Alltid tidsmedvetne Jonas Thente förutsäger i dagens DN en ålderdomssvag svenskas snara frånfälle pga. strakbenta metaforer. Ni vet faror på taket och kor på isen. Bara den där pudeln - som jag hoppades vi skulle glömma - finner nåd för hans ironiska språköra. Det är kanske sant att dagens äldsta pensionärer är de sista svenskar som inte (tror att de) pratar engelska flytande. Men innebär det att de yngsta verkligen behärskar språket utöver jargongen i tv-serier, filmer och spel ? Inlärd via textremsan snarare än engelskboken. Inget fel i det. Men hur många svenskar kan tillgodogöra sig skönlitteratur på engelska ? Eller brukshandvisningen - "manualen" - till en ny dator ? De är i så fall snarare välutbildade medelålders än yngre med t.ex. flerspråkig bakgrund. Och är inte tron på engelskans totala dominans i världen en skandinavisk hörselvilla, möjligen inbegripande Nederländerna ? Det är här vi är bra på att prata tv-engelska och snobbar med anglicismer. I Tyskland, Frankrike, Italien - där minsta nyhetsintervju dubbas - klarar man ingenting mer komplicerat utan att behärska landets språk. Östeuropa ska vi inte tala om. Sen kan påven gärna få göra sitt tarv i skogen på svenska också. Så länge han eller vi gitter. (Jag saknar varje dag det välformulerat drastiska uttryckssätt som var naturligt för min mors generation och - inte minst - klassbakgrund. Men det handlar om en annan kulturförstöring.)
Men övertron på engelskans rikedom kan lika gärna vara dålig svenskkunnighet. På nästa DN-uppslag förklarar Lena Jordebo tålmodigt för oss apropå Siri Hustvedt - som, understryks det, "pratar norska" - i en intervju som nästan exakt dubblerar Lina Kalmtegs i SvD igår - att "sorrow är ett gammalt fint engelskt ord som verkar sakna motsvarighet i andra språk ... i ordet finns både sorg och olycka, men behöver inte innebära lidande". Vad jag vet betyder det svenska ordet sorg - med dess gemensamma germanska rot - alldeles just det. Sen har Thente alldeles rätt i att minsta gemensamma nämnare - i språkbruk eller annat - alltid leder till ett totalitärt samhälle, bort från den demokrati som man påstår sig eftersträva. Och då hjälper det fucking inte var påven eller pudeln gör ifrån sig.
PS När Andres Lokko apropå Polarpriset kommenterar popkritik "med tungan i kinden" förstås han inte ens på DN Kultur trots att han markerar ironin med citationstecken... Begynnande likstelhet även hos den trendigaste av redaktioner ?
Underbar liten tidsstudie!
Posted by: Anders Nyström | May 24, 2009 at 10:43 AM
Thente gör självklart en ohejdad överdrift när han antyder att nästa generation barn kommer att vara bättre på engelska än på svenska och att svenskan inte längre skapar vitala metaforer, förtätningar eller nya vändningar - eller personliga röster - annat än genom lån från engelskan. Det är ingen konst alls att hitta en skock roliga och inträngande nya metaforer från de senaste tio-tjugo åren. Hans eget exempel med motfrågan "Does the bear shit in the woods?" har susat runt som stående uttryck i USA åtminstone fyrtio år, om inte mer. Och det är ju knappast så att varenda yngling i Washington eller Compton har samma flow som Ice-T eller Chris Rock, eller skapar nya metaforer varje dag (det är ju framförallt *amerikansk* engelska som JT puffar för som ideal, och särskilt Black English skulle jag gissa). Jag gör ett försök:
==Ett dussin nya och skarpa metaforer från de senaste 25 åren==
papperstroll - journalist elller kolumnist som behandlas med vördnad trots att han/hon uppenbart har tappat greppet. Exempel: Liza Marklund.
firmafest - i betydelsen uppgjort slagsmål mellan konkurrerande fotbollssupportergäng ("firmor"). Hörde det av en polare för nåt år sen..
extimitet - när någon är intim och fläker ut djupt personliga sidor, hemlighter etc inför öppen scen men bara inför folk de inte har någon nära relation till (och inte på teatern), t ex i en tidningskrönika, en intervju eller ett radioprogram. Myntat av Anders R Johansson i Aftonbladet häromveckan, ett helt nödvändigt ord.
