Även om ni inte vill bli funnen död på Csardasfurstinnan ska ni läsa Martin Nyströms recension av Malmöoperans senaste Offenbachuppsättning som enligt MN tycks vara allt utom en sådan. Eller en alltför tidstypisk sådan. MN berör också Folkoperans hajpade - stundtals lysande, stundtals långtråkiga - Glada änkan i Suzanne Ostens regi och en valiumpåverkad Läderlappen i Göteborg som lyckligen undgått mig. Nyström saknar det riktiga operettruset - det där som kunde få en äldre kollega att tala om La vie parisienne iscensatt av Barrault som "andra kejsardömets rock'n roll". MN beskriver hur samtliga iscensättares bristande känslighet för (och intresse av och kunskap om) "en svunnen musikalisk scenkonst med en unik och främmande sensibilitet" i sin rädsla för att inte vara moderna (och politiskt korrekta) "effektivt tar loven av dessa operetters främsta förmåga: att släppa lös en upprymdhet som utmanar det normala och ger oss en aning om det fullkomliga ruset." Och i stället ägnar sig åt att kritisera genren inför publik - som om det fortfarande skulle behövas på t.ex. Folkoperan 2008. Nyström gillar att vara dionysisk till musik. Men även om MN inte använder ordet så är det den rutinmässiga dekonstruktionen av de här verken som är problemet. I Tyskland kanske det finns så många övervintrade och oreformerade operettvänner att provokation måste fungera som distansering för en publik som behöver få sin kitschigt romantiska syn på verken ifrågasatt. I Sverige finns det knappt någon publik kvar - utom Anne-Li Kinnunens grånade fans - som känner verken på det sättet. Att levandegöra mästerverk ur genren som de tre nämnda idag för en nutida publik som saknar referenser till originalen kräver mer jobb än ytlig aktualisering och litet glamorös dekadens.
När Hilda Hellwig skulle sätta upp Racines 1600-talstragedi Fedra på Stockholms stadsteater - nästan lika främmande för modern publik som Offenbach - och förstod att den inte getts på scen i stan på sådär sjuttio år, påpekade hon enkelt att man inte kan dekonstruera något som publiken inte känner i original. Nyströms operettkritik förebådar en diskussion som måste föras nu om hur vi ska gestalta inte bara gamla operetter utan alla klassiska sceniska verk, opera som talteater, för att verkligen tolka dem på ett modernt sätt inför dagens publik - med varje genres och epoks unika och främmande sensibilitet utan att travestera eller se bakåt. Det kan bli hårt för iscensättare vars uppdateringar och dekonstruktioner inte byggt på en erövrad tolkning av verken utan på ett manér. Vars funktion blir att få publiken att känna sig up to date men varken begripa innehållet eller få någon aning om det fullkomliga rus som inte bara hör operetten till. Ironisk Offenbach är dessutom svårare för artisterna än schmalzig wieneroperett - Richard Chrichton formulerar det (som ofta fattas) i Opera on record som "the spark of potential lunacy that marks the true operetta star". Jag gissar att Nyström skulle gilla den galenskapen...
Comments