Kultur

Brott och straff på nätet ?

Går inte skammen på torra land nu ?! EU-parlamentet har efter mycken debatt slagit fast att unionens medborgare ska kunna stängas av från internet om de bevisas ha använt det för upphovsrättsbrott. Vissa ledamöter är direkt euforiska över att detta inte ska kunna ske utan domstolsförfarande. Och inte bara på misstanke eller angivelse från en upphovsrättsinnehavare. Det är exempellöst och pekar på en skandalöst urholkad rättsuppfattnning. Vilken förmätenhet ! Jag förstår inte dessa lagstiftares glädje - samtliga svenska EU-politiker är värda en rejäl näsknäpp för att spela med i denna fars. 

Den som begår brott - med nätet som verktyg eller i den reella verkligheten - ska väl lagföras och frikännas eller straffas för sitt brott? Inte drabbas av rättighetsinskränkningar utöver vad som föranleds av själva straffet. Alla som kan betala för det ska naturligtvis ha rätt att ha ett internetabonnemang. Och om de använt nätet för att hacka sig in på  kreditkort, sprida barnpornografi eller förneka förintelsen eller begå andra brott, ska de straffas för det och inget annat. (Det finns amerikanska delstater som tar ifrån människor, som suttit i fängelse, deras rösträtt även när de avtjänat sitt straff - en idé som väcker indignation på de flesta håll i Europa.) Och hur ska det kontrolleras ? Ska vi i framtiden visa internetleverantören intyg på att vi inte är fråndömda rätten att surfa på nätet ? Och hur ska man kontrollera att inte du eller jag lånar ut tid på vår dator till någon som mist rätten att använda nätet ?

Det här förslaget svär mot allmän rättsuppfattning på ett flagrant sätt. Och även de politiker som vill ha beröm för att de modifierat det är hemmablinda och institutionsskadade. De förtjänar en reprimand för att de inte hindrat frågan att alls tas upp till diskussion. Och man vill naturligtvis också veta var svenska opinionsbildare i den uppmärksammade fildelningsprocessen står i den här frågan. Är skyddet för äganderätten värd sådana rättighetsinskränkningar ?  Är det verkligen till det allmänna bästa ? Och måste vi finnas oss i vilka dumheter som helst för att vi en gång röstade för EU-medlemskap ? Och internet får som en av få "protestanter" påpekade efter beslutet inte förvandlas till ett slags kabel-tv... väl att märka endast för ostraffade.  

Läst & lyssnat - Nyström i DN för (sanna) operettvänner

Även om ni inte vill bli funnen död på Csardasfurstinnan ska ni läsa Martin Nyströms recension av Malmöoperans senaste Offenbachuppsättning som enligt MN tycks vara allt utom en sådan. Eller en alltför tidstypisk sådan. MN berör också Folkoperans hajpade - stundtals lysande, stundtals långtråkiga - Glada änkan i  Suzanne Ostens regi och en valiumpåverkad Läderlappen i Göteborg som lyckligen undgått mig. Nyström saknar det riktiga operettruset - det där som kunde få en äldre kollega att tala om La vie parisienne iscensatt av Barrault som "andra kejsardömets rock'n roll". MN beskriver hur samtliga iscensättares bristande känslighet för (och intresse av och kunskap om) "en svunnen musikalisk scenkonst med en unik och främmande sensibilitet" i sin rädsla för att inte vara moderna (och politiskt korrekta) "effektivt tar loven av dessa operetters främsta förmåga: att släppa lös en upprymdhet som utmanar det normala och ger oss en aning om det fullkomliga ruset." Och i stället ägnar sig åt att kritisera genren inför publik - som om det fortfarande skulle behövas på t.ex. Folkoperan 2008. Nyström gillar att vara dionysisk till musik. Men även om MN inte använder ordet så är det den rutinmässiga dekonstruktionen av de här verken som är problemet. I Tyskland kanske det finns så många övervintrade och oreformerade operettvänner att provokation måste fungera som distansering för en publik som behöver få sin kitschigt romantiska syn på verken ifrågasatt. I Sverige finns det knappt någon publik kvar - utom Anne-Li Kinnunens grånade fans - som känner verken på det sättet. Att levandegöra mästerverk ur genren som de tre nämnda idag för en nutida publik som saknar referenser till originalen kräver mer jobb än ytlig aktualisering och litet glamorös dekadens.

