Kultur

Sista sommaren på Haga? Kunglig flytt delar parken ...

Efter kaffe & paj på Vasaslättens pärla till sommarkafé vandrar jag vidare förbi Gustav III:s paviljong och Haga slott. Hur mycket av dessa härligheter får vi fortsatt tillträde till fr.o.m. nästa sommar? Kommer vi att kunna röra oss längs Brunnsvikens strand framför slottet efter att paret Westling flyttat in där efter bröllopet? Är folk i Stockholm, Solna och Sundbyberg medvetna om att efter mediagullet kring kronprinsessbröllopet följer ett bistert uppvaknande för alla oss som använder Hagaparken som stadslunga och paradisiskt mål för hemmasemester? Se igenom nostalgin kring brudens fastrar - "Hagasessorna" - och deras uppväxt där för mer än 60 år sedan. Säkerhetsradien kommer inte att bli mindre än på Drottnningholm - dvs. en stor del av norra Haga kommer att stängas av. Nyfikna turister kommer att strömma till parken inte för att njuta av den och dess historiska minnesmärken utan för att stirra på ett kungligt staket. Kommer båtar att kunna röra sig fritt på Brunnsviken som idag? Kommer familjer och sällskap att kunna låna Ekotemplet för fest, bröllop eller födelsedagar som idag? För att inte tala om hur all officiell biltrafik till och från slottet kommer att störa oss som vill flanera eller njuta av solen på pelousen nedanför Koppartälten.

Paret Westling har betydligt större resurser än de flesta andra unga par - och de flesta av oss som betalar deras lyx på skatten - att skapa sig ett lämpligt boende. På Stenhammar, Tullgarn eller Rosersberg skulle de inte störa en människa. Det är ogenomtänkt och orimligt att man för dem väljer en lösning som innebär ett så stort intrång för många mindre bemedlade huvudstadsbor, som i Haga kanske har sin enda närbelägna miljö för rekreation och naturupplevelse. Varje inskränkning av dagens nyttjande av Hagaparken är en försämring av livskvalitén för Stockholms, Solnas och Sundbybergs innevånare. Och den uppvägs inte av något nytt gullande med kungabarn på Haga på 2010-talet.  

Vem är värst - Dawkins eller mullorna? - urspårad debatt kring opium för folket...

I fredags drabbade Ola Larsmo och Håkan Lindgren samman i DN Kultur om religionskritiken och den debatt som startade med Humanisternas reklamkampanj med mångreligiös svensk flagga. OL fortsätter insinuera antisemitism i den blågula davidsstjärnan. Men han pekar helt riktigt ut försöken vid FN-konferenserna i Durban att likställa kritik av religion med kränkning av mänskliga rättigheter  som en livsfarlig utveckling. Medan Christina Doctare, Siewert Öholm, m.fl. storheter på lördagen i DN uppbådar Moder Teresa och Martin Luther King, m.fl. moderna populärhelgon mot religionskritikerna. Det ger en intressant belysning av Håkan Lindgrens fråga om varför religionskritiska böcker väcker sådan irritation som senast Dawkins och Hitchens. Den senare tycker Per Wirtén "luktar otvättade underkläder". Ingen vill enligt HL diskutera idéer - är religion nyttig eller skadlig för flertalet av världens innevånare ? - utan hellre författarnas "otrevliga personlighetsdrag". Alldeles som Göran Rosenberg, Larsmo, m. fl. först insinuerar rasism innan de - om alls - diskuterar de frågor som t.ex. Humanisterna vill väcka. HL menar att man vill få ateistiska författare att framstå som lika fanatiska och intoleranta som de religiösa makthavare som de angriper. Ingen vettig människa likställer väl  Moder Teresa eller King med t.ex. Khomeini även om det finns goda skäl att skärskåda också dessa mänsklighetens välgörares sätt att använda religionen. Men hur grovt Dawkins eller Hitchens eller någon annan ateist än uttrycker sig om andras tro så stenar de varken äktenskapsbryterskor eller hugger av händer på tjuvar som mullorna i Iran och Afghanistan. Personlig tro kan vara djupt sympatisk men institutionaliserad religion är fortfarande opium för folket. Ingenting annat. Och varje försök att  förbjuda religionskritik måste bekämpas.

Har jag betalat för detta?

På lördagen anslog SvD tretton sidor åt Michael Jackson i Kulturdelen medan DN nöjde sig med nio sidor i DN Kultur plus tre i huvuddelen. Har jag prenumererat på detta? Trodde någon när biljetterna såldes att denna människospillra skulle klara femtio (50) shower i London?

