Läst och lyssnat forts. - om språk och ospråk

Nyligen var jag på magnoliafest - dvs. en fest där vi firar att magnolian på värdens gård slagit ut - och träffade en massa tanter och farbröder i min egen ålder. En dam som jag inte skulle känna igen under tortyr berättade att hon, jag och Lasse Hallström sjungit i samma kyrkokör för snart 45 år sedan. Fem kronor för koralsång, tio eller tolv för medverkan i körverk, men då måste man vara där en halvtimme tidigare för repetition. Hygglig extrainkomst för studerande i en tid då många fick leva på 15 000 om året. Vi mindes kort en rätt svårartad kantor med egna tonsättarambitioner. När f.d. körmedlemmen och blivande storsångerskan Berit Lindholm återkom för solo en söndag sa körledaren efteråt till de trogna att "nej, jag tyckte aldrig om henne, hon hade så ful röst". Det är alltid lätt att skratta åt inskränktheten om man har facit.

I en annan hörna på magnoliefesten stod en välkänd språkvårdare från en av våra största tidningar - vår gemensamma referens var ett samtal på bokmässan i Göteborg där ett antal präster var ivriga att särskilt jag skulle säga ja till gudstjänsten som teater. Det var väl teaterns ursprung i riten som spökade. För mig som icke-troende och teaterman - som ser lögnen som ett väsentligt inslag i scenkonsten - föreföll det som ett riskabelt sätt att göra sig av med själva kärnan i religionsbranschen, dvs. tron på att t.ex. Jesus lovat att frälsa de troende från deras synder. Något som jag och språkvetaren nu enades om var att intresset för språk hos allmänheten ökar för varje år, ja, närmast exploderar. P1:s Språket måste vara en av SR:s stora succéer, väl så mycket som några mat- eller trädgårdsprogram. Och frågorna omfattar allt från språkhistoria - det bakre r-ljudets utbredning eller om pengar börjar bli piengar - till språkpolisiära "heter det verkligen så?" och "betyder det verkligen det?" Och min samtalspartners erfarenhet var att t.o.m. journalister, dessa språkliga mimosor, nu börjar intressera sig för att kunna diskutera och ta in synpunkter på vad de skriver och säger.

SvD:s språkexpert - hon var inte med under magnolian - skriver idag lördag under rubriken Klyschan kombinerar vaghet och sunt förnuft om klicheer och fasta formuleringars roll för sammanhållningen på t.ex. arbetsplatser. Hennes exempel kommer såväl från företag som från en teaterhögskola. Det är nyttigt att påminnas om banaliteterna, de "normativa formuleringarna" (uhu). I den mån jag syndar med detta så avlägger jag nu en helig ed att inte bara låta bli att säga "öppen dörr", "högt i tak", "bolla idéer" eller ännu värre "bara vara" utan också förfölja (miss)bruket hos andra. Om nödvändigt på ett sätt som stör trevnaden, med ironi och sarkasm. Jag har redan börjat ett enmansfälttåg mot de "visioner", som sedan flera decennier inte har lämnat någon samhällssektor i fred. Vem vill egentligen ha en chef i ansvarig ställning som har (ande)uppenbarelser och eller vill planera verksamheten efter (dröm)syner ? (Allt enligt 9:e upplagan av Svenska Akademiens ordlista, omtryckt 1969.) Det räcker så bra med en enkel målsättning. Om man inte är i uppenbarelsebranschen, förstås, som de där prästerna på bokmässan som så gärna ville spela teater...  

Vid magnolian fanns också en medelålders tjeckisk dam, som gift sig med en svensk för mindre än ett år sedan och redan otvunget deltar i samtal om högt och lågt. Kanske inte den genomsnittliga invandraren men ändå mycket bra marscherat. Hon har ett mål för sina studier och ler förstående när någon av oss börjar med de vanligaste uttjatade exemplen på homonymer med grav resp. akut accent. Nästa kväll är jag på uppläsningsafton och hör en ung poet med s.k. annan bakgrund suveränt leka med det svenska språkets finesser. Jo, jag och mina samtalspartners under magnolian har rätt - språket är inte ett nödvändigt ont, det blir - banalt uttryckt - bara mer och mer spännande.