Ett antal "kändisar" (varför uppfann tant Moppe det ordet för snart 60 år sedan?) söker "sina rötter" dvs. får subventionerad släktforskning i SVT. Eftersom Malin Berghagen - i motsats till sina föräldrar - för mig är en doldis mötte jag en trevlig medelålders fyrabarnsmamma av obestämd artistisk profession och ett spöklikt nedlagt gruvsamhälle i Dalarna. Rena Stephen King. Men måste man besvära arkiv och forskare för att få fram uppgifter på kända förfäder som står i uppslags- och referenslitteratur? Fast det blir förstås inget nöjsamt tv-program om man bara rakt av slår upp bröderna Johan och Albion Örtengren, operasångare/körledare resp. Dramatenaktör i Sohlmans Musiklexikon (1a uppl.), m.fl. uppslagsböcker, i gamla Svanbergs Kungliga Teatrarna 1869-1910 eller i nyutkomna Svenska skådespelare. Inte för att någon av dessa står i allra främsta hyllan på varje bibliotek men ganska ofta på antikvariatet. Och barytonen, musikläraren tillika grammofonpionjären Göran Lindstedts dödsår var aldrig okänt, hans data finns i skivhäften och diskografier sen 70-talet. Naturligtvis är det skojigt att se forskarna hjälpa rotsökaren med detta och de kungliga teatrarnas arkiv får bra PR. Men det är tankeväckande att ingen i programmet nämner att det finns referensverk och uppslagsböcker. Det är som om dessa nyttiga saker håller på att försvinna ur allmänna medvetandet. Samtidigt som mindre nogräknade släktforskare än Malin B. samt diverse nerdar och fans ibland fabricerar fiktiva biografier om nära och kära eller gamla idoler på Wikipedia. För något år sedan slog jag upp artisten Isa Quensel där för att snabbt få ett dödsår och kunde till min häpnad ta del av en karriär - bl.a. som regissör på Operan efter sin aktiva sångartid - till stor del hämtad ur någons fantasi - trots att damens autentiska verksamhet räcker och blir över. Vid senaste kontroll är den korrigerad men även här är det väl klokare att gå till skrifterna än att leta i minnet.
Konstfackseleven Anna Odells uppmärksammade forskningsprojekt mot (?) den svenska psykvården har fått en intressant parallell. En "privatperson" har - vi förutsätter för forskningsändamål - beställt fram barnpornografi på Kungliga Biblioteket och sedan polisanmält biblioteket för spridning av densamma. Tala om brottsprovokation! Igår framträdde en kvinna med en oemotsägligt empatisk finlandssvensk röst i P1 Morgon och förklarade att övergreppen upprepades varje gång någon betraktade bilderna, uppenbarligen oavsett syfte. Alltså borde ju både bibliotekarien och beställaren lagföras. Övergrepp mot barn och pornografisk eller annan dokumentation av sådana är - även om bilderna var lagligt tolererade på 1970-talet - avskyvärda precis som t.ex. nazisters fotodokumentation av koncentrationslägerfångar. Men man skulle i det senare fallet knappast påstå att övergreppen upprepas varje gång någon motvilligt tar del av materialet. Med all respekt för medlemmarna i gruppen Anhöriga till sexuellt utnytjade barn så bör de nog verka med mer respekt för forskningens och arkivens frihet - och en demokrati som inte känner retroaktiva lagar - om de inte ska avfärdas som provokatörer. Kungliga Biblioteket skall - oavsett vad opinionen tycker om alstren - spara alla i Sverige tryckta skrifter - om än i giftskåp - punkt slut. Ska vi förbjuda läsning eller innehav av Hitlers Mein Kampf för att nynazism är ett problem? Och i motsats till Odell går väl den här provokatören inte i skolan? Men som Odell och t-banetrasharen undergräver inte Atsub med sin aktion ytterligare ett stycke av en viktig samhällelig, ja, demokratisk, funktion för ett aldrig så vällovligt särintresse?
Comments