Vem är värst - Dawkins eller mullorna? - urspårad debatt kring opium för folket...

I fredags drabbade Ola Larsmo och Håkan Lindgren samman i DN Kultur om religionskritiken och den debatt som startade med Humanisternas reklamkampanj med mångreligiös svensk flagga. OL fortsätter insinuera antisemitism i den blågula davidsstjärnan. Men han pekar helt riktigt ut försöken vid FN-konferenserna i Durban att likställa kritik av religion med kränkning av mänskliga rättigheter  som en livsfarlig utveckling. Medan Christina Doctare, Siewert Öholm, m.fl. storheter på lördagen i DN uppbådar Moder Teresa och Martin Luther King, m.fl. moderna populärhelgon mot religionskritikerna. Det ger en intressant belysning av Håkan Lindgrens fråga om varför religionskritiska böcker väcker sådan irritation som senast Dawkins och Hitchens. Den senare tycker Per Wirtén "luktar otvättade underkläder". Ingen vill enligt HL diskutera idéer - är religion nyttig eller skadlig för flertalet av världens innevånare ? - utan hellre författarnas "otrevliga personlighetsdrag". Alldeles som Göran Rosenberg, Larsmo, m. fl. först insinuerar rasism innan de - om alls - diskuterar de frågor som t.ex. Humanisterna vill väcka. HL menar att man vill få ateistiska författare att framstå som lika fanatiska och intoleranta som de religiösa makthavare som de angriper. Ingen vettig människa likställer väl  Moder Teresa eller King med t.ex. Khomeini även om det finns goda skäl att skärskåda också dessa mänsklighetens välgörares sätt att använda religionen. Men hur grovt Dawkins eller Hitchens eller någon annan ateist än uttrycker sig om andras tro så stenar de varken äktenskapsbryterskor eller hugger av händer på tjuvar som mullorna i Iran och Afghanistan. Personlig tro kan vara djupt sympatisk men institutionaliserad religion är fortfarande opium för folket. Ingenting annat. Och varje försök att  förbjuda religionskritik måste bekämpas.