Men det intressanta var inledningen. Jonsson citerade en rapport från Storbritanniens försvarsministerium om globala strategiska trender 2007-2036, diskuterad i amerikanska Monthly Review. Rapporten ser ekonomisk globalisering, social polarisering och klimatförändring som framtidens orosmoln, som leder till skärpta globala motsättningar i kampen om resurserna. En växande global ojämlikhet leder till "inte bara en ny våg av anti-kapitalistiska ideologier... utan också till populism och en pånyttfödd marxism. Försvarsministeriet fortsätter: "Medelklassen kan förvandlas till en revolutionär klass och överta den roll som Marx tilldelade proletariatet." Men hur i all världen och varför? Jo, på grund av "globaliseringen av arbetsmarknaden, minskande välfärd och fallande sysselsättningsnivåer". Medelklassen tappar tilltron till staten och "den växande klyftan mellan den och ett litet antal superrika individer kan leda till misstro gentemot meritokratin". Samtidigt kommer medelklassen att inte bara uppleva en växande urban underklass som ett hot mot den sociala ordningens stabilitet utan också högre privat skuldsättning och sjunkande pensioner. Försvarsministeriets slutsats blir att "ställda inför dessa bägge utmaningar kan världens medelklasser förena sig (!) och dra nytta av sin tillgång till kunskap, resurser och färdigheter för att forma de transnationella processerna efter sina egna intressen." Ja, det är förstås ett skräckscenario för både de superrika och den professionella politiska klassen.
För mig är det den här gången obegripligt att Stefan Jonssons artikel inte väckte uppståndelse åtminstone på ledar- och kultursidor. Är det inte ganska remarkabelt att försvarsministeriet i en av världens stora demokratier ser medelklassen - idag i de flesta västländer den största väljargruppen lika med "folkets" flertal - som det kanske största hotet mot en ekonomisk och politisk utveckling som tydligen ska fortgå oavsett vad folkflertalet anser om den och dess konsekvenser? Jonsson påpekar det vidunderliga i att "försvarsministeriet pekar ut Storbritanniens och andra länders lönearbetande medelklass som en hotbild", fullt i klass med terrorister eller upprorsrörelser tredje världen. Sen drar han slutsatsen att det är ännu vidunderligare att brittiska försvarsministeriets utredare tänker "marxistiskt". Nåja. För mig räcker det att de utnämner sitt eget folk till fienden. Kan sommarstiltjen ensam förklara att ingen läste Jonssons vidunderliga referat när det publicerades i augusti ? Eller är perspektivet 2007-36 för långt precis som när det gäller smältande polarisar ?