Såhär kommenterar signaturen Magnus efter min förra blogg Maria Svelands recension av Joyce Carol Oates dagböcker, där han ser ett krav på att den som älskar en författares verk ska bli älskad tillbaka av författaren som person: Det är inget annat än maktutövning, ett försök att äga författaren och säga till henne "nu måste du lyda dina fans litet, du får inte vara elak och tänka själv om det strider mot våra krav på dig". Jag skulle tro att det är just den sortens maktanspråk och förvridning som gjort att Joyce Carol Oates, i likhet med t ex Doris Lessing och Tori Amos, har varit så tyst om sitt privatliv och gjort en så klar skillnad mellan verk och person, trots att verket lånar en hel del från privata erfarenheter.
Intressant. I en recension av Johan Erlandssons bok om Allan Edwall tycks DN:s Malin Ullgren apropå verk och person beklaga att "ganska stor försiktighet iakttas vid det privata, såsom det nog lätt blir när män biograferar män." Det skulle alltså vara kännetecknande för manliga levnadstecknare att avstå från att hänga ut nyligen avlidna kända människors efterlevande och partners ? Nja, om det vore så väl. MU menar att "förmodligen måste objektet kränkas en aning för att bli så sant som möjligt i texten." Skulle kränkningar ligga bättre till för biograferande kvinnor ? Eller menar MU bara med en pseudofeministisk schablon att män skyddar män in i döden ? Förljuget eller ridderligt eller en värderingsfråga ?
Vad gäller Edwall har jag personligen känt och arbetat tillsammans med minst två av "hans" kvinnor - de hade sina liv - och de är väl värda sina egna böcker, om de inte redan skrivit dem själva, flera stycken.
Mmm, min bild är att många 'nyfeministiska' kritiker och journalister - men inte *bara* feminister - menar på att snack om privatlivet, och outandet av privat skam, i sig är gränssprängande och progressivt. Verket som sådant är för avslipat, man vill ha ett privat facit och en intimitet med författaren, musikern, skådespelaren, förebilden. Ungefär som att inte köpa en skiva om man inte också kan få demoinspelningar och kommentarer, och få yttra sig om dem. En hållning som jag tycker är motsatsen till progressiv, den är ibland till och med dekadent, desssutom ängslig eftersom den inte litar på fiktionens kraft.
isobel Hadley-Kamptz skrev för nåt år sen i något bloggsammanhang att alla riktigt bra romaner bottnar i självhat, en tanke som jag tror är i släkt med Ullgrens. Den skulle kunna betyda att "det är först när du hatar dig själv hårt och galet och blir paranoid också mot andra som du släpper fram det intressanta". Med den måttstocken måste en författare så klart vara privat och bekännande, men vad är det för inställning till berättandet och gestaltandet?
Posted by: Magnus | May 24, 2009 at 09:10 PM