Läst & lyssnat - sommarlätta sprakligheter

Det egna språket intresserar svenskarna alltmer, ett av Sveriges Radios verkligt populära program är Språket i P1 med föredömligt lättsamma Anna Lena Ringarp och trygge göteborgske språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson, lika salomoniskt tålmodig mot språkpoliser som dialektentusiaster, nyfikna invandrare eller bättre vetande amatörforskare. Men man kan tala på många sätt om hur vi talar. P1:s Vetandets värld intervjuar Anders Sigrell om Barack Obamas talekonst. Retorikprofessorn från Lund kan sitt ämne med precisa iakttagelser av likt och olikt mellan USA och Sverige (eller kanske t.o.m. Europa) i fråga om vältalighet. Men det finns nog en större kulturell skillnad än den Sigrell påtalar - alltså amerikanernas svaghet för det känslomässiga, det privata - när en blivande amerikansk president drar in "the backbone of our family" alias sin fru i  ett valtal. En modern väst- eller nordeuropeisk man skulle passa sig för att så tydligt beskriva sin välutbildade livskamrat som klassisk hemmafru. Men Sigrell har också sina - kanske omedvetna - språkliga egenheter. Han talar inte bara som en professor, han talar som en bok. Sigrell uttalar exempelvis är som "är" med tydligt r varje gång när jag och de flesta i min generation, beroende på hemvist och bakgrund, skulle säga "ä" eller "e". En ny generation av utbildade människor talar helt enkelt skriftspråk. T.ex. uttalar de att och och som just "att" och "och", det senare med tydligt k-ljud. Måste höra efter hur de säger t.ex. morgon, gärdsgård, ladugård, människa eller gödsla. Själv växte jag upp med "å" för både att och och. Det är ju sammanhanget som visar att t.ex. "lära sej å läsa" inte skrives "lära sig och läsa" utan "lära sig att läsa". Talpedagogen Kerstin Forsmark lärde mig på 60-talet att man på scen eller i uppläsning inte ska plåga publiken med för många konsonanter - och uttalas bara med k på slutet om det kommer före ett ord som  börjar med vokal, att med uttalat slut-t undviks till förmån för å om man inte föreställer en  pedant. Liksom att l-et i skall inte ska tynga meningen om nästa ord t.ex. skulle börja med ett l. Många beskyller slentrianmässigt yngre  mänskor för att prata otydligt intill obegriplighet. Det är snarare lika vanligt - och illa - att de talar pedantiskt, som en bok.

Men i denna tid av nyväckt intresse för svenska språkligheter har jag yngre kolleger som apropå våra östliga engagemang tycker att mitt Nyslott är opraktiskt för Savonlinna - på svenska uttalat Savvonlinnaa. En förklarar att då alla finländare idag talar engelska (hum?) har han övergått till att kalla deras huvudstad för Helsinki i stället för Helsingfors. Nu är det inte alls det han säger, han säger Hellsinnki. Själv undviker jag finska namn för orter i vårt tvåspråkiga grannland eftersom jag i likhet med de flesta rikssvenskar inte kan uttala dem korrekt. Det tog mig åratal av nordiskt radiosamarbete att lära mig säga korrekt YLE för Finlands rundradio med kort vokal och enkel konsonant, länge sa jag och andra skandinaver Yyle eller Ylle, bägge lika fel - och obegripliga - på ett språk som är så exakt med långa och korta vokaler och enkla och dubbla konsonanter. Onödigt att göra bort sig när det är så vist ordnat att det tvåspråkiga grannlandet tillhandahåller ett svenskt namn för varje plats. Nu måste  vi få in Villmansstrand och Kajaneborg i våra finländska aktiviteter så mina kolleger får svänga sig med Lappeenranta och Kajaanin linna. Eller vad dessa metropoler heter på engelska.

Inte för att detta är något stort språkproblem. Till sist förstår vi ju alltid oftast varandra, om vi bara vill. Men i tider som säger sig eftersträva det mångkulturella, är det paradoxalt att en liten bit gemensam kultur vittrar bort varje gång som någon i tal eller skrift glömmer ett av de många namn som varje kärt barn bör ha. Håkan Nesser (och DN) tror i sommar att kalvinistisk stavas med c för att det kommer av Calvin - som om vi inte sedan gubbens livstid haft ett svenskt ord för denna konkurrent till Luthers lära. På samma vis låter Gunilla von Hall (och SvD) kungaparet gå på middag i Campodoglio i stället för på Kapitolium - som om ingen längre visste var gässen snattrade och varginnan lät Romulus & Remus dia. Själv funderar jag inte ett ögonblick på att resa till Venezia förrän jag befinner mig där och Venice ligger i Kalifornien, som stavas med K och inget annat.