När Hilda Hellwig skulle sätta upp Racines 1600-talstragedi Fedra på Stockholms stadsteater - nästan lika främmande för modern publik som Offenbach - och förstod att den inte getts på scen i stan på sådär sjuttio år, påpekade hon enkelt att man inte kan dekonstruera något som publiken inte känner i original. Nyströms operettkritik förebådar en diskussion som måste föras nu om hur vi ska gestalta inte bara gamla operetter utan alla klassiska sceniska verk, opera som talteater, för att verkligen tolka dem på ett modernt sätt inför dagens publik - med varje genres och epoks unika och främmande sensibilitet utan att travestera eller se bakåt. Det kan bli hårt för iscensättare vars uppdateringar och dekonstruktioner inte byggt på en erövrad tolkning av verken utan på ett manér. Vars funktion blir att få publiken att känna sig up to date men varken begripa innehållet eller få någon aning om det fullkomliga rus som inte bara hör operetten till. Ironisk Offenbach är dessutom svårare för artisterna än schmalzig wieneroperett - Richard Chrichton formulerar det (som ofta fattas) i Opera on record som "the spark of potential lunacy that marks the true operetta star". Jag gissar att Nyström skulle gilla den galenskapen...

Läst & lyssnat - Haenchen dirigerar, von Otter skriver dagbok

För några veckor sedan hörde jag en enastående plastiskt, dynamiskt och stringent dirigerad Wagner-konsert med Kungliga filharmonikerna, en utomordentlig orkester som sällan brukar kännas helt idiomatisk i Wagner. Men f.d. östtyske Hartmut Haenchen höll tydligen trollspöet i handen och tolkningen av Tannhäusers uvertyr och backanal gav mig en upplevelse så stark som jag kanske inte fått sedan jag hörde den medvetet för första gången, för ett halvsekel sedan med Hovkapellet ledda av en fortfarande ung Sixten Ehrling. Nu hör jag Haenchen dirigera Residentie-orkestern från Haag - Nederländska operan har ingen egen orkester - medan jag ser på DVD av Pierre Audis uppsättning av Rhenguldet från 1999. Det är minst lika spännande om än inte - förstås - med samma styrka som den så oväntade live-upplevelsen i Konserthuset. Men jag har sällan hört ett framförande av Wagner där orkesterspel och sång var så olika och av så olika kvalitet. Orkesterspelet är fascinerande: stramt och dynamiskt, känslostarkt men musikantiskt, aldrig självbespeglande eller pretentiöst från dirigentens sida, perfekt balanserat på ett vis som tycks väsensskilt från hur t.ex. Barenboim eller Levine dirigerar Wagner eller någon av de dirigenter, som på olika sätt fullföljer traditioner från den subjektivt romantiska sidan hos Furtwängler. Ingenting blir sämre av att HH använder den senaste källkritiska utgåvan av Wagners partitur där varje föredragsbeteckning korrlästs för att få rätt nyanser. Sången däremot känns - utan att det skulle vara de enskilda sångarnas fel - märkligt överinstuderad, övertolkad; alla dessa plötsliga accenter, oväntade dynamiska förändringar med sforzati, marcati, strypningslika fortepiano-effekter liksom plötsliga hårnåls-diminuendon och -crescendon verkar artificiella, störande. De hämmar snarare än lyfter gestaltningen av texten och rollerna. Märkligt. Om det påminner om något jag hört förut så är det vissa av de allra tidigaste inspelningarna av vokala fragment ur Ringen. Väl att märka inte av förra sekelskiftets internationella storsångare utan av artister som drivits fram i Cosima Wagners stilskola som odlade ett märkligt explosivt sångsätt. Det föregavs utgå från texten mer än vokallinjen och gav upphov till ett notoriskt "Bayreuth bark". Alltså kanske också i Amsterdam 1999 ett försök att framföra Wagner mer "autentiskt" ? Tyvärr - trots sin påstådda avsky för italiensk opera gillade "mästaren" själv italienskt belcanto med fint legato. Men vad gäller att ge en formidabel upplevelse av Wagners orkestersats - den magnifika instrumenteringen liksom det radikala ledmotivsarbetet - där kan jag inte tänka mig att någon idag gör det bättre än Hartmut Haenchen.