Piratbyrån - kreativ omvändning. Som Rydell och Sundberg påpekade i sin bok om Pirate Bay: det var Antipiratbyrån som bildades först som organisation, men genom att helt fräckt kalla sig Piratbyrån och driva opinion för en uppluckrad upphovsrätt gav Rasmus Fleischer & co. intrycket av att de var först, och behöll därmed initiativet i debatten (det hade de knappast kunnat göra i USA, f ö)
wikipedia-debattör - någon som aklltid rusar in i debatter om politik, musik, kultur etc men inte fattar att definitioner och utsagor inte automatiskt blir sanna bara för att en "trovärdig person eller bok" en gång sagt så. Jämför "Det måste vara sant för det stod i tidningen i morse". Förledet syftar på att somliga Wikipedia-skribenter har samm okritiska attiityd.
Indietaliban - aggressiv och uppblåst pop/rockmusiknörd som använder sin skivsamling och sin välodlat exkluderande smak för att hävda sig.
hobbyprovokatör - person som fördriver tiden med att puffa för utrerade synvinklar i offentligheten, räkna in motreplikerna och skriva ännu tuffare repliker. Oftast dold under en signatur. Jfr "troll".
hedersmord - mord eller dråp grundat på föreställningar om kvinnans heder. Får ibland på skoj ersätta "På hedersord!"
"som skållade råttor" - var det Feldt som sa det om ett reporterdrev?
åsiktsmaskin - krönikör eller PR-kille som hyr uit sin förmåga att hitta snabba och skarpt formulerade synpunkter.,
gravade hundar (Refaat el-Sayed, men lånat av många andra och använt på nytt)
förnedrings-TV - tävlingar, intervjuer och dokusåpor i tv som har ett halvt uttalat mål att skämma ut deltagarna.
mediehora - en som bara måste in i media och gör vad fan som helst för detta. En hypertrof art idag.
Jonas Thente utnämner jag härmed till en typisk hyperboljunkie - det är rätt vanligt bland krönikörer och tyckare idag att man tar till medvetet överdrivna påståenden för att krydda till stilen.
Posted by: Magnus | May 24, 2009 at 11:00 AM
Apropå gårdagens DN Kultur så är Maria Svelands recension av Oates Dagböcker litet sorglig. Inte för att det behöver handla om något mästerverk - det gör det nog inte - utan för att hennes vinkling så tydligt uttalar ett krav på att den som älskar en författares verk ska bli älskad tillbaka av författaren som person. Det är inget annat än maktutövning, ett försök att äga författaren och säga till henne "nu måste du lyda dina fans litet, du får inte vara elak och tänka själv om det strider mot våra krav på dig". Jag skulle tro at det är just den sortens maktanspråk och förvridning som gjort att Joyce Carol Oates, i likhet med t ex Doris Lessing och Tori Amos, har varit så tyst om sitt privatliv och gjort en så klar skillnad mellan verk och person, trots att verket lånar en hel del från privata erfarenheter. Och man behöver *inte* tycka att oates är en gudinna för att säga så.
Posted by: Magnus | May 24, 2009 at 11:10 AM
Utmärkt skrivet!
Många tror att de "can English". Bah!
Popsånger, filmer etc. Tidsenligt amerikanskt uttal, visst. Men ofta är det bara psittacism (papegojspråk). Duger när man ska beställa på puben.
Frans G. Bengtsson lär ha haft ett uttal som fick stenar att gråta. Men han översatte Milton!
Bästa hälsningar
/P.E.
Posted by: Per Ekström | May 28, 2009 at 05:38 PM