PS Om dagstidningarna inte längre håller sig med sommarvikarier har de för den skull inte upphört producera semesterlustigheter. Den 26 juni är det inte upphovsmän utan "upphovsmakare" som enligt Erik Laquist / DN jublar över utslaget i det första ipredfallet. Är det ordet "män" han vill undvika - då vore kanske upphovspersoner  bättre - eller är det upptågsmakare som spökar? Man behöver inte söka på signora Corazza Bildts blogg för att hitta konstig svenska.

Vilken välfärd för våra pengar? - orealistisk narcissist fruktar det värsta

"Orealistiska förväntningar" talar DN:s Hanne Kjöller om apropå Inger Edelfeldts skakande rapport om hennes 90-åriga mors sista tid i livet med knalltransporter mellan vårdformerna och niotimmarspass i sjukhuskorridorer. I motsats till IE:s mamma har jag inga barn som kan tala för mig i väntsalen och vet inte vad som är "realistiskt" att jag väntar mig om sådär 25-30 år. Efter att ha betalat skatt på mitt arbete i hela mitt liv läser jag idag också - nästa uppslag i DN - att vi som medborgare måste betala "mer ur egen ficka" för morgondagens välfärd. Ur vems ficka om inte min kommer den skatt jag betalt och betalar? Å andra sidan läste jag igår om hur "trädgårdsterapi" för 56 000 per person hjälper folk som "gått i väggen" och varit sjukskrivna/arbetslösa i flera år. Utmärkt, jag missunnar  dem inte detta. Men hur går denna generositet i sin tur ihop med diakonissans berättelse i söndagstidningen om den vräkningshotade gravida kvinnan i Hässelby (?), som svalt i en lägenhet utan el och fick SL-kuponger av kyrkan för åka till sina vänner två stationer bort för att äta för första gången på fyra dar? Ett offer för uteblivet försörjningsstöd eller sin egen skamkänsla? Eller för "orealistiska förväntningar"? Hon kanske också behöver "trädgårdsterapi". Men när jag frågar mig vilken välfärd mina skattepengar betalar är jag bara en av de narcisstiska bloggare som man enligt Ulrika Milles & Co. kan hoppa över sen Linda Skugge lade ner. Kanske har vi alla något bättre för oss? Gå och dö som den damen brukade säga.  

Svensk kulturskymning eller engelsk trall i fyrtakt

Enligt en undersökning som mäter styrkan i  länders "varumärken" på sex områden har "svenskarna" en överdriven bild av andras uppskattning av vår kultur. "Vi" tror att vi är nummer ett, andra att vi är nummer 13. Inte visste jag att "svenskarna" uppfattade sig själva som ledande vad gäller kultur och kulturarv men man vet ju inte heller om de som svarat tänkt på ABBA eller Allan Pettersson, Arn eller Dagerman, Dramaten eller Junibacken. Men är inte trettonde plats oförskämt bra under nuvarande förhållanden? Kulturdepartement och kulturliv har under mer än ett år sysselsatts av en kulturutredning som huvudsakligen fokuserat på att bygga jättemyndigheter av (för) många små, inte vågar tala om konst och vars förslag antagligen - efter en förkrossande remissomgång - till största delen inte kommer att genomföras. En myndighet vill restaurera och modernisera Nationalmuseum under nästan ett decenniums stängning till en kostnad någon miljard. En förskräckt kulturminister vill se minsta möjliga ansiktslyftning samt nödvändig driftssäkring av lokalerna för så litet pengar och på så kort tid som möjligt. Idén om ett nytt operahus i Stockholm lanserades 2003 men har efter sex års diskussion inte kommit ett steg närmare sitt förverkligande. (Ett sätt att slippa diskutera frågan är att lägga huvudet på sned och låtsasfråga vad vi ska göra med det gamla operahuset - spela opera och balett där, förstås, som man gör i det gamla huset i Köpenhamn.) Att UD nu vill lägga ner Svenska Kulturinstitutet i Paris uppmärksammas i alla fall på kultursidorna - kultureliten vill förstås (med goda skäl) inte se gästlägenheterna försvinna och det finns många andra orsaker att protestera. Exemplen kan mångfaldigas. Bergmanfestivalen på Dramaten för några veckor sedan är den första större internationella teaterfestivalen i Sverige sedan scensommarfestivalerna på 1980-talet. Hur långvarig kommer den att få bli? Om en festival för ny musik som Stockholm New Music för några år sedan lyckas bra - även publikmässigt - läggs den ned. Och nutida svensk musik lyser helt med sin frånvaro på den CD som producerats av regeringskansliet och Svenska Institutet inför Sveriges ordförandeskap i EU. Bolaget Export Music Sweden satsar på engelskspråkig pop och Christer Sjögren och regeringen betalar denna marknadsföring av helt kommersiellt snitt. Ingen seriös musik, ingen jazz, ingen folkmusik. Vem har beslutat det? Riksförbundet Arrangörer av nutida konstmusik (men bort med detta konst-, seriös musik är musik och behöver med sin enorma bredd inga genrebeteckningar) kallar det "bilden av ett land som mest trallar på engelska i fyrtakt." Sverige kanske har förtjänat sin trettonde plats med råge?

Ibland vet man (inte) vad man ska tro

Christer Sturmark (Humanisterna) och Göran Rosenberg debatterar tro och vetande i DN Kultur. Sturmark - mediakonsult snarare än intellektuell - talar för sekularisering och Rosenberg varnar för... ja, vad? Detta apropå Humanisternas t-banekampanj med dess ironiska "Gud finns nog inte" och en davidsstjärna, en halvmåne och ett kors som samtidigt är tre svenska flaggor. (DN exponerar affischen över åsiktsduellen - vilken gratisreklam!) "Om det inte är just judar och muslimer man vill peka ut, varför gör man det då" frågar GR och undrar om "vi ska ta bort korset ur den svenska flaggan". Eftersom jag inte är kompetent att följa herrarnas  diskussion om tro och vetande ur filosofisk och naturvetenskaplig vinkel stannar jag just vid vid symbolerna. Min bransch är ju teatern.

Jag är uppfostrad i att religion är en privatsak. Att man ska respektera andra människors religiösa tro men inte acceptera att de ställer krav på andra i religionens namn. Religionsfrihet betyder att jag är fri att praktisera min tro med likasinnade  vuxna i min församling och mitt hem men att detta inte får innebära någon inskränkning av andras frihet. Religionsfrihet är inte minst en frihet från religion, inte bara i det offentliga rummet utan också t.ex. i barnkammaren. Hädelse finns inte - det ska förbli en obsolet paragraf. Om du handgripligen stör andras trosutövning är det hemfridsbrott eller något annat. Och det är upplysta människors skyldighet att ta avstånd från institutionaliserad vidskepelse och religiös propaganda även om de - som jag själv - har personliga föreställningar av religiös natur. 

Eftersom min uppfostran inte bara var sekulär utan också skeptisk mot all nationalism har jag svårt att värmas av detta pötsliga intresse för svenska flaggan som symbol för "svenskar av judisk eller muslimsk tro", som GR lite högtravande uttrycker det. Men man ifrågasätter inte människorna om man ifrågasätter symbolen. För mig får vem som helst som känner behov av det trycka flaggan och nationen till sitt bröst. Men det är frivilligt och måste även kunna skämtas om. Precis som religionen. Och visst har tidvis den svenska flaggan varit en symbol för religiöst förtryck, både mot katoliker och - intill Gustav III:s tid - mot mosaiska trosbekännare. På samma sätt som den var en symbol för befrielse för protestanter under trettioåriga kriget. Bara sverigedemokrater skulle komma på idén att neka medborgare av annan härstamning eller trosbekännelse att - om de nu vill - vifta med flaggor och sjunga "Du gamla du fria". Med det ställer de sig själva utanför den gemenskap de påstår sig hylla. Demokrater som gillar sitt land i världen klarar att se blågul flagga med halvmåne i stället för kors. Och låt oss slutgiltigt befria davidsstjärnan från Hitlers arvtagare.

Man kan ha olika synpunkter på Humanisternas val av ord och bilder men de rör sig inom yttrande- och religionsfrihetens ramar. Som alltid skall försvaras. Och det är inte fel att då och då påminna oss alla - religiösa, ateister och likgiiltiga - om att sekulariseringen är en av vår moderna demokratis viktigaste förutsättningar. Jag har den största respekt för Göran Rosenberg när han skriver om t.ex. Mellanöstern men tillåter mig att betrakta alla nationaldagstalare inklusive GR med skepsis. Jag är också "så glad att jag är svensk", ja, verkligen djupt tacksam, men om ingen får driva med mig för det, då är det skäl att hissa varningsflaggan. Och om det Göran Rosenberg egentligen försöker säga i DN idag skulle vara att  Humanisternas kampanj på något sätt främjar främlingsfientlighet då hamnar diskussionen på sverigedemokraternas stenåldersnivå.