I senaste numret av Gramophone skriver Anne Sofie von Otter dagbok. Ja, om någon i Sverige inte skulle ha fattat det än - hon är en av världens mest uppburna klassiska skivartister. Mest handlar det om hur våren väcker södra Skandinavien ur vinterdvala medan ASO i Malmö förbereder världspremiär på Rolf Martinssons sånger till Dickinson-texter, som hon uruppför med Malmö symfoniorkester i Köpenhamn. En urpremiär som både gjorde publik och exekutörer lyckliga. ASO prisar i sin dagbok danskarna som "i en tid då klassiska konstformer inte ses som särskilt hippa" gett huvudstaden nytt operahus,nytt bibliotek, ny teater och nytt konserthus. Men planerna på nytt operahus i Stockholm betraktar ASO med skepsis: "... nej, nej, nej: ta det gamla huset och gör det bättre. Det är något vackert med en gammal byggnad som har levt i 110 år, där så mycket finns lagrat i väggarna, i dess själ... Nilsson, Björling, Gedda, Söderström, Meyer, Svanholm, Bergman jobbade alla häcken av sig där. Damma av det rejält, öppna dörrarna, förvandla det, bygg om det, skaka om alltihop, men låt det bli kvar och se vad som händer. Och dessutom, varför skylla på skon när det kanske är foten som är fel? Visioner! Och energi och mer visioner och oräddhet! Det är vad som behövs, mer än något annat. Jag kanske låter bakåtsträvande men nytt, nytt, nytt är inte nödvändigen alltid svaret. Ideer och fantasi, kreativitet, visioner och energi och förmågan att samverka med sina medspelare, det är det viktiga! Och en massa hårt arbete!" Kanske några förkämpar för nytt operahus i Stockholm tycker att den stora sångerskan snarare än bakåtsträvande är osvenskt illojal som skriver såhär för en internationell läsekrets. Men vi som sedan 200-talets början lanserat tanken på ett nytt hus för opera och balett, där hela publiken kan se och höra och scenmaskineriet tillåter nyskapande utan sneglande på yrkesinspektionen, har knappast tänkt oss att Operahuset från 1898 skulle bli kontor eller nattklubb, än mindre rivas. Det är tvärtom lätt att hålla med ASO om allt hon så väl formulerar kring det hus som vi och en stor publik älskar. Nej, låt oss - i Nordens verkliga operahuvudstad Stockholm - följa danskarnas exempel fullt ut, dvs. bygga nytt och bevara det gamla. Vad används Den Gamle scene i Köpenhamn till efter att nya Operaen invigts ? Till opera, balett och i någon mån talteater, förstås. Om man lyfter huvudet över dagens ekonomiska kriser - och det måste man - behöver Stockholm och dess publik både ett nytt hus för opera, balett och kanske okända nya konstformer och fortsatta musik- och teaterupplevelser i huset på tomten där Kungliga Operan, Baletten och tidvis också Dramaten verkat sedan 1782. Och Anne Sofie von Otter är nog den mest välformulerade i det sångarsläkte vars arbete hon vältaligt hylllar i Gramophones aprildagbok.

Lyssna på Brott och straff - lysande radioteater !

Regissören Mattias Andersson har med perfekt tonträff gjort radioteater av sin Backateater-uppsättning av Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. T.o.m. uppdateringen till dagens Ryssland är gjord med absolut gehör. Samtidigt som tonfallen känns absolut samtida finns här en bredd i tolkningen som klarar både den "traditionella" pseudonietzscheanska tolkningen - är en gammal usel pantlånerskas liv mindre värt än en ung fattig students ? - och en samhällskritisk attack som känns helt aktuell, helt oansträngt adekvat som samhällsskildring av idag, och skärper både den religiösa problematiken och en social analys. Bearbetningen/regin lyckas både gestalta den polyfoni i Dostojevskijs skrivsätt som Bakhtin framhävt och hos ett antal skådespelare i olika generationer från Joel Kinnaman till Inger Hayman stimulera ett färgstarkt men realistiskt förankrat skådespeleri som påminner om fornstora dar vid Göteborgs stadsteater. Lyssna - om ni missade på 1 maj - på de återstående delarna och den första i repris!

1 maj i dåligt sällskap eller rensa i leden, sossar!

Ingenstans låter mässingsorkestrar i förstamajtåg som under brovalven på Kungsgatan i Stockholm. Det är något speciellt i den akustiken. Jag får en klump i halsen av Internationalen och Arbetets söner där och folket i tåget spelar sin roll som goda amatörer, sjunger lagom bra men övertygat som folket ska sjunga i den här nostalgiska ambulerande musikteatern. En kvinna ur ledet ger mig en ros där jag står och hänger vid trottoarkanten och ett ögonblick håller jag på att börja gråta. Men mera av vrede över att det som ändå är min politiska tradition - även om jag aldrig varit ansluten till något parti - hamnat i så dåligt sällskap.

