Enligt en undersökning som mäter styrkan i länders "varumärken" på sex områden har "svenskarna" en överdriven bild av andras uppskattning av vår kultur. "Vi" tror att vi är nummer ett, andra att vi är nummer 13. Inte visste jag att "svenskarna" uppfattade sig själva som ledande vad gäller kultur och kulturarv men man vet ju inte heller om de som svarat tänkt på ABBA eller Allan Pettersson, Arn eller Dagerman, Dramaten eller Junibacken. Men är inte trettonde plats oförskämt bra under nuvarande förhållanden? Kulturdepartement och kulturliv har under mer än ett år sysselsatts av en kulturutredning som huvudsakligen fokuserat på att bygga jättemyndigheter av (för) många små, inte vågar tala om konst och vars förslag antagligen - efter en förkrossande remissomgång - till största delen inte kommer att genomföras. En myndighet vill restaurera och modernisera Nationalmuseum under nästan ett decenniums stängning till en kostnad någon miljard. En förskräckt kulturminister vill se minsta möjliga ansiktslyftning samt nödvändig driftssäkring av lokalerna för så litet pengar och på så kort tid som möjligt. Idén om ett nytt operahus i Stockholm lanserades 2003 men har efter sex års diskussion inte kommit ett steg närmare sitt förverkligande. (Ett sätt att slippa diskutera frågan är att lägga huvudet på sned och låtsasfråga vad vi ska göra med det gamla operahuset - spela opera och balett där, förstås, som man gör i det gamla huset i Köpenhamn.) Att UD nu vill lägga ner Svenska Kulturinstitutet i Paris uppmärksammas i alla fall på kultursidorna - kultureliten vill förstås (med goda skäl) inte se gästlägenheterna försvinna och det finns många andra orsaker att protestera. Exemplen kan mångfaldigas. Bergmanfestivalen på Dramaten för några veckor sedan är den första större internationella teaterfestivalen i Sverige sedan scensommarfestivalerna på 1980-talet. Hur långvarig kommer den att få bli? Om en festival för ny musik som Stockholm New Music för några år sedan lyckas bra - även publikmässigt - läggs den ned. Och nutida svensk musik lyser helt med sin frånvaro på den CD som producerats av regeringskansliet och Svenska Institutet inför Sveriges ordförandeskap i EU. Bolaget Export Music Sweden satsar på engelskspråkig pop och Christer Sjögren och regeringen betalar denna marknadsföring av helt kommersiellt snitt. Ingen seriös musik, ingen jazz, ingen folkmusik. Vem har beslutat det? Riksförbundet Arrangörer av nutida konstmusik (men bort med detta konst-, seriös musik är musik och behöver med sin enorma bredd inga genrebeteckningar) kallar det "bilden av ett land som mest trallar på engelska i fyrtakt." Sverige kanske har förtjänat sin trettonde plats med råge?
Comments