Bara rasister sätter likhetstecken mellan religion och "ras", trosuppfattning och nationstillhörighet. Och den som verkligen tror på sin Gud störs knappast inte av ett "nog" före tvivlet. Och man måste få skämta med "nya" svenskars flaggkramande lika väl som med "gamla" svenskars. Litet hädelse piggar alltid upp och varje nationaldagsfirande borde inkludera en rejäl häcklare, för "nya" och "gamla" svenskar, troende och otrogna.

Kulturstöd för kritisk journalistik?

Under första halvan av 1900-talet var jazzen kommersiell dvs. musikerna kunde leva (någorlunda) på vad publiken var villig att betala arrangörerna för att höra dem spela. Den var dessutom en kulturfara - enligt en konservativ opinion i alla fall. (Detsamma gällde för operan på kommersiella teatrar i 1600-talets Venedig och för Offenbach & hans operettkompisar i 1800-talets Europa.) Idag är jazz i samma grad som klassisk musik helt beroende av offentligt kulturstöd och privata sponsorer. I helgens Medierna i P1 föreslog den garvade f.d. redaktören för DN Debatt Mats Bergstrand ett tidningshus för grävande och annan kvalificerad journalistik finansierat på samma sätt som public service tv & radio. Detta apropå den minskande benägenheten i internets tidevarv att betala för det innehåll som vi hittills varit vana att finna i papperstidningar och som tidningsägarna för inte så länge sedan kunde tjäna pengar på. Under de nära tjugofem år som jag tillbringade på SR var det påfallande vilket ointresse för att inte säga förakt nyhets- och samhällsjournalister ofta visade inte bara gentemot kulturjournalistiken utan framför allt mot de kulturproducerande delarna av företaget; radioteatern, symfoniorkestern och (den världsberömda) kören sågs av många som en skyddad verkstad. Som om de själva på något sätt i högre grad bidrog till företagets försörjning. Man levde på samma licenspengar och ville ha en större del av den gemensamma kakan men reflekterade inte över att man själv även med högre lyssnarsiffror inte var ett dugg mer marknadsfähiga än de konstnärliga verksamheterna. Och femton år senare kan inte prenumerationer, annonser och presstöd längre betala en komplett dagstidning. Kritisk samhällsbevakning i radio & tv har inte korrumperats av licenspengar men levt i hälsosam tävlan med journalistik i kommersiella media. Men idag har ingen hittills kommit på hur man ska få internetanvändarna att betala för samma sak. Public service press nästa!

PS Och så tror SVT:s unga medarbetare i Bryssel för EU-valvakan 2009 att Blair är premiärminister i Storbrittanien... När han fortfarande var det hade hon väl inte gått ur skolan.

Husbondens röst ?

Vem lyssnade hunden vid ljudtratten efter på etiketten på gamla skivor som i min barndoms grammofontimmar av hallåmannen annonserades som "Husbondens röst" ? Vem som idag äger HMV/EMI kan i alla fall inte jag svara på. Ändå har integritet enligt SvD:s Viveka Adelswärd i folkmun alltmer börjat syfta på en rättighet snarare än en egenskap. Fan tro't. Nu har inte bara ett par universitet - förr i tiden fristäder överordnade till och med det egna landets lagar - stängt av datorer för misstänkta fildelare. En arbetsgivare har ju rätt att bestämma hur jobbdatorer används men får för den skull inte läsa de anställdas post. Eller ? Men nu har också Konstnärsnämnden (!) på uppdrag av - ja, det är så DN formulerar det den 20 maj - amerikanska organisationer börjat agera mot misstänkt men inte i domstol bevisad fildelning bland konstnärer som arbetar i Iaspisateljéerna. Husbondens röst är numera alltså t.ex. ESA, Entertainment Software Association, och svenska myndigheter lydiga vovvar. Inte att undra på att gamle frihetlige rabulisten, m.m. Lars Gustafsson i Expressen 27 maj förklarar "Därför röstar jag på Piratpartiet". Jag tror inte jag följer hans exempel - det surrar för mycket av ekonomisk brottslighet kring Pirate Bay för min enkla smak. Men bravo, Lasse, i alla fall. Alltför många lystrar till Husbondens röst i dessa dagar och då menar jag inga stenkakor.