Först i ledet i första avdelningen gick - har hon ingen skam i kroppen ? - Wanja Lundby-Wedin, undersköterskan som kom i dåligt sällskap i sina 21 styrelser, omgiven av säkerhetsvakter. Någon hade ändå förstått att hennes närvaro kunde verka stötande på åskådarna. Redan i morse skrymtade  WLW i SR P1 från Sundbyberg om att hon var undersköterska och därför (?) inte kunde avgå efter skandalerna nyligen. Förstår någon logiken ? Nu ÄR Wanja LW själv dåligt sällskap. Men det finns fler löss i den röda fanans veck. För att fullborda den anslående bilden följde strax efter landets mest beryktade styrelseamatör en grupp eritreaner som uppmanade svenska media att "sluta förtala Eritrea". Av dem har tydligen David Isaac ingen nåd att vänta. Följt av en avdelning som demonstrerade för den indonesiska Aceh-provinsens självständighet, där man gradvis inför sharialagar med t.ex. spöstraff för sex före äktenskapet. Har sossarna ingen koll på vilka som går i deras tåg ? Men LO-ordföranden och hennes gäng är väl lika mycket kulturrelativister här som när det gäller bolagsstyrelsers girighetskultur. 

Var står egentligen LO och Stockholms arbetarkommun i fråga om David Isaac eller regimer som lagstiftar bort mänskliga rättigheter? Jag är rädd att de tusentals förstamajdemonstranter som därefter tågade längs Kungsgatan är i rejält dåligt sällskap. Ska vi se det som att Wanja Lundby-Wedin inte bara fräckt paraderar sin egen oförvitlighet utan också demonstrerar för tortyr och sharialagar? I så fall en bra början på valrörelsen. Nej, rensa i leden, sossar! Man skulle verkligen kunna gråta och inte av nostalgi. Men den röda rosen, som kvinnan i ledet gav mig, den ställer jag i en vas framför porträttet av min gamla radikala mor, sosse från vaggan till graven. Akta den färgen bättre, ni som har tagit över.   

Läst & lyssnat igen - var klarar jag skivan?

I senaste Gramophone - mycket selektiv och antipiratisk - recenseras knappt 100 nyutgivna klassiska CD-utgåvor varav ca. 80 nyinspelningar - ett urval av vad som ges ut officiellt, främst i den musikvärld som talar engelska. Med ett nummer per månad betyder det ca. 1200 nya klassiska CD - ett stort antal av dem boxar - per år. Plus ett par hundra klassiska DVD. Men var ska vi köpa dem ? I det visionärt trendkänsliga Stockholm tror många kanske att den hittills för klassisk musik oöverträffat praktiska CD-skivan är en dinosaurie. Alltså finns det (fortfarande men hur länge till?) två CD-affärer för klassiskt i Stockholm - kämpande Belcanto på Tegnérgatan och en hörna på NK:s bokavdelning. Visst kan man handla på nätet - men det är tråkigt och en smula grisen i säcken om försäjaren inte laddat upp skivhäftet och ett par soundbits. 

I mer gammaldags Amsterdam hittade jag snabbt två välsorterade klassiska skivbutiker med "allt" från de stora bolagen plus en hel del till on display i affären - ungefär som det brukade se ut hos Mega till för en månad sedan och tills nyligen också i den stora CD-katedralen under kupolen på NK. Ligger Amsterdam "efter" Stockholm eller har vi helt enkelt som så ofta hoppat på trendexpressen och lämnat bagaget på stationen? Nibelungens ring går in på en mp3-disk men inte i en I-pod... DN Kultur är påfallande snål mot klassisk musik men t.o.m. där hittar jag varje vecka några recensioner av saker som inte ens Martin Nyströms hysteriska entusiasm eller Thomas Anderberg svala intellektualism avskräcker mig från att vilja höra. Senast Monteverdi med L'Arpeggiata och Alban Berg med Göteborgssymfonikerna. Men var ska jag handla?

Jag kan köpa specialiserad esoterica - old classical vocals etc - direkt från producenterna över nätet men CD från EMI eller Naxos vill jag gärna hålla i handen innan jag bestämmer mig för att betala. Och eftersom nyliberalerna i regeringens kulturutredning vill lägga ner Rikskonserters skivbolag Caprice - efter över 30 års nyttigt samarbete med landets musikliv och en imponerande utgivning - hotas också småbolagens distributör CDA av konkurs närsomhelst. Det blir Ragnarök för småbolagen, dödsstöten för ett antal "entreprenörer" - som ju utredningen annars säger sig värna om - och kulturskymning för lyssnarna. Jo då, Bluebells Great Swedish Singers hade hittat till Amsterdam också men inte ens en Jussi-CD flyger dit enbart på sångens vingar ...