För några veckor sedan hörde jag en enastående plastiskt, dynamiskt och stringent dirigerad Wagner-konsert med Kungliga filharmonikerna, en utomordentlig orkester som sällan brukar kännas helt idiomatisk i Wagner. Men f.d. östtyske Hartmut Haenchen höll tydligen trollspöet i handen och tolkningen av Tannhäusers uvertyr och backanal gav mig en upplevelse så stark som jag kanske inte fått sedan jag hörde den medvetet för första gången, för ett halvsekel sedan med Hovkapellet ledda av en fortfarande ung Sixten Ehrling. Nu hör jag Haenchen dirigera Residentie-orkestern från Haag - Nederländska operan har ingen egen orkester - medan jag ser på DVD av Pierre Audis uppsättning av Rhenguldet från 1999. Det är minst lika spännande om än inte - förstås - med samma styrka som den så oväntade live-upplevelsen i Konserthuset. Men jag har sällan hört ett framförande av Wagner där orkesterspel och sång var så olika och av så olika kvalitet. Orkesterspelet är fascinerande: stramt och dynamiskt, känslostarkt men musikantiskt, aldrig självbespeglande eller pretentiöst från dirigentens sida, perfekt balanserat på ett vis som tycks väsensskilt från hur t.ex. Barenboim eller Levine dirigerar Wagner eller någon av de dirigenter, som på olika sätt fullföljer traditioner från den subjektivt romantiska sidan hos Furtwängler. Ingenting blir sämre av att HH använder den senaste källkritiska utgåvan av Wagners partitur där varje föredragsbeteckning korrlästs för att få rätt nyanser. Sången däremot känns - utan att det skulle vara de enskilda sångarnas fel - märkligt överinstuderad, övertolkad; alla dessa plötsliga accenter, oväntade dynamiska förändringar med sforzati, marcati, strypningslika fortepiano-effekter liksom plötsliga hårnåls-diminuendon och -crescendon verkar artificiella, störande. De hämmar snarare än lyfter gestaltningen av texten och rollerna. Märkligt. Om det påminner om något jag hört förut så är det vissa av de allra tidigaste inspelningarna av vokala fragment ur Ringen. Väl att märka inte av förra sekelskiftets internationella storsångare utan av artister som drivits fram i Cosima Wagners stilskola som odlade ett märkligt explosivt sångsätt. Det föregavs utgå från texten mer än vokallinjen och gav upphov till ett notoriskt "Bayreuth bark". Alltså kanske också i Amsterdam 1999 ett försök att framföra Wagner mer "autentiskt" ? Tyvärr - trots sin påstådda avsky för italiensk opera gillade "mästaren" själv italienskt belcanto med fint legato. Men vad gäller att ge en formidabel upplevelse av Wagners orkestersats - den magnifika instrumenteringen liksom det radikala ledmotivsarbetet - där kan jag inte tänka mig att någon idag gör det bättre än Hartmut Haenchen.
I senaste numret av Gramophone skriver Anne Sofie von Otter dagbok. Ja, om någon i Sverige inte skulle ha fattat det än - hon är en av världens mest uppburna klassiska skivartister. Mest handlar det om hur våren väcker södra Skandinavien ur vinterdvala medan ASO i Malmö förbereder världspremiär på Rolf Martinssons sånger till Dickinson-texter, som hon uruppför med Malmö symfoniorkester i Köpenhamn. En urpremiär som både gjorde publik och exekutörer lyckliga. ASO prisar i sin dagbok danskarna som "i en tid då klassiska konstformer inte ses som särskilt hippa" gett huvudstaden nytt operahus,nytt bibliotek, ny teater och nytt konserthus. Men planerna på nytt operahus i Stockholm betraktar ASO med skepsis: "... nej, nej, nej: ta det gamla huset och gör det bättre. Det är något vackert med en gammal byggnad som har levt i 110 år, där så mycket finns lagrat i väggarna, i dess själ... Nilsson, Björling, Gedda, Söderström, Meyer, Svanholm, Bergman jobbade alla häcken av sig där. Damma av det rejält, öppna dörrarna, förvandla det, bygg om det, skaka om alltihop, men låt det bli kvar och se vad som händer. Och dessutom, varför skylla på skon när det kanske är foten som är fel? Visioner! Och energi och mer visioner och oräddhet! Det är vad som behövs, mer än något annat. Jag kanske låter bakåtsträvande men nytt, nytt, nytt är inte nödvändigen alltid svaret. Ideer och fantasi, kreativitet, visioner och energi och förmågan att samverka med sina medspelare, det är det viktiga! Och en massa hårt arbete!" Kanske några förkämpar för nytt operahus i Stockholm tycker att den stora sångerskan snarare än bakåtsträvande är osvenskt illojal som skriver såhär för en internationell läsekrets. Men vi som sedan 200-talets början lanserat tanken på ett nytt hus för opera och balett, där hela publiken kan se och höra och scenmaskineriet tillåter nyskapande utan sneglande på yrkesinspektionen, har knappast tänkt oss att Operahuset från 1898 skulle bli kontor eller nattklubb, än mindre rivas. Det är tvärtom lätt att hålla med ASO om allt hon så väl formulerar kring det hus som vi och en stor publik älskar. Nej, låt oss - i Nordens verkliga operahuvudstad Stockholm - följa danskarnas exempel fullt ut, dvs. bygga nytt och bevara det gamla. Vad används Den Gamle scene i Köpenhamn till efter att nya Operaen invigts ? Till opera, balett och i någon mån talteater, förstås. Om man lyfter huvudet över dagens ekonomiska kriser - och det måste man - behöver Stockholm och dess publik både ett nytt hus för opera, balett och kanske okända nya konstformer och fortsatta musik- och teaterupplevelser i huset på tomten där Kungliga Operan, Baletten och tidvis också Dramaten verkat sedan 1782. Och Anne Sofie von Otter är nog den mest välformulerade i det sångarsläkte vars arbete hon vältaligt hylllar i Gramophones aprildagbok.